Jag blev väldigt nyfiken på den här boken, ett samarbete mellan Katarina Kieri och Per Nilsson, när jag såg omslaget en gång i början av det här året. Att man kan falla så för ett omslag, va? Men det är sant.
Hur är då själva innehållet i den fina boken?
Vilsenpojken och Fågelflickan, bokens huvudkaraktärer, skriver varannat kapitel i den här ungdomsboken. Korta kapitel, som griper tag i en och så poff får man läsa ett annat och så poff ett annat…ja, så fortsätter det. Vilsenpojken heter egentligen Jakob och Fågelflickan heter Siri. Båda har de typiska, jobbiga, tonårsliv (och lite mer än så kanske jag ska tillägga) och således mycket gemensamt även fast de egentligen inte träffats. De går i samma skola och ser varandra då och då.
Siris pappa är alkoholist och hon bor med sin mamma, som är sisådär närvarande, men försöker. Jakobs familj består av mamma och så brorsan John, som inte är så intresserad av att umgås med sin bror utan mest verkar vilja stänga in sig på sitt rum, eller träna på gymmet.
Både Siri och Jakob lider av en ensamhet som man kan ta på. Det känns i bokens sidor att det är jobbigt för dem att finnas till ibland, för allt är svårt. Ensamt. Jobbigt. Ja, ganska tonårigt ändå. Om det finns något sådant ord. Boken präglas ganska mycket av missförstånd, typisk tonårsgrej det där, missförstånd.
Samarbetet mellan Kieri och Nilsson blir mycket bra, men en aning grått mellan raderna och även i raderna. Det är meningen, men det är lite jobbigt att läsa om tonårsångest, tonårsensamhet och tonårsallt. Kanske för att jag fortfarande har mina tonår ganska färskt i minnet och för att boken ändå frambringar en del igenkänning. Tur då, att bokens slut är så fint! Allt vävs ihop på ett vackert och bra sätt!
Jag har tidigare skrivit om Det snöar, Astrakan, skriven av Kieri.
I det här trädet
Författare: Katarina Kieri, Per Nilsson
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 235
ISBN: 978-91-29-67121-6
Köp: Jämför priser