Jan Lööfs värld är full av män

Jan Lööf har skrivit och illustrerat barnböcker sedan mitten av 60-talet och är fortfarande aktuell (nu senast med Pelles planetfärd från 2010). Lööf blir ofta kritiserad för sin kvinnosyn och framför allt den nästan totala avsaknaden av kvinnor i böckerna.

Men är det så illa som vissa påstår? Vi på Barnboksprat bestämde oss för att gå igenom hans böcker och ta en titt på könsrepresentationen. Vi har tittat på 16 av hans 20-talet bilderböcker och räknat. Hur många kvinnor finns bland huvudpersoner och statister i bakgrunden? Vilken roll spelar dessa kvinnor? Har det blivit fler kvinnor med tiden?

Efter en genomläsning kan vi konstatera att kvinnor ofta har biroller i form av mamma, farmor, fröken eller liknande. Ett undantag är Matildas katter (2008) som handlar om en tjej med en tiger och ett lejon (två hanar). Även Sifferboken (2001) har en flicka av två huvudkaraktärer.

1966-1989

I Pelles ficklampa (1978) finns en mamma. I Sagan om det röda äpplet (1974) och Morfar är sjörövare (1966) finns en farmor/mormor som har en mycket liten roll.  I födelsedagspresenten (1974) finns en flicka bland fyra huvudroller, men hon får inte följa med och fånga draken, utan det får hennes killkompis samt djuraffärsägaren göra. Boken om Skrotnisse är skriven i samma veva (1976). Där finns tre manliga huvudkaraktärer och på en bild med nio statister är alla män. I Bergatrollens nya hem (1976) är huvudkaraktären en trollpojke. Hans familj består av sju manliga karaktärer och en kvinna (mamman). Dock finns en handlingskraftig och självständig kvinnlig karaktär också, nämligen häxan Maja-Stina, som hjälper familjen att bygga ett nytt hem (se bild uppe till höger).

Traditionella kvinnoroller

Traditionellt sett i populärkulturen finns två kvinnoroller, ”horan” och ”madonnan” (sexobjektet och modersgestalten). Jan Lööfs böcker innehåller turligt nog inga kvinnor som sexobjekt, men bland kvinnor som syns har nästintill alla modersrollen. Matilda med katterna samt flickan i Födelsedagspresenten är några av få undantag. Matilda är en helt normal tjej, varken fjantig eller superkvinnlig. Boken skriven 2008. Har han tagit åt sig av kritiken?

I Tomten berättar/Vem matar djuren finns tre kvinnor och 24 män på torget.

1990-2000-talet

Det finns många böcker som knappt innehåller några kvinnor ens bland statisterna. Serien om Pelle är en sådan. Den är riktad till pojkar med ämnen som tåg, bilar, riddare osv. men varför kvinnor inte kör bil eller finns bland övriga statister är ett mysterium. Dessa böckerna är dessutom skrivna på 2000-talet. De flesta av Jan Lööfs böcker som är skrivna på 1990-2000-talet visar sig ha riktigt dålig representation av kvinnor:

  • Pelle och farbror Ottos uppfinning (2006) – På en sida finns 21 statister varav alla utom en är män. Det finns en bild med en mamma och en dotter i hela boken.
  • Pelle och Frasse (2009) – Fyra manliga karaktärer och en sida med nio statister varav två kvinnliga.
  • Pelle träffar en lokförare (2004) – Två huvudkaraktärer och inte en enda kvinna i hela boken. Det finns bland annat åtta manliga statister på en sida.
  • Pelle i djungeln (2005) – Apan är faktiskt en tjej! Men övriga fyra personer som har en roll är killar.
  • Ta fast Fabian (1997) – Alla karaktärer och apor är män förutom apans mamma på slutet (pytteliten roll).
  • Vem matar djuren/Tomten berättar (1995) – Några få kvinnor som statister. Överhängande antal män som statister.
  • Pelle hjälper en riddare (2004) – Huvudrollerna är män. Det finns bland annat två bilder med tio-femton medeltidsmänniskor som statister varav en äldre kvinna samt en flicka. Vi undrar – var är tjejerna? Bor det bara män i denna by? (Inte så trovärdigt.) Det finns en enda kvinna med i boken och det är den passiva prinsessan som räddas från den elaka draken.

