På sätt och vis är ”Min morfar” en bok om tid. Och på sätt och vis om ålder, med en positiv klang. Herr Sebastiao har ont om tid. Morfar läser tyska, tränar Pilates och ägnar flera timmar åt att skriva kärleksbrev. Herr Sebastiao bor granne med morfar och de stöter ofta ihop i trapphuset och växlar några ord.
Berättelsen rymmer så mycket mer än att ha tid eller att inte ha tid. Texten är underfundig, liksom bilderna och de båda är nära bundna till varandra. Berättaren är morfars barnbarn – jag/mig. Det morfar gör speglas mot herr Sebastiao.
Morfar säger att han brukade vara som herr Sebastiao … som aldrig glömmer att köpa tidningen.
Morfar kommer aldrig ihåg att läsa nyheterna.
Morfar glömmer tiden när han är i trädgården, men ändå kan han missa att vattna landet i trädgården. Han reser, diskuterar konst och har tebjudningar. Men framförallt har morfar tid att hämta (mig) efter skolan.
Min morfar är historien om en variant av drömmorfar. Det är en bok med lite och relativt enkel text på varje sida. Bilderna påminner om applikationsteknik gjord av papper på papper i klara färger. Perspektivet är snett nedifrån, som genom barnets ögon. De är fyllda med stämning utifrån varje situation. Men vare sig bild eller text uttalar allt som sägs utan lämnar öppet för vars och ens tankar.
Catarina Sobral vann pris för årets bästa bok i Portugal med ”Atjimpa det mystiska ordet”. (2012)
____________________________________________
Titel: Min morfar
Författare och illustratör: Catarina Sobral
Förlag: Urax
Översättning: Örjan Sjögren
Utgiven januari 2016
ISBN: 9789187208294
