Рen blogg om barnb̦cker
Dagens bokhylla är egentligen ett väggmålningstips jag hittade på bloggen Hello Kiddo:
Det hela handlar alltså egentligen om att man inte behöver vara traditionell och måla en hel vägg i samma färg. Här har man målat ett träd. Och stammen är en bokhylla!
Snyggt, men kanske inte sÃ¥ utrymmeseffektivt förstÃ¥s, tänker den trÃ¥ngbodda. Men det mÃ¥ste det ju inte vara när man inreder i fantasin…
Har ni sett att Barnens bokklubb nu har fått en ny kostym och dessutom öppnat sin webbshop för alla? Du kan fortfarande vara medlem på det klassiska viset och automatiskt få hem varje månads utvalda bokpaket, men det nya är att du kan handla utan att förbinda dig till någonting.
På sajten finns förutom dunderbra boktips också en hel del intressanta reportage och en bra blogg. Spana in om du inte redan gjort, för på Barnens bokklubb jobbar riktiga bokväljarproffs! Har du idétorka när du ska köpa en bok, kolla in deras aktuella huvudböcker!
Idag offentliggjorde X Publishing den svenska titeln pÃ¥ Tell the wolves I’m home: LÃ¥t vargarna komma. Den kommer i höst!
Om du såg titeln blinka förbi i sociala medier (bland annat på Barnboksprats Facebook-sida) så var det just så titeln rullades ut. Flashmob på nätet!
Detta inlägg är med i Bonnier Carlsens bloggstafett om Förr eller senare exploderar jag (The fault in our stars) av John Green. Boken är redan omskriven här på Barnboksprat, först av mig och sedan av Veroniqa Sjöquist.
Det var ett år sedan jag läste The Fault In Our Stars (den som senare kom på svenska som Förr eller senare exploderar jag), men den lever ändå kvar i mina tankar. Inte minst när jag påminns om några av de många tänkvärdheter boken innehåller. Nu senast läste jag Boktjuvens recension, där hon bland annat bjöd på följande smakprov:
Augustus vill veta mer om Hazel och hon svarar.
”- Jag har redan berättat om mig själv. Jag fick diagnosen när…
– Nej inte om cancern. Om dig. Intressen, hobbier, skumma fetisher och sÃ¥dant där.
– Hm, sa jag.
– Säg inte att du är en sÃ¥dan som blir din sjukdom… Det är nedslÃ¥ende… För all del, cancern är i tillväxtbranschen. I ta-över-folk-branschen. Men du har väl ändÃ¥ inte lÃ¥tit den lyckas i förtid?”
Det är inte svårt att förstå hur en sådan sak som att vara döende i cancer blir dominerande i ens liv. Men om vi nu för ett ögonblick glömmer bort vad citatet handlar om (det blir så allvarligt annars) och låter det mynna ut i en fråga: Vad låter du definiera dig?
En gÃ¥ng pÃ¥ en studentpub i Linköping satt jag med ett gäng där jag kände alla utom en. Hon frÃ¥gade mig: ”Och vem är du dÃ¥?” Jag svarade nÃ¥gonting i stil med: ”Jag är Helena, jag pluggar IT-programmet och jag är tillsammans med Jonas.” (Hon kände Jonas och han var där.) Hon svarade att hon gillade att jag sa sakerna i den ordningen. För att sÃ¥ mÃ¥nga säger vilka de är utifrÃ¥n nÃ¥gon annans perspektiv. Men hur mycket säger det egentligen om mig att jag är Jonas flickvän (numera fru)?
I mÃ¥nga sammanhang presenterar jag mig sÃ¥. PÃ¥ släktträffar med min mans släkt är jag sÃ¥klart min mans fru. För förskolepersonalen och de andra barnens föräldrar är jag Avas mamma. I mÃ¥nga av de sammanhangen kanske folk inte heller vill eller behöver veta sÃ¥ mycket mer. Men vid tillfällen där det passar, varför inte slänga in lite mer info? ”Jag är en te-älskande boknörd som jobbar som systemutvecklare och jag är här i egenskap av fru till Jonas.” Eller vad som helst. Klart mer minnesvärt och konversationsöppnande, eller vad tror ni?
I vissa perioder känner jag att jag får kämpa mer med det där än vanligt. Jag har en känsla av att om du träffade mig just nu, skulle jag mest prata om mina barn. Förmodligen på en alldeles för detaljerad nivå, som inte intresserar dig. Som föräldraledig med lillplutt och med en stortjej som ska lämnas och hämtas på förskolan finns det liksom inte plats för så mycket mer i livet. Så ibland får jag nästan påminna mig själv om det där andra också. Låta det bli ett mantra. Jag är en te-älskande boknörd. Egentligen.
En av alla de saker som är så bra med Förr eller senare exploderar jag är alltså alla klockrena citat. Ibland bara för att de är så himla snygga, ibland för att man kan få sig en tankeställare. Och det är uppenbarligen fler än jag som gillar att plocka citat ur den (och John Greens andra böcker). Se här, till exempel:
» En hel blogg med citat frÃ¥n ’The fault in our stars’
Igår bloggade Jonna Lindberg och nu går stafettpinnen vidare till Bokugglan. Håll utkik där!
När läsandet går lite trögare än vanligt behövs en riktigt bra bok för att blåsa liv i läslusten igen. Hur hittar man då en sådan? För mig känns det som ett säkert kort att välja en bok som lovordats av Johanna Lindbäck på Bokhora och Lisa Bjärbo på Onekligen. Tvärsäkert, faktiskt.
Det här är boken om June och om hennes älskade morbror Finn som just dött i den där nya, läskiga sjukdomen AIDS. June är förkrossad, systern Greta verkar inte bry sig sÃ¥ mycket och mest är hon elak som vanligt. Och i vanlig ordning vet alla mycket mer än June. De känner till exempel till Toby, han som smittade Finn med sjukdomen. När Toby tar kontakt med June är det hon som för en gÃ¥ngs skull hÃ¥ller pÃ¥ hemligheter. För vad skulle resten av familjen säga om de visste att hon träffade Finns… mördare? Det blir ett sätt att klamra sig fast vid minnet av Finn och leta pusselbitar som kan visa henne vem han var, egentligen. Det är sÃ¥ mycket hon inte vet, trots att hon stod honom sÃ¥ nära, sÃ¥ mÃ¥nga hemligheter…
Den här boken är sÃ¥ fin och den handlar om sÃ¥ mycket! Sjukdom och död, kärlek och saknad, syskon som glider isär, ungdomar pÃ¥ väg in i vuxenlivet, lögner och hemligheter… Och jag älskar det! NÃ¥gon gÃ¥ng ibland blir det lite sÃ¥där… amerikanskt svulstigt (t.ex. överdrivet insiktsfulla konstaterandet att de i det ögonblicket lämnade barndomen bakom sig och sÃ¥ där), men för det mesta är jag 100% sÃ¥ld.
Tack för tipset, Johanna och Lisa.
Tell the wolves I’m home
Kommer i svensk version i höst, utges av X Publishing
Författare: Carol Rifka Brunt