Vi kan konstatera att kvinnorepresentationen nästan blivit sämre under de senaste 15 åren. Matildas katter (2008) framstår som undantaget.

I Pelle och farbror Ottos uppfinning är det nästan enbart män som kör bil (en tant av 21 möjliga)

Något som däremot syns i många böcker är äldre människor. I massmedier får sällan den äldre generationen komma till tals (särskilt inte på TV), men gubbar och tanter finns det många av i Jan Lööfs böcker.

Barnboksprats Emma Lindström och Helena Ferry besökte i år ett av Bok & Biblioteksmässans seminarium där Jan Lööf medverkade. Emma berättar att de fick intryck av att Jan Lööf mest skrattade åt alla hysteriska människor som vill att han ska ha med kvinnor. Han sa att han brukade sitta och rita och sen i efterhand inse att ”ojdå, det blev visst inga kvinnor i den här scenen heller”. Han verkade inte riktigt förstå problemet.

I senaste boken Pelle på planetfärd (2010) har Lööf försökt tillfredsställa kvinnorna genom att en hel planet (ett uppslag) tillägnas kvinnor på en dansbandsplanet (där bland annat Fi:s partiledare Gudrun Schyman dansar). Men att gruppera ihop kvinnor på det sättet känns mest som ytterligare en särskiljning. Är kvinnor inte värda att synas som en av alla andra? Det förekommer inga andra kvinnor i Pelle på planetfärd. (En hel recension av boken kommer inom kort på Barnboksprat.)

I Skrot-Nisse är det bara män som besöker djurparker.

Jan Lööf är en duktig illustratör och hans böcker har en särskild slags ”myskänsla” över sig. Många av böckerna är riktigt bra och det är synd att man ska behöva omformulera namn och genus själv för att ge Jan Lööfs värld en rättvis könsrepresentation när man läser för barnen.

Jan Lööfs bilderböcker (markerade böcker är lästa och analyserade)

  • En trollkarl i Stockholm (1966)
  • Morfar är sjörövare (1966)
  • Viktor bygger en bro (1972)
  • Sagan om det röda äpplet (1974)
  • Födelsedagspresenten (1974)
  • Skrot-Nisse (1976)
  • Bergtrollens nya hem (1976)
  • Pelles ficklampa (1978)
  • Örnis bilar (bilderbok med text av Carl Johan De Geer och illustrationer av Jan Lööf) (1994)
  • Tomten berättar/Vem matar djuren (1995)
  • Ta fast Fabian (1997)
  • ABC boken (1999)
  • Sifferboken (2001)
  • Pelle hjälper en riddare (2004)
  • Pelle träffar en lokförare (2004)
  • Pelle i djungeln (2005)
  • Pelle och farbror Ottos uppfinning (2006)
  • Matildas katter (2008)
  • Pelle och Frasse (2009)
  • Pelle på planetfärd (2010)

Jan Lööfs böcker är utgivna av Bonnier Carlsen.

Kanske gillar du också:

Författare: Sara H

Jag heter Sara och är en riktig biblioteksknarkare. Jag var redan som liten en bokslukare som startade med Max-pekböcker i bibliotekshyllorna för att senare gå vidare till science fiction-, psykologi- och föräldraskapshyllorna. Jag har två döttrar födda 2007 och 2011. Båda barnen delar mitt stora intresse för böcker. Yngsta dottern Stella har varit en bokälskare sedan tidig ålder, hon tycker särskilt om Stina Wirséns Vem-böckerna och böcker om fåglar. Själv har jag ett stort intresse för dinosaurier som jag har lyckats smitta ner min äldsta dotter Molly med genom ett stort antal dinosaurieböcker för barn (dock känns det som att nästan alla dinoböcker är för barn...). Jag är utbildad medie- och kommunikationsvetare och har även studerat kulturvetenskap och sociologi. Som feminist är jag noggrann med vilken bild av kön som böckerna förmedlar. Jag försöker aktivt välja böcker som jag anser stärker mina döttrars könsidentitet. Ett annat tema jag är intresserad av är HBTQ och heteronormativiteten - ett ämne som tyvärr inte så ofta finns med i barnböckerna. Till vardags jobbar jag som webredaktör/webdesigner på en webbyrå i Göteborg och jag har ett stort intresse för föräldraskap, psykologi, samhällsfrågor och jämställdhet.

