”Pappa Pa och Tassen” är en fin berättelse om vänskap och frihet, med en dos magisk realism. Pappa Pa reser från Sverige för att hälsa på sin dotter i Gambia; han längtar efter värmen och sin familj. Väl framme i Gambia träffar han Tassen, en talande hund – de blir snabbt vänner och ger sig ut på äventyr tillsammans.
Bilden från förlagets hemsida
Det jag gillar mest med Pappa Pa och Tassen är att det är en vardagsskildring, men en vardag som säkert är annorlunda från vad många läsare är vana vid. Gambia skildras med stor värme – här finns gatumyller, strandliv och hönsgård. Man kan sitta under mangoträdet och dricka sött te, äta akara (friterade bönbollar som säljs på gatan) till frukost.
Bilden från förlaget
Pappa Pa är synskadad och ibland behöver han hjälp, men det är också en del av hans vardag. Den talande hunden Tassen gör att berättelsen kliver in i sagans värld, men precis som i en Gabriel García Márquez-roman står ena foten kvar i verkligheten.
Bilden från förlaget
Illustrationerna blandar jordiga toner med starka färger och skapar en levande känsla av plats. Det visuella samspelet med texten är inte alltid balanserad men tillsammans bygger de en berättelse som väcker nyfikenhet.
Bilden från förlagets hemsida
Pappa Pa och Tasse är en bok som öppnar dörrar till nya platser och perspektiv som lämnar läsaren med en varm känsla i hjärtat.
”Kom vinden!” är en bok med få ord och färgstarka bilder, där vinden nästan känns mot huden.
Bilden från förlagets hemsida
Vi får följa med på en upptäckfärd från stan till strand, från skog till berg, från hav till land. Det är svårt att säga vem som är huvudkaraktären i boken – är det vinden, den snabba hunden eller den rosa-lila ballongen? Min fyraåring skrattar, pekar och viftar med armarna. ”Vad händer här? Fick han håret i munnen? Oj!”
Bilden från förlagets hemsida
Texten är sparsmakad, med bara några få ord på varje uppslag. Det är ett modigt grepp av författaren som fungerar bra, särskilt vid högläsning där rösten kan bli en del av berättelsen.
De ord som finns bildar en egen dramaturgi, nästan som en parallell berättelse:
”Åh, vinden. Oj, vinden! Nämen vinden!… … Försiktig vinden! Akta vinden! Vänta vinden!”
För den som gillar ordlösa bilderböcker erbjuder Kom vinden! något liknande – men där ordlösa böcker lämnar hela berättelsen åt läsaren, ger den här boken en röd tråd och struktur. Det gör den särskilt bra för högläsning där man kan kombinera språk, rörelse och dramatiserad läsning.
Bilden från förlagets hemsida
Illustrationerna är bokens hjärta; de är färgsprakande, fulla av rörelse och fantasi. Bilderna bär berättelsen och skapar en stark känsla av närvaro – man nästan hör susning på stranden och känner håret fladdra. Varje uppslag är en ny plats, ett nytt landskap och en ny årstid.
”Kom vinden!” fungerar bra för gemensamma lässtunder med barn i åldern 3–6.
Det finns bilderböcker – och så finns det Jimmy Liaos bilderböcker. Färgernas ljud, utgiven av Mirando bokförlag (2016), är en sådan bok som trots sin placering i barnbokshyllan bär på en emotionell och visuell tyngd som talar till både barn och vuxna.
”Det året då skyddsängeln tog farväl av mig, vid nedgången till tunnelbanenstationen, hade jag börjat förlora synen.”
Berättelsen följer en blind flicka som ger sig ut på en ensam resa igenom tunnelbanans vindlande gångar på sin femtonårsdag. Det är en resa som rör sig mellan verklighet och dröm, mellan det yttre och det inre landskapet. Med sin käpp i handen möter hon cirkuselefanter, solar på en val och vandrar genom realistiska miljöer där varje sida är en värld i sig.
Bilden från förlagets hemsida
Jimmy Liaos illustrationer är magiska – detaljrika, färgstarka och fulla av symbolik. Min fyraåring älskar att bläddra i boken och titta på bilderna. Hon pekar, frågar och hittar nya detaljer varje gång. För henne är det en visuell skattkarta.
