Här vill inte hundar bo utspelar sig under den tid då barnen hade träskor, Palme höll tal för folket och sexåringar fortfarande gick på dagis. En av dem är Maria. Hon bor med sin mamma och lillasyster Emma i betonggettot. Maria önskar att hon var lite mer underbar och lite mindre tokig. Hon drömmer om att mamma och pappa inte ska skilja sig och att hon ska få en kompis men mest av allt vill hon ha en egen hund. En dag börjar Ofelia på dagis och Maria är inte längre ensam sexåring. Ofelia är precis så där prinsesslik som Maria önskar att hon själv skulle vara och Maria och Ofelia blir vänner – och ibland ovänner.
Det här är en charmig bok som fångar både små och stora ögonblick i en sexårings liv. Hur jobbigt det är när föräldrar ska skiljas och hur skönt det känns när man lär sig cykla. Hur fantastiskt det är att ha en bästa kompis och hur hemskt det är att vara osams. Lotta Geffenblads illustrationer fångar verkligen Marias karaktär och hunden Skoglund är gräsligare än man kan tänka sig. Samtidigt som jag gillar det jag läser så tar jag det inte riktigt till mig. Det händer så otroligt mycket i boken och varje kapitel täcker in en ny händelse. Föräldrarnas separation och Marias längtan efter en egen hund är den röda tråden hela vägen igenom men det sker så mycket att jag känner att jag knappt hinner smälta en händelse innan det är dags för nästa. Förlaget marknadsför den här boken som en högläsningsbok medan jag läste den i två sittningar. Det är fullt tänkbart att den kommer bättre till sin rätt om den inmundigas i små doser vilka kan avnjutas och bearbetas allt eftersom.