26 reaktioner till “Jan Lööfs värld är full av män”

  1. ”Han verkade inte riktigt förstå problemet.”

    Det kanske är för att det inte är något problem för andra än de som absolut ska skapa genus-problem av allting. Det är ju helt irrelevant ur alla synvinklar hur många av ett visst kön som finns i en bok.

    Det är en så fruktansvärt fånig och trubbig indelning av världen.

    Problemet ligger väl snarare i att konstla till böcker genom att byta ut namn och genus på personerna. Det finns ju trots allt rätt gott om böcker där könsfördelningen är den omvända. När kommer genusperspektivet på dom?

  2. Med eller utan en jämn könsfördelning i Jan Lööfs böcker så är de fantastiskt omtyckta av både flickor och pojkar. Jag har läst flera av böckerna för 3-4 åringar under hela våren. Morfar är sjörövare kunde barnen höra hur många gånger som helst. Böckerna passar att läsa för barnen både när de ser bilderna (som är helt fantastiska och samtalen kan bli hur långa som helst bara om dem) och som jag gjorde när det var vila, de fick inte se bilderna alls utan skapa egna bilder i sina huvuden medan jag läste.
    Texten håller fantastiskt bra och barnen fokuserade då mer på vissa ord som de undrade vad de betydde såsom ”kroksabel” till exempel. Det gav oss ännu fler tillfällen att efteråt prata lite extra om orden de funderade över. Det främjar språket.

  3. Jag citerar Johan: ”Det är ju helt irrelevant ur alla synvinklar hur många av ett visst kön som finns i en bok.”

    Jag tycker det finns ganska många relevanta synvinklar.

    För det första ger det en skev bild av verkligheten. Som tur är ser inte könsfördelningen i verkligheten ut som i Jan Lööfs böcker. (Då hade det inte blivit många barn gjorda)

    För det andra förstärker det en gammal norm där bara män är de som agerar i samhället. Vi i västvärlden klagar på länder där kvinnor inte får synas utanför hemmet, men när det gäller oss själva är det uppenbarligen svårare att döma.

    För det tredje håller jag med Sara när hon skriver ”Är kvinnor inte värda att synas som en av alla andra?”

    Dessutom vill flickor också identifiera sig med någon häftig karaktär. Då kan man förstås välja andra böcker än Jan Lööfs och det är just det jag gör till mina barn. Jag ser inte Jan Lööf som någon ”samhällsfara”, däremot förespråkar han en destruktiv norm i de flesta av sina böcker. De böckerna undviker jag gärna.

    Vilka böcker tänker du på med omvänd könsfördelning? Om du kan nämna några stycken så skulle det vara intressant att titta på dem.

  4. Du tycker inte det ger en skev bild av verkligheten när figurer som uppenbart ser ut som män plötsligt heter Hilda och är flicka?

    Återigen – det viktiga är inte att räkna hur många män/kvinnor det är. Den feministiska villfarelsen att 50/50-fördelning är jämställdhet är både felaktig och farlig. Jämställdhet handlar om lika rättigheter och skyldigheter.

    Det som är viktigt är snarare att det finns bra förebilder för både pojkar och flickor. Förebilder som uppmuntrar barn till att inse att de kan och får välja sina liv precis som de vill. Att de kan. Att ingen jävel ska komma och säga att det där inte passar sig för en tjej eller för en kille.

    DET är jämställdhet och viktigt att vi förmedlar till våra barn.

    Och på den fronten kommer jag på nästan fler flickor som bryter normer än killar. Alla Pija Lindenbaums böcker, Astrid Lindgrens tjejer, Maria Gripe, med flera.

    Hur många böcker kan du räkna upp där det är killar som får finnas utanför sin stereotypa norm?

    Och OM man nu ska prata fördelning, så tycker jag isf att det är ett större problem att det finns så få mörkhyade figurer i barnböcker. Eller böcker som på ett naturligt sätt kan ha homosexuella figurer (och då menar jag inte de som ska vara så politiskt korrekt skrivna att det bara blir fjantigt och oäkta). Eller funktionshindrade? Eller dalmasar. Eller cancersjuka. Eller sopåkare. Eller….

