”Alla har sitt eget alfabet … Det kan ta lång tid att tyda bokstäverna.”
Min första recension på Barnboksprat blir om ett övergivet barn med massor av bokstäver inom sig.
Det är Morkels lappar som leder Anna till honom, och när de hittar varandra delar de orden. Det är en svindlande kärlekshistoria, en lustfylld lek med ord och en mycket sorglig berättelse. För som i alla Stian Holes böcker finns sorgen närvarande. En ängslan som skapar en tät och angelägen stämning. Det låter tungt, men ger snarare ett djup till en berättelse som också präglas av ljus, glädje och samhörighet.
Egentligen vet vi inte så mycket om Morkel, barnet som kan härma fåglar och ristar ord i trädstammen vid trädkojan. Anna skymtar tydligare, hennes nyfikenhet och vilja att komma nära klasskompisen som går sina egna vägar och som ingen varken verkar fråga efter eller ta hand om. Hennes hjärta bultar högljutt på varje sida, barn som vuxen som någonsin förälskat sig känner igen sig. Känner igen otåligheten, önskan att tiden ska stå still, och rastlösheten varje sekund utan den andra. Och så tomheten när någon är borta. Drömmarna, minnena och återföreningens lycka.
Stian Hole lyckas plocka fram det innersta i sina karaktärer. Hans särpräglade stil, som drar åt det fotografiska, rymmer så mycket:
Här kan du läsa lite om hur Stian Hole tänker kring sitt arbete och sina illustrationer – ett riktigt intressant inlägg för den barnboksnördiga!
Omslagsbilden, med fokus på Morkels ögon, är typisk. Alla outtalade känslor som även i texten får vara ifred, bara skymta. I den här boken ryms två barn och så många barndomar.
Morkels alfabet
Författare: Stian Hole
Förlag: Alfabeta (2016)
ISBN: 9789150117509
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris