Författare: Veroniqa Sjöquist

Jag har ingen aning om hur många hästböcker jag slukade som barn men det var mängder. Mina två favoriter var Jane och ponnystallet samt Djuren på Ödegården. Faktum är att jag under 20 års tid inte ens mindes vad den sistnämnda boken hette men så en dag lyckades jag luska ut det, jag köpte den på Bokbörsen, läste om den och älskade den fortfarande. Det var någon gång efter det som jag fastnade för ett tips om hästboken Millan.

 I hela mellanstadiet gjorde jag precis som Millan, jag åkte direkt till stallet efter skolan och mer eller mindre levde där. Ledde hästar in och ut ur hagar, ryktade, mockade, fodrade och sopade stallgången skinande ren. Fast jag gjorde det på en ridskola där jag också red lektion en gång i veckan. Millan, 13 år, gör allt detta i Mariannes stall och ibland får hon faktiskt rida en lektion för Marianne på dennes egna tävlingshäst. Efter stallet fick jag kanske skjuts hem om jag inte orkade cykla. Millan cyklar alltid hem själv. Om hon har tur är pappa inte så full när hon kommer hem och om hon har otur är han jättefull och han och mamma bråkar hela natten. På helgerna brukar Millan bre några smörgåsar, om det finns några, och lägga bredvid lillebrors säng så att hon vet att han ska få något i magen.

I skolan vill Angelika hela tiden att de ska sova över hos varandra men Millan vÃ¥gar inte lämna lillebror ensam en hel natt och hon vÃ¥gar inte ens tänka pÃ¥ att ta hem en kompis. ”MÃ¥ste du alltid ta hand om din lillebror?” fräser Angelika och Millan distanserar sig sÃ¥ gott det gÃ¥r. Hon har inte bett om nÃ¥gon kompis, det är ju Angelika som trängt sig pÃ¥.

De här böckerna innehåller allt det jag minns från min barndoms bästa hästböcker. En huvudperson som kämpar och har drömmar och där drömmarna faktiskt slår in på ett eller annat sätt. Men, de innehåller också något helt annat. De innehåller alla de känslor som Millan tampas med genom att växa upp i en dysfunktionell missbruksfamilj. Hon är den som tar hand om lillebror och ofta sin mamma också. Hon skäms för sina föräldrar men älskar dem ändå. Hon kan inte förklara för någon hur det egentligen ligger till utan drar sig hellre undan. Hon älskar vardagar för då vet hon att lillebror får ordentligt med mat och att fröknarna ser om han slår sig. Det är obehagligt realistisk läsning som når ända in i hjärtat och jag kan inte låta bli att tänka på alla de barn i världen som växer upp i den här typen av hem.

Jag lånade böckerna från biblioteket och läste på platta och jag behövde peka på skärmen en tre-fyra gånger innan jag faktiskt accepterade att Sveket var slut. Mitt i allt det spännande. Nu längtar jag rejält efter tredje delen och frågan är om jag inte ska ta och leta rätt på Jane och ponnystallet under tiden?