    “Är kvinnor inte värda att synas som en av alla andra?”
    Jo! Självklart. Precis som män är det. Eller äppelpajsälskande bosniska barn med tandvärk. Alla är värda att synas. Men det måste inte finnas en exakt jämn fördelning av varenda grupp i samhället i varje enskild bok.

    Om det var så att det inte fanns en enda bok om stark, coola, handlingskraftiga tjejer i barnlitteraturen så hade jag hållit med er. Men det gör det. Det finns massor. Och det är helheten som är viktig.

    // Johan

    ps… Jag skulle uppskatta bloggen ännu mer om ni kunde skriva till vilken åldergrupp böcker ni tar upp riktar sig till.

  5. Johan: Jag läser inte inlägget som att Sara tycker att det viktiga är könsfördelningen 50/50. Hon tar upp problemet att kvinnor tycks vara begränsade inte bara i antal, utan även i handling. Hon skriver ju att de innehar modersrollen, inte kör bil, samt grupperas ihop på en dansplanet i stället för att vara med i det riktiga äventyret. Jag tycker det knyter an till det du skriver om att ge förebilder som visar att man kan välja sin väg i livet som man vill. I Jan Lööfs värld tycks vägarna vara till stor del förutbestämda.

    Jag håller med dig om att det finns många böcker om flickor som bryter normer. Men det handlar i regel om en huvudperson. Finns det även gott om böcker där alla som är aktiva i bakgrunden är kvinnor, trots att där rimligtvis borde finnas män?

  6. Johan: Angående åldersgrupp, tack för synpunkten. Så här tänker vi (jag):

    Vi kategoriserar böcker vi recenserar i kategorier som Pekböcker, Småbarnsböcker, Bilderböcker, Kapitelböcker och Ungdomsböcker (+ ett antal kategorier som ligger utanför den stegen, som Faktaböcker och Samlingar). Där kan man, om man vill, läsa in åldersintervall även om de inte är explicit angivna.

    Att vi sällan nämner ålder på målgruppen beror på ett aktivt val som gjordes i bloggens begynnelse. Jag kände att åldersrekommendationer är onödigt begränsande, då det är oerhört individuellt när olika böcker passar olika barn. Själv hoppade jag över de allra enklaste böckerna när jag började läsa för min dotter, för att sedan återvända till dem när hon började kunna interagera vid högläsningen. Vi kanske läste böcker för femåringar när hon var fem månader och det händer att vi läser böcker för 0-1-åringar nu när hon är två. Jag tycker inte att indelningen känns riktigt relevant.

    När det gäller barn och ungdomar som läser själva vill jag ogärna säga till de ovanligt lässvaga eller ovanligt lässtarka att böckerna de väljer är för yngre eller äldre barn än de själva, då jag tycker att det känns potentiellt läslusthämmande.

    Inget av hur vi hanterar saker och ting på bloggen är självklart eller hugget i sten, det utvecklas lite allteftersom. Diskussion kring sådana här frågor är bara bra.

  7. Det är snudd på skandal att en så skicklig bilderboksförfattare och illustratör som Jan Lööf ska bli känd som ”sexisten” istället för att bli uppmärksammad för de fantastiska böcker han har gjort.

    Det samhällsproblem vi har med ojämlikhet mellan kvinnor och män kan inte lastas på en illustratörs bilder. Förhoppningsvis tar inte mina döttrar alltför stor skada av att jag läser hans böcker med de namn och figurer så som de var menade av författaren. Att flickorna och gummorna inte har så aktiva roller eller är hjältar just i hans böcker spelar mig ingen roll alls. Det finns andra böcker med kvinnliga hjältar, där flickorna styr och ställer. Vi har många sådana böcker i vår bokhylla. Alla föräldrar får göra som de vill vad gäller bokval till sina barn, men jag tycker i alla fall att det vore mycket konstigt att bara visa mina flickor politiserade barnböcker. Jag vill ha en bra blandning, det innebär att jag även lånat gulligt tecknade amerikanska böcker, trots att de inte faller mig i smaken. Jag vill inte sitta med någon feministisk eller politisk agenda när jag läser för mina barn. De ska få lära sig om världen, om livet och även ha kul när de läser. Jag tycker det är en rätt extrem idé att sitta och göra om karaktärernas kön när man läser en bok. Det finns andra sätt att lära barn om genus eller andra viktiga samhällsfrågor än att gå in och ”göra om” en författares verk.

