Årets barnbokslunch på Natur och Kultur

I fredags var jag på Natur och Kulturs barnbokslunch, ett panelsamtal på temat ”radarpar och relationer” modererat av journalisten Pia Huss. Där fick vi möta tre författare: Jujja Wieslander (aktuell just nu med Stora boken om Mamma Mu och Kråkan), Anders Sparring (Karla Brottare)  och Joakim Brännström (Blixtslukaren) och höra dem resonera kring sitt skrivande, karaktärerna i sina böcker och framför allt då dessas relationer.

Joakim Brännström debuterade med bilderboken Blixtslukaren, illustrerad av Joanna Hellgren, som handlar om ett syskonpar och deras lek vid läggningsdags. Författaren har tidigare arbetat på en förskola i Oslo, vilket tillsammans med minnen från hans egen barndom (det där med att uppfinna knappar för det ena och det andra var tydligen något han själv sysselsatte sig med som barn) gav inspirationen till boken. Han påpekade i samtalet att för barnen är leken på riktigt, och att det var något han ville ha med i boken. Han framhöll också att hans huvudperson inte är könsbestämd i text eller bild, vilket jag själv inte tänkte på när jag läste den första gången för min dotter. Relationen mellan syskonen i historien är levande och varm; de samspelar så fint i leken. Pia Huss associerade till Bröderna Lejonhjärta.

Huvudpersonen Karla i Anders Sparrings bok har lite olika personer i sin närhet som hon relaterar till, hon är inte direkt en hälft i ett radarpar, även om hon är mycket förtjust i den nyinflyttade killen Josef. Rut däremot är hennes antagonist, ”dum i huvudet” och fet och ful därtill… Jujja Wieslander ställde sig rätt tveksam till det porträttet, skulle jag vilja påstå. Just det där att hon var fet och ful också. Men Anders lovade att Rut får upprättelse i nästa bok Karla Brottare och Boris Olsson som utkommer 2013.

Mamma Mu och Kråkan är väl de som verkligen kan sägas leva upp till benämningen radarpar. De älskade karaktärerna uppstod som ni kanske vet först i radioteater för barn, och sedan fick de form av Sven Nordqvist när historierna blev böcker som illustrerades av denne. Mamma Mu är den nyfikna som vill prova på det ena och det andra. Kråkan är den som ifrågasätter och invänder, men som ibland kan lockas in i leken… Det är förstås barnets och den vuxnes roller som ligger till grund här. Men som Pia Huss framhöll, man kan också känna igen dynamiken i parförhållanden och andra relationer. Jujja skrattade och bekräftade att många män verkar ha tagit Kråkan till sitt hjärta – det finns kanske en viss koppling där. Anders Sparring sa att han tycker att Kråkan gör att man tycker ännu mer om Mamma Mu. Just för att han ifrågasätter och problematiserar, bromsar och kritiserar får man lättare att sympatisera med och identifiera sig med Mamma Mu och hennes initiativ.

Det var mycket trevligt att lyssna till panelsamtalet, som gav en del att fundera på på egen hand. Har ni något favorit-radarpar i barnlitteraturen? Det som jag spontant kommer att tänka på är Mumintrollet och Snusmumriken. Läs ”Den sista draken i världen” i Det osynliga barnet så förstår ni vad jag menar!

Författare: Candra Karlholm

Hej! Jag heter Candra Karlholm, är född 1977 och bor på Färingsö utanför Stockholm, med min man Mikael och vår bokslukande dotter Frida, fem år. Jag är litteraturvetare och dramapedagog med stort intresse för böcker, läsning, skrivande, färg och form. Jag har läst “Att skriva för barn och ungdom” på Karlstad Universitet och går för närvarande Skrivarakademins ettåriga distanskurs “Att skriva”. Förutom här skriver jag på min egna blogg: Boktyckeri - om stor litteratur för de små.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *