Ofta när man pratar om kultur så får man lätt intrycket att det finns en outtalad fin-faktor på olika medier. En bok är mer beundransvärt att ha läst än att ha sett en film baserad på samma bok.
Det slår mig att det på något sätt hänger ihop med hur lätt det är att ta till sig berättelsen. I stigande fin-faktor skull det kunna se ut ungefär så här:
- Serietidning
- Film
- Ljudbok
- E-bok
- Pappersbok
- Teater
- Opera
Min äldsta dotter som nu är tre år älskar både film, ljudböcker och vanliga böcker. E-böcker är en ganska ny bekantskap, men de gillas skarpt de med. (Hela iPaden gillas skarpt). Teater har vi varit på ett fåtal gånger och det var en stor upplevelse.
Men det som blir så tydligt med henne är att mediet spelar så liten roll. Teatern blev bättre tack vare att hon sett historien som film först. Och filmen väckte nyfikenhet för fler böcker om samma karaktärer.
Och så där är det. Det kan börja med en bok, för att sedan mer uppskatta en film. Eller det kan börja med ett klipp på YouTube, för att sedan leda till att vi köper alla böcker i serien eller av författaren, som kan leda till att en lång bilresa blir kortare då vi kan lyssna på ljudboksversionen av samma böcker.
Så varför denna vuxensnobbism? Kan det inte bara få vara lika enkelt som när man är tre år? En bra historia är en bra historia. Oavsett hur den framförs.
