spökhistorier – Sida 2

Inget för mörkrädda

Ella är 12 år och går i sexan. En dag möter hon den nyinflyttade Dylan, som går i åttan. Dylan är en pinnsmal skejtare i mörka kläder. Och trots att han är två år äldre så vill han vara med Ella. Första gången Ella får följa med hem till Dylan varnar han henne för att hans mamma kan vara rätt jobbig. Det kan hända att hon är full. Hon är alkoholist.
En dag är Dylan blålila runt ögat. Nästa gång har han ett bandage. Sju stygn fick han sy.

Samtidigt köper Ellas föräldrar ett torp ute på landet, dit Ella tvingas följa med på helgerna, trots att hon hellre skulle vilja vara hemma med sina kompisar och gå på skoldisco. I torpet drömmer Ella konstiga drömmar om en flicka som ber Ella att släppa in henne. Och vem är flickan på väggen som ständigt följer Ella med blicken?
Genom lite efterforskningar får Ella reda på vem flickan är och mysteriet kring hennes försvinnande den där iskalla natten då hennes pappa druckit för mycket.

Flickan på tavlan är ingen bok för mörkrädda. Det spökar verkligen i torpet och flickan, Nelly, har ingen vacker historia att berätta. En historia som påminner mycket om Dylans. På samma sätt som Ella sugs in i tavlan på väggen, sugs jag in i Rebecka Åhlunds debutroman. Hennes enkla och inkännande språk beskriver dubbeltydigt barnets utsatthet, osynlighet och ilska när vuxenvärlden sviker. Boken har inga illustrationer, men omslaget säger mycket. Boktiteln i stora spretiga bokstäver signalerar spökhistoria, kanske till och med skräck. Den genomskinliga flickan som ser allt annat än glad ut. Kanske är hon faktiskt mer synlig som spöke än hon var som levande.

Flickan på tavlan
Författare: Rebecka Åhlund
Förlag: Rabén&Sjögren
Antal sidor: 144
ISBN: 978-91-29-68729-3
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Den svarta barnkammarboken

Den har stått länge i bokhyllan, Den svarta barnkammarboken. Jag köpte den redan när Kicken låg i magen för jag ville inte riskera att den inte gick att få tag på när han kommit upp i åldern 3-6 år som egentligen är målgruppen för boken. Den är fortfarande för avancerad för honom men det hindrar ju inte mamman från att läsa den. Dessutom passar den utmärkt nu när det är extra mörkt på kvällarna och det syns spöken i var och varannat skyltfönster och kyrkogårdarna fylls av ljus från ljus och lyktor.

Boken inleds med en berättelse om hotellet vid havet. Känslan jag får är lite av densamma som versen ”När första ljuset brinner” som många läser vid advent. Det är en stämningsfull inledning där språket sätter en högtidlig ton genom rader som:

Ett band på estraden
besörjde musiken
och lakanen svängde
till valsmusiken.

När man vänder sida möts man av en läskig uggla, en monsterpingvin, en superarg katt, en sur gris och en elak hund. Amanda Eriksson har gjort illustrationerna till en räkneramsa från ett till tio som man själv bestämmer texten till. Känslan blir genast mer bus och lek.

Så här fortsätter det. Boken bjuder på klassisker som Lilla spöket Laban, Pelle Svanslös, sången Blodstänkta golv och ramsan Ett två tre, nu äter jag upp dig. Det finns roliga spökhistorier och mysiga sagor, små ramsor även för barn under tre år, lekar och gåtor. Jag har tidigare bläddrat i några av Barnkammarböckerna men aldrig fastnat för någon specifik. Denna som jag köpte rakt av bara på grund av temat, och att just svart är min favoritfärg, får mig att fundera på om jag har missat något i och med de andra böckerna. Jag gillar ju verkligen böcker som man inte läser från pärm till pärm utan där man kan rycka godbitarna. Kicken som just nu älskar att lyssna på sk dagislåtar hade kanske uppskattat Den silvriga barnkammarboken lika mycket som jag uppskattar denna? Ska man dra det ett steg längre så hade ett önskemål så här inför jul varit en Barnkammarbok med jultema. Undrar om Bonnier Carlsen har en förslagslåda på hemsidan?

