En dag hittar lilla björn ett vykort med en hälsning från den sista utposten hemma hos sin morfar. Det blir början på ett stort äventyr ut i naturen, till en plats som kanske är den sista vilda platsen i världen.
Redan på bokens omslag kan vi se vilka storslagna naturupplevelser de två björnarna kommer få vara med om. Kanske är detta något som lockar allt fler efter de senaste årens ökade intresse för hemestrar. Jag har alltid gillat naturen och likaså Cecilia Heikkiläs fantastiska illustrationer. Hon har lyckats tilltala mig ännu en gång!
På bokens första uppslag, innan det riktigt börjar, ser vi en stjärnhimmel med olika stjärntecken fantasifullt målat. Morfadern börjar snart berätta om storslagna äventyr och vi ser hur han gärna delar med sig av sina upplevelser till sitt barnbarn.
Det är nog just här Heikkiläs styrka ligger: den virvlande fantasin och gestaltningen av djuren. Jag vill så gärna följa med när morfadern berättar och när han sedan ger sig iväg med lilla björn. Det är fint att se den lillas gränslösa nyfikenhet och hur morfadern ser potentiella faror och rår om barnet. Berättelser om vänskap över generationsgränser har ofta något särskilt över sig.
Trots det vackra och vänliga har Den sista utposten en vemodig del där negativa klimatförändringar tar plats och kan skapa diskussion. Det blir en talande kontrast efter allt det vackra, men kärleken till naturen är förmodligen något som kan hjälpa oss att rädda vår jord. Den sista utposten är en vacker, inspirerande och otroligt fint illustrerad berättelse jag gärna läser igen.
Den sista utposten
Författare och illustratör: Cecilia Heikkilä
Förlag: Bonnier Carlsen (2021)
ISBN: 9789179756673
