2020 fick Kristina Sigunsdotter Augustpriset för Humlan Hanssons hemligheter medan Jenny Lucander erhöll Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris för Vi är lajon! Tyvärr har jag själv inte läst någon av dessa men tillsammans har denna superduo skapat något väldigt poetiskt och förtrollande.
En höstdag när Karin ännu en gång lyckats stoppa sin mamma från att lämna familjen går hon till parken. Hennes barnflicka Kala kommer tröstande efter henne och berättar en saga om en sierska som vattnat ett magiskt träd med sina tårar och detta träd ska ännu finnas kvar i parken. De leker kurragömma och Karin hittar ett ihåligt träd som hon gömmer sig i. Där inne finns en pärla som hon försöker nå och plötsligt kommer hon ut någon helt annan stans. I den värld hon hamnat får hon ett uppdrag att rädda en prinsessa fången i Drakberget och tillsammans med hästen Rosendelid gör hon allt för att lyckas.
Boken bygger på Karin Boyes liv och dikter och jag är dessvärre tämligen obevandrad i bägge men njuter ändå av läsningen. Säkerligen hade det tillfört ytterligare en dimension om jag hade lite mer bakgrundskunskaper men för mig så blir det ett poetiskt beskrivet och magiskt illustrerat äventyr vilket räcker långt. Boken marknadsförs som en bilderbok men jag vill säga att det är en rikt illustrerad kapitelbok. Den är som en blandning av Mio min Mio och Allrakäraste syster och illustrationerna är så drömska och äventyrliga att jag efter avslutad läsning känner att jag verkligen varit med på Karins resa.
Språket innehåller ett par ovanliga ord men är egentligen inte svårt att läsa. Däremot kan kompositionen och innebörden kanske vara svår att ta till sig för den som läser boken på egen hand. Jag tänker mig att det här är en jättefin högläsningsbok och jag tror att många barn kan vinna på att guidas i detta fina äventyr, antingen hemma eller i ett klassrum. Men självklart så går den även att läsa på egen hand som en spännande berättelse med fantastiska bilder att försjunka i.