    Jag förstår att Jan Lööf tycker det är märkligt med alla frågor kring detta, om jag vore honom skulle jag nog känna mig ganska förnärmad. Tänk att ditt livsverk ska koka ner till att vara ”han som vägrade gestalta kvinnor i sina böcker”.. Här har vi liksom en människa som sitter med hans fantastiska bilder och RÄKNAR kvinnor :O Herregud liksom. Jag tror att alla kreativa människor förstår hur jag menar. Tänk om en kritiker skulle anmärka på Van Goghs landskap med att säga.. Hmmm.. det saknas ett sopberg där i mitten av fältet, annars visar vi inte miljön så som den faktiskt ser ut, med den enorma miljöförstöring som faktiskt finns. Van Gogh- miljöförstöraren, som bara målade vackra blommor och sånt och vägrade visa hur taskig vår miljö faktiskt är! Nej, det är skrattretande och extremt långsökt. Och lika skrattretande och långsökt är detta resonemang med Jan Lööf tycker jag.

  8. Själv har jag aldrig riktigt förstått förtjusningen i varken Jan Lööfs böcker eller bilder. Jag tycker inte bara att bilderna innehåller alldeles för få kvinnor utan de är också stela och ärligt talat rätt tråkiga.
    Klart man som barn vill kunna identifiera sig med någon i böckerna, och när alla är killar eller män och det dräller av bilar och maskiner och gamla gubbar i strikta kostymer, och man får kämpa med att inte somna av tristess… då fungerar inte riktigt böckerna för alla tycker jag. Visst finns det både killar och tjejer som tycker att bilar och maskiner är kul, men jag tillhör definitivt inte dem! Definitivt inte! Inte ens som vuxen kan jag se charmen med en plåtkaross…
    Personligen finns det ingenting som fångar mig i hans bilder eller böcker, och kanske har avsaknaden av coola, färgstarka karaktärer och kvinnor med saken att göra?
    Att Jan Lööf sedan inte tycker att det är lite märkligt att han har helt olika syn på män och kvinnor (för det har han definitivt, annars hade han inte valt att bara måla män), det är lite obehagligt och det kanske säger mer om honom själv än något annat? Frågan är väl varför han bara ritar män, av ren vana? Varför? Varför kommer det inte lika naturligt att måla kvinnor, iallafall hälften av gångerna. Det är ju läskigare när man hör att han dessutom gör det omedvetet…

    /Em

  9. MEN: det är ju ingen som har kallat Jan Lööf för sexist, lastat honom för samhällets hela jämställdhetsproblemtik eller förespråkat 50/50-fördelning i alla barnböcker. Ingen har kokat ner hela Jan Lööfs produktion till ”han som vägrade gestalta kvinnorna” och att jämföra den låga kvinnliga representationen med ”äppelpajsälskande bosniska barn med tandvärk” är ju bara skrattretande. (Intressant också hur du Johan myndigt FÖRKLARAR för oss andra vad jämsställdhet är…).
    Sara och de andra barnboksprat-bloggarna kikar ju bara på den sneda könsfördelningen i Jan Lööfs böcker – och berättar hur de reagerar på det.

    Det blir så ofta så här när man pekar på genusproblem: plötsligt så har man påstått nåt som man inte alls har påstått och får massor av skumma föreställningar i sitt knä. Ni läser ju inlägget som fan läser bibeln.

    För mig spelar detta in när jag läser hans på många sätt fantastiska böcker. Själv har jag lagt ner att kalla killar för tjejnamn när jag läser, men jag erkänner att jag inte läser hans böcker lika mycket för barnen som jag hade gjort om det fanns ett mer jämställt figurgalleri.

    Själv tycker jag by the way att det är ett intressant psykologiskt fenomen det här att Jan Lööf ritar en bok och SEN ser: oj, det finns visst inga kvinnor. Terapi på det säger jag bara. Jag skulle gärna tjuvlyssna.

    Om ni är intresserade kan jag meddela att jag har läst två av de fyra Lööf-böckerna ni inte har med i er sammanställning, och i ”En trollkarl i Stockholm” är huvudpersonen man, och bifigurerna två barn – en pojke och en flicka. Några kvinnor i bakgrunden finns med (en flygvärdinna, en tant på gatan), men desto fler