Min tioåring, däremot, läser med ett helt annat djup. Det blev tyst efter att vi hade läst klart, sedan kom många frågor: ”Vad hände i slutet? Ramlar hon? Hittar flickan hem?” Det är just det som gör Färgernas ljud så speciell – den väcker frågor som inte har några enkla svar. Den lämnar utrymme för tolkning, för samtal och för eftertanke.
Bilden från förlagets hemsida
Texten är sparsam men poetisk och samspelar med bilderna på ett sätt som förstärker känslan av att befinna sig i ett drömlikt tillstånd. Den blinda flickan är inte ett objekt för medlidande utan en upptäcktsresande i sin egen rätt. Det är ovanligt och viktigt att se en karaktär med synnedsättning gestaltad med sådan värme och respekt i en bilderbok.
Bilden från förlagets hemsida
Och så måste omslaget nämnas – en visuell upplevelse i sig. Titeln är blindpräglad på genomskinlig folie, vilket skapar en skimrande effekt som förändras beroende på hur ljuset faller. Det är inte bara vackert, utan också djupt symboliskt: som om boken själv bär på ett hemligt lager, ett ljud av färger som bara kan upplevas om man verkligen tittar. Det är en design som speglar bokens innehåll – lågmält, men laddat med mening.
Jag har läst boken på tre olika språk, inte bara en gång utan om och om igen. Det här är en bok som växer med läsaren. Den kan bläddras i av små barn, läsas och begrundas av äldre barn – och stanna kvar hos vuxna. Den väcker frågor om hur vi upplever världen, om ensamhet och tillhörighet, om fantasi och verklighet. Och kanske framför allt: om nya sätt att se.
Morfar glömde säga hej då, av Jessica Eklund och Hanna Ingvarsson, skildrar ett barns upplevelse av att förlora en nära anhörig. Boken är skriven i jag-form utifrån det lilla barnets perspektiv. Tillsammans med berättaren försöker vi förstå vad det faktiskt betyder att någon har dött. Vad är det och varför kan ingen svara på var morfar är?
Språket är rakt och enkelt, men flyter på bra. Barnets funderingar och frågor är enkla: ”En kompis har sagt att man kan hamna i himlen när man är död. Undrar om det är där morfar är? Men hur kom han dit? Åkte han rymdraket? Flög han? Åkte han helikopter?”
Att morfar glömde säga hej då är smärtsamt och boken är full av saknad. Dessutom är mamma ledsen. Men boken är också full av de där små vardagsdetaljerna som gör saknaden lättare att bära, som tårtan på begravningen. Boken är också full av tröst och insikten i att det är okej att sörja på sitt sätt. Det är en fin bok att läsa tillsammans, om ett viktigt ämne.
Liv har sparat pengar i sin sparbössa, 60 kronor räknar hon att det blir sammanlagt. Så mycket pengar har hon aldrig haft förut. Liv, hennes föräldrar och gosedjuret Bibbi tar lådcykeln till loppmarknaden. Den bästa dagen någonsin tycker Liv när hon ser alla fina saker, hon skulle vilja köpa allt.
I boken möter Liv flera säljare som säljer allt från smycken, vaser, tyger, kläder och lampor. Vi följer Liv genom loppisen och ser hur hon handlar många saker för sina pengar. När hon till slut hittar en lampa som hon väldigt gärna vill ha så förstår hon att pengarna inte räcker.
Tillsammans med barnen jag läser med får vi chans att prata om pengars värde, vad man kan köpa för pengar, om barnen varit på loppis någon gång, fördelen med loppis. Samtalen blir många och barnen kommer med förslag på hur Liv ska kunna få tillräckligt med pengar för att kunna köpa lampan. Liv har 23 kronor kvar, lampan kostar 40 kr.
“Hon kan sälja tillbaka några saker” föreslår ett barn i barngruppen jag läser för.
Liv ser att tanten som säljer lampan fryser och erbjuder då tanten en filt som hon köpte för en liten stund sedan. Tanten uppskattar omtanken och byter filten mot lampan. När Liv kommer hem har hon placerat ut alla sina nyinköpta saker i sin koja och räknar mynten hon har kvar. 23 kronor, som hon ska spara till nästa gång de ska på loppmarknad.
Bokens illustrationer är fina, färgglada och inbjudande. Texten bjuder in till samtal och reflektioner tillsammans med barnen. Det är bra med böcker som normaliserar loppisar, värdet av pengars betydelse och visar på hur vänlighet ger ringar på vatten i samhället. Ur ett hållbarhetsperspektiv är den här boken dessutom helt rätt i tiden.