Den svarta barnkammarboken
Redaktör: Annika Lundeberg
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 152
ISBN: t.ex. 9789163857294
Smakprov: det går att provläsa boken via Bonnier Carlsens hemsida
Köp: jämför priser här

Spökhistorier från det svarta skeppet

Ethan och Cathy är syskon. Deras far har ett värdshus som ligger precis på kanten av en smal klippa. Det är nästan så att huset rasar när som helst. Dessvärre är Ethan och Cathy sjuka och deras far har gått för att hämta doktorn. Dessutom är det ett rasande oväder utanför huset. Fadern har sagt åt dem att inte öppna dörren för någon.
Men det knackar självklart snart på dörren och därute står en frusen sjöman, alldeles blöt, och ber om skydd från ovädret. Cathy tycker synd om sjömannen och de släpper in honom. Han berättar den ena läskiga berättelsen efter den andra för de förtjusta barnen. Om levande tatueringar, sniglar som söker hämnd, förälskelser som dödar, apor som förgiftar, en katt som ser allt och många andra skräckhistorier.
Ethan anar dock oråd mitt i allt historieberättande…det är något som inte stämmer….

Chris Priestley har gjort det igen! Hans kusliga spöklika bok Onkel Montagues spökhistorier fick mig att känna hopp om läskiga böcker för barn igen och nu när jag läst hans nya bok Spökhistorier från det svarta skeppet är jag åter imponerad. Chris Priestley har ett sätt att fånga mig som läsare på ett bra sätt. En berättelse bär fram många andra berättelser, det är snyggt gjort. Jag har läst andra böcker med spökhistorier för barn men inte fastnat alls på samma sätt som för dessa. Jag tror det har mycket att göra med hur man lägger upp berättelsen. Just det att det är en ramberättelse också och inte bara en novellsamling.
Och Priestley får till knorren så himla bra! Även om jag misstänkte hur det skulle sluta.

Berättelserna är väldigt kusliga, precis som i den förra boken. Man dras in i dem och vill bara läsa mer. Språket är väldigt trevligt och jag slås faktiskt av att det inte är typiskt barnboksspråk om det nu finns något sådant. Jag tycker ju absolut att dessa böcker fungerar fint för vuxna också. Som jag.
Illustrationerna är lika bra i denna bok som i den förra, det är samma illustratör; David Roberts. Gillar verkligen tekniken han använder i dessa bilder.

Nu ser jag fram emot fler av Chris Priestleys skräckhistorier, hoppas verkligen att det kommer fler!

Spökhistorier från det svarta skeppet
Författare: Chris Priestley
Illustratör: David Roberts
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 253
ISBN: 978-91-29-67299-2
Köp: Jämför priser

Onkel Montagues spökhistorier

Åh, så rysligt! En bok helt i min smak! Den här boken innehåller massor av rysliga, mysiga spökhistorier, den ena läskigare än den andra. Edgar besöker sin onkel Montague för att lyssna på hans ruskiga berättelser om vålnader, läskiga tavlor, demoner, häxor och andra läskiga figurer…
Det är kallt hos Edgars onkel och han verkar inte använda elektricitet utan bara stearinljus, vilket bidrar till den mörka stämningen som infinner sig hemma hos onkel Montague.
Berättelserna är snyggt uppbyggda, jag gillar verkligen hur den här boken är skriven, med ”mellanprat” mellan onkeln och Edgar.
Mellan de olika berättelserna byggs en sidoberättelse upp, den om onkel Montague själv. Han är lite skum, Edgars onkel. Vad bär han på för hemligheter, vem är han egentligen? Vad är det för figurer som smyger omkring utanför huset, i skogen? Och varför har han föremål från alla spökhistorierna hemma i sitt hus?

En tanke jag direkt fick, var att den här boken skulle passa ypperligt som tv-serie. En berättelse för varje avsnitt. Ja, det skulle bli bra! Spökhistorier har en tendens att lätt bli lite löjliga (av typen med titlar som ”blodet droppar” och liknande), känner jag, men de berättelser som ingår i den här boken är så bra skrivna så jag tycker inte det känns löjligt alls. Bara bra!

Illustrationerna är också helt i min smak, älskar, älskar, älskar sådana här bilder!
Det här är den bästa spökboken jag läst på länge! Tror dock inte att det är en bok för alldeles för små barn. Runt 12 år kanske funkar?

Onkel Montagues spökhistorier
Författare: Chris Priestley
Illustrationer: David Roberts
Översättning av: Cajsa Odeskans
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 239
ISBN: 978-91-29-66918-3
Köp: Jämför priser