Barnboksprat

Samlat alla Vem-böckerna!

Vi har samlat alla de oemotståndliga Vem-böckerna av Stina Wirsén, även om jag hittills bara hunnit recensera tre stycken (se etiketten vem…) ännu. Tio stycken finns det, hittills alltså.

Ett tag trodde jag att jag visste vad en typisk Vem-bok är, men nu har jag insett att de är väldigt olika. Det är stor skillnad i svårighetsnivå mellan Vems byxor? och Vem sover inte?. Det enda som egentligen går att säga om allihop är att de är underbara och handlar om samma karaktärer (fast inte alltid alla i samma bok). Nästan alla beskriver stora känslor (fast inte Vems byxor?).

Min favorit är nog Vem är söt?, som jag läst så många gånger att jag kan den utantill. Men jag gissar att jag kommer att byta favorit många gånger när sådant som tas upp i bokserien blir aktuellt för Ava.

När vi var ensamma i världen

När vi var ensamma i världen När pappa inte kommer och hämtar storebror på dagis förstår han att föräldrarna måste ha dött i en bilolycka. Nu är det han som måste ta hand om lillebror. Han måste se till att allting är som vanligt, så att inte lillebror förstår vad som har hänt och blir ledsen. Men det är förstås inte så lätt när man själv är väldigt ledsen och när man inte ens kommer in i huset hemma.

Jag förstår storebror precis! Jag är också bra på att måla upp skräckscenarier för mig själv, även när det är helt obefogat. Och jag tycker att den här boken är väldigt fin. Storebror är rörande omsorgsfull om sin lillebror och väldigt driftig och duktig. Eva Erikssons bilder är fantastiska, med dämpade färger som matchar det sorgliga i berättelsen.

Allt skulle vara som vanligt! Lillebror ville alltid titta på teve en stund när han kom hem från dagis. Han brukade sitta på mattan och äta en liten kaka. Det var ett stort problem. Vi hade inget hus. Vi hade ingen matta. Vi hade ingen teve. Vi hade inga sängar att sova i. Och vi hade framför allt ingen liten kaka. Men jag hade lovat att ta hand om honom! Och det tänkte jag göra!

Du kan läsa bokens första sidor hos smakprov.se.

När vi var ensamma i världen
Författare: Ulf Nilsson
Illustratör: Eva Eriksson
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 40
ISBN: 9789163860980
Köp: jämför priser

Mjau och de små stolarna

Böcker om djur brukar vara populära bland de flesta barn. Det är roligt att förmänskliga olika djur, ge dem två ben att stå på och ett språk att tala. Fabler kallas det ofta med ett annat ord. Jag själv älskade Fablernas värld som liten och jag tycker fortfarande att det är roligt med förmänskligande av djur.

Mjau och de små stolarna handlar om Mjau. Mjau är en (svart) katt som har en hel hop djurkompisar som alla bär på någonting. Främst bär de på varsin stol men andra, till exempel Mu (som då är en ko), bär på en visselpipa. De sätter alla ihop sina stolar, plingar med en klocka, viftar med en flagga och visslar med en visselpipa. Det roliga är att man får gissa vad de ska göra med alla sakerna och på slutet får man veta; De gör något som många barn tycker om – nämligen sitt eget tåg!

Det är en mycket enkel bok med söta bilder som är enkla för barn att förstå sig på. De är gjorda i tydliga färger då de är tecknade i stora fält utan särskilt mycket detaljer. Jag kan tänka mig att bilderna i den här boken tilltalar mindre barn. Bilder måste inte alltid ha detaljer för att vara intressanta, men i den här blev det lite för enkelt, trots att det är charmigt. Men som sagt, boken är till för att läsas och tittas i av små barn.
Mjau är en svart katt med en röd halsduk och gul ryggsäck och Mjau bär på en orange stol. Enkelt, fint, kul, trevligt! Jag gillar det!

Mjau lär oss om färger hur man med små medel kan göra roliga saker. Sådant som barn känner igen sig i. Enkelt upplägg men det blir bra!

Mjau och de små stolarna
Författare och illustratör: Sebastien Braun
Översättning: Lotta Olsson
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 24
ISBN: 978-91638-6470-4

Första utkastet klart, nu blir det skrivpaus

Idag nådde jag en viktig milstolpe. Jag blev nämligen klar med mitt första, grova utkast till Att sakna Cecilia (arbetsnamn på min barnbok). Här är det:

Och här är statistiken:
Att_sakna_Cecilia.odt
Filstorlek: 67 KB
Antal sidor: 102
Antal stycken: 979
Antal rader: 1860
Antal ord: 23077
Antal tecken: 123138
Dokumentet skapat: 2009-04-29, 21:33:52
Total redigeringstid (inte så aktivt, alltid…): 198:47:03
Revisionsnummer: 267

Att jämföra med för två veckor sedan.

Nu är planen att låta projektet vila ett tag för att få lite distans. Sedan ska jag skriva ut alltihop och läsa igenom med rödpenna i högsta hugg. Antagligen blir mycket omstuvande, ordpillande, bortklippningar och tillägg som kommer att kräva en del redigeringstid. Sen ska Jonas, maken alltså, få läsa och kommentera. Efter det följer ytterligare redigeringar och sen… ja, sen får vi se.

Doktor Proktors pruttpulver

Låt er inte luras av titeln! Visst rymmer den här boken en del prepubertal prutthumor, men det som gör den rolig är det fullkomligt sprudlande, sprakande språket. Doktor Proktors pruttpulver är med sina fyndiga och oväntade formuleringar en Liftarens guide till galaxen för barn, fast utan träsklevande madrasser och våldspoetiska vogoner. Och med en aning fler pruttar, förstås.

På Kanonvägen i Oslo bor Lise, vars bästa vän just har flyttat. Där bor också en excentrisk professor vid namn Doktor Proktor. Dit flyttar även en ovanligt liten pojke med ovanligt rött hår. Han heter Bulle, och vad säger du om det? Ingenting, får vi hoppas. Bulle ger dig säkert svar på tal i så fall.

Dessa tre människor blir inblandade i ett halsbrytande äventyr med beståndsdelar som ett eftertraktat pruttpulver, en skolorkester utan taktkänsla, några klåfingriga men dumma skurkar, en hungrig kloaklevande anakonda och en rymningssäker fängelsehåla. Mer avslöjar jag inte, men däremot bjuder jag på smakprov. Så här börjar boken:

Det var maj och när solen hade lyst en stund på Japan, Ryssland och Sverige gick den upp över Oslo. Oslo är en ganska liten huvudstad i ett ganska litet land som heter Norge. Den satte genast igång med att skina på det gula och lagom lilla slottet, där det bor en kung som inte bestämmer så mycket att det gör något, och på Akershus fästning.

Där sken den in på de gamla kanonerna som pekade ut mot Oslofjorden, genom fönstret på kommendantens kontor och på den yttersta av alla dörrarna som till slut ledde in till stadens mest fruktade fängelsecell, Dödinghålan, där bara de farligaste och värsta brottslingarna satt.

Cellen var tom, bortsett från en rattus norvegicus, en liten norsk råtta, som tog sitt morgonbad i toaletten. Solen steg en pytteliten bit högre och lyste på barnen i en skolorkester som hade tränat sig på att vakna väldigt tidigt, ta på sig uniformer som kliade, och som nu övade sig på att marschera och spela nästan i takt. För snart var det 17 maj, Norges nationaldag, och då skulle alla skolorkestrarna i hela det lilla landet vakna väldigt tidigt, ta på sig uniformer som kliade och spela nästan i takt.

Och i vanlig ordning bjuder jag förstås även på en bild inifrån boken:

Ett uppslag ur Doktor Proktors pruttpulver

Här kan du även läsa ett smakprov från slutet av boken, om du har lust.

Texten är inte bara roligt skriven utan full av snygga återkopplingar, effektfulla upprepningar och stiliga sammanträffanden, helt i min smak. Jag är rysligt imponerad och inspirerad att själv försöka skriva någonting roligt (i stället för det jag skriver nu, som ju faktiskt handlar om någonting väldigt tråkigt). Det enda jag inte är så förtjust i är bilderna. Jag har alltid haft svårt för illustrationer som ser slarviga, skissartade och ofärdiga ut. Visst är de uttrycksfulla, ibland helt fantastiskt uttrycksfulla, men det är helt enkelt inte min kopp te. Texten klarar sig dock alldeles utmärkt ändå.

Jo Nesbø

Författaren Jo Nesbø (jonesbo.com) har en imponerande meritlista. Han är inte bara författare till en rad bästsäljande kriminalromaner utan även civilekonom, sångare och gitarrist i bandet Di Derre, och nu även barnboksförfattare. Det senare, berättar Nesbø, är en följd av att han fick en dotter att berätta historier för.

Jag är inte ensam om att gilla boken, men alla tycker inte som jag. SvDs Don Johnson tycker faktiskt precis tvärt om: ”Lika tjatigt är det att precis varenda beskrivning måste var[sic! a!] rolig. Bokens absoluta största behållning är Per Dybvigs strålande illustrationer.” DNs Nisse Larsson verkar mer inne på mitt spår, han nämner omsorgsfullt ihopsydda trådar och konstaterar att boken är oväntat snillrik. Expressens Magnus Haglund tycker att ”det finns en glädje i Nesbøs kombinationer av det groteska och det komiska, och den vilda energin i ordflödet blir sitt eget fantasteri”. Mikaela tror att humorn tilltalar både barn och vuxna och hittar samtidigt det sorgliga i bokens ensamma karaktärer och frånvarande föräldrar. Sydsvenskans Patrik Svensson är den enda recensent jag hittade som ogillade boken.

Den 21 oktober kommer uppföljaren Doktor Proktors tidsbadkar. Jag ska läsa och recensera den så fort jag kan!

Doktor Proktors pruttpulver
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 230
ISBN: 9789164202840