Barnboksprat var på plats när serielegendaren Mats Jonsson besökte Uppsala stadsbibliotek för att prata om sin mellanålderskategoriserade serieroman Stinas Jojk från 2024.
Det är en kväll i slutet av februari som Mats Jonsson kliver upp på scenen framför en åhörarskara på cirka 50 personer i Uppsala stadsbiblioteks bokhall. Kvällen bjuder på ett samtal mellan Jonsson och Eva Forsgren som är styrelseledamot i Samiska föreningen i Uppsala tillika ordförande i Amnesty Sápmi. Samtalet tar utgångspunkt i Jonssons senaste serieroman, Stinas Jojk, utkommen september 2024, som handlar om den samiska flickan Stina Larsdotter, mer känd som Stor-Stina, som på grund av en sjukdom aldrig slutade växa och 1854, vid 35 års ålder, dog hela 218 centimeter lång. I boken är det Stinas syster Sara som är berättare, och hon berättar både om hur Stina hade det under sin levnad och vad som hände efter hennes bortgång. Efter att Stina begravits grävdes hennes kvarlevor nämligen upp, och hennes skelett förevisades bland annat på Karolinska institutet.
Jonsson berättar att en drivkraft bakom skrivandet har varit att ge Stina en slags återupprättelse och skänka henne en värdighet som hon aldrig fick under sitt verkliga liv. Han skriver därför om henne som Stina och inte som Stor-Stina. Som exempel på denna strävan berättar Jonsson om en scen tidigt i boken då Stina går med sin syster över myren och tillåts vara en helt vanlig flicka. Det var viktigt för Jonsson att också skildra de delar av Stinas liv som föregick alla hennes problem, åren då hon fortfarande var barn och ännu inte drabbats av allt det svåra som komma skulle.
2021 gav Jonsson ut den hyllade serieromanen När vi var samer, som riktar sig till vuxna läsare, och i kombination med Stinas Jojk kan den ses som en del av författarskapet där Jonsson undersöker sina samiska rötter.
”Min farfar var same och renskötare i ungdomen”, berättar Jonsson, ”men sedan gifte han sig med farmor och teg om sin bakgrund”. Det var inte förrän i och med farfaderns död som Jonsson själv, då åtta år gammal, och hans pappa egentligen fick reda på farfaderns bakgrund som same och renskötare. Det samiska ursprunget kändes avlägset. Men i vuxen ålder blev just tystnaden kring de samiska rötterna en motivation att söka sitt ursprung, och att genom sitt skapande även börja tala om det. Inte minst upplevde Jonsson behovet att bryta tystnaden särskilt angeläget i relation till sin egen dotter.
Bokens titel, Stinas Jojk, fanns med redan tidigt i skapandeprocessen, berättar Jonsson, och fascinationen för jojken var en viktig del av bokens tillkomst. Jonsson förklarar att jojk kan, men inte nödvändigtvis behöver, innehålla ord. Den kan också vara ordlös och på så vis verka mer direkt och låta bli att ta omvägen genom språket. Vidare säger Jonsson att en grundläggande idé med jojken är att man inte jojkar om någon eller något, utan att man jojkar någon eller något. Det vill säga att jojken i sig är en representation, eller ett återskapande, av den eller det som jojkas. Här drar Jonsson en parallell mellan den ordlösa jojken och det huvudsakligen visuella seriemediet och förklarar att han tänker på Stinas Jojk lite som sitt försök att jojka Stina i text och bild.
Vad gäller seriemediet framhäver Jonsson friheten: ”Det är oerhört, oerhört fritt”. I Stinas Jojk samsas mer traditionell serieform med bilderboksliknande passager och stycken som påminner om ordlösa bildberättelser eller silent books. Enligt Jonsson har serieromansformatet en mängd möjligheter och kan ses som en innehållsrik verktygslåda.
Samtalet kommer sedan in på de senaste årens ökade litterära och mediala representation av samer och samisk historia och som barnkulturellt exempel framhäver Jonsson 2024 års julkalender som en viktig allmänbildande insats. I och med böckerna om det samiska ursprunget upplever Jonsson att han fått en delvis ny publik. Från att tidigare främst ha bestått av ”inbitna serieläsare och indiepopmuppar” har nu även många äldre personer, och då särskilt de med ursprung i Jonssons hemtrakter i Ådalen, börjat läsa och kontakta honom. Jonsson berättar att han blivit mycket berörd av de berättelser han tagit del av från äldre personer vars föräldrar och släktingar gått bort och som därför inte längre har någon som minns och kan berätta för dem om deras samiska ursprung.
Den publik Jonsson beskriver kan också ungefärligt iakttas i bokhallen där samtalet hålls. Trots att Stinas Jojk kategoriseras som mellanåldersbok så närvarar inga barn. Mest är det medelålders och äldre personer, och en och annan yngre serieläsare och indiepopmupp. Detta är dock inte så konstigt då såväl samtalets format som större delen av Jonssons tidigare produktion vänder sig till vuxna läsare. Men serieromanen som diskuteras är dock likväl en barnbok och utgör jämte mellanåldersromanen Blod i gruset (2019) och kapitelböckerna Monstren i skogen (2013), Världens räddaste katt (2014) och Emelie Nicklasson och jag (2015) en del av Jonssons växande barnlitterära författarskap. Kanske kommer det fler titlar? Vi får hålla tummarna!
Samtalet avslutas med att Jonsson tipsar om att en SVT-dokumentär baserad på Stinas Jojk står att vänta. Och med det tipset avslutas även denna text.
