Astrid & Amir är andra delen om Astrid. Jag har inte läst den första delen men det spelar ingen roll utan det går utmärkt att starta här.
Astrid ska precis börja i trean och hon har längtat efter sin bästis Maryam som varit bortrest under sommaren. När Astrid som vanligt går och plingar på Maryams dörr för att slå följe till skolan så är ingenting plötsligt som förut. Maryam har börjat sminka sig och har jättekonstiga glittriga kläder och när de närmar sig skolan dumpar hon Astrid för Elly som ser precis likadan ut.
Astrid får hålla tillgodo med Vibeke som bara tjatar om hästar och allt börjar kännas hopplöst tills plötsligt en dag när Amir kliver in genom klassrumsdörren. Först tycker Astrid att han är rätt jobbig men det visar sig snart att han är både smart och rolig att hänga med och så startar de en spionfirma som gör livet väldigt spännande.
Astrid & Amir är en fin bok om vänskap, utanförskap och att vara lite annorlunda. Både Astrid och Amir är inte riktigt som de andra i klassen och deras spionobjekt är det inte heller. Astrid har mycket tankar och känslor som virvlar runt samtidigt som hon är intelligent och företagsam. Det är roligt och spännande att hänga med Astrid och Amir och det händer både tokigheter och fina saker. Det finns mycket värme i deras familjer även om Astrids mamma kanske är lite frånvarande emellanåt.
Jag som jobbar i skolans värld är dock alltid väldigt lojal mot mitt arbete och jag tar lite illa vid mig när fritids beskrivs som en plats där man bara föser ihop en massa ungar även om jag förstår att alla barn, och här Astrid, kanske inte gillar samma saker. Hennes lärare beskrivs också som tråkig och löjlig och Astrids pappa kallar henne fantasilös vilket för mig känns det lite trist att läsa. Sen vet jag väl att inte alla lärare är perfekta men vi konkurrerar ju med datorspel idag vilket inte alltid är så lätt. Där är Astrid och Amir rätt ovanliga. De spelar nästan ingenting utan är ute och leker hela tiden vilket ju vore glädjande om några barn faktiskt gjorde så idag!
Maria Nilsson Thores illustrationer är vansinnigt charmiga och livfulla och många av dem utstrålar en sådan härlig livsglädje. Sammantaget är det en rolig, härlig och spännande bok med vissa avancerade musikinslag men många bra saker att prata kring.
För mig, som själv är mamma till minst ett barn med autism, så känns det tämligen självklart att Astrid, och kanske även Amir, är autistisk. Sedan så vet jag inte om det är författarens tanke, varken i denna eller första boken nämns detta på något sätt, men jag upplever att Astrid har så många autistiska drag och tankar att hon sannolikt hade fått en diagnos om om hade varit ett verkligt barn (och bland annat det gör att jag gillar dessa böcker väldigt mycket). Som autist så har en ofta svårt för grupper, ljud och förändringar och då är det ju inte det minsta konstigt att Astrid vantrivs på fritids och inte heller att skolan är svår emellanåt.
Det som jag tycker är tröttsamt i böckerna (något som nog är mer framträdande i första boken) är mammans, och till viss del pappans, oförmåga och ovilja att förstå Astrid och hennes irritation över att Astrid inte kan vara som alla andra. Tyvärr så är det väl alltför vanligt att även verkligheten ser ut så och det är sorgligt att tänka på.
Jo, jag tänker också att Astrid troligtvis är autistisk. Jag uppfattade det nog inte som du skriver men det var ett tag sedan jag läste boken nu och du säger ju att det kanske syntes mer i första boken. Håller med om att det borde finnas en större acceptans för olikheter!