Tre-till-sex-år, hör till det första jag tänker när jag har läst de första sidorna i Mallan – Den tråkigaste dagen. Text och bild är så på pricken igenkännerliga! Resonemang, aktivitet, intressen, dialog och förlopp följer mönstret. Kanske skildrar handlingen barns sommar-hemma-vardag allt för väl.
Regn, sommar, tråkigt, ingen att leka med. Mallans pappa, som diskar, kommer dragande med det klassiska: ”Men det är nyttigt att ha tråkigt ibland”. Mallan refererar till ordet ”nyttigt” – ”som kikärter, eller?” Sen håller hon för öronen för hon vill inte höra en massa dumheter. Lillebror håller också för öronen, medan han babblar på. I Mallans rum ligger lillebrors rymdskepp, som hon provsvischar och kraschar in i väggen. Pappa säger oreflekterat att hon ska plocka upp på rummet, sedan tycker han att hon kan ta på sig och gå ut. Mallan protesterar vagt, hon har inte någon att leka med, måste hon ha galonisar – regnmössan tänker hon i alla fall inte ha, kapuschongen är okej – och så får hon bara vara på gården, säger pappa. Precis som i verkligheten.
Klassiska regngöromål gås igenom, som att välta ut vattenansamlingar och hoppa i vattenpölar. En boll ligger i vägen och måste sparkas på, in i busken med omogna vinbär hamnar den. Men det är inga inaktiva tråksignaler hon sänder; det är stamp i vattenklampen och svung i sparken – dessutom ser hon glad ut! Mallan låter inte heller bollen ligga kvar bland buskarna och går vidare – nej, hon kryper efter, rakt in bland det våta och jordiga. Själv känner jag doften av svarta vinbärsblad, känner det blöta runt hela kroppen – trots regnkläderna – och hur den blöta lerjorden känns mot handflatorna… Men Mallan backar inte, på ett blad framför näsan sitter en snigel (snäcka), med antenner och allt, och en till, och en till; deras olikheter framgår i text och bild. Och där sitter Olov från dagis, han som gillar krigslekar.
Trots sina olika intressen och personligheter förenas de i snigel-fascinationen, den ena samlande, vårdande och med försiktighet, den andre mer mordisk, tävlingsinriktad och med häftiga rörelser. De väljer ut varsin snigel och namnger dem, en löp- och hinderbana byggs – men även sniglar är självständiga individer, de har ingen lust att tävla. Barnens lek och dialog fortsätter, de har roligt, först med sniglarna sedan bara tillsammans i fantasi och rörelse – tills Olovs storebror säger att han ska komma in.
Det hela kan tyckas allt för alldagligt och vardagsnära för oss vuxna, men när jag tänker efter så gör barn dessa saker gång på gång, år efter år och generation efter generation. I åldern tre-till-sex lyssnar man dessutom gärna på samma saga många gånger. Repetition hör till livet och igenkänning är viktig för tryggheten. Det här är en fin och trygg bok utan stora överraskningar – sådana böcker behövs ibland!
Mallan – den tråkigaste dagen
Författare: Jonas Lindén
Bild: Mia Nilsson
Förlag: Rabén & Sjögren (2015)
ISBN: 9789129695533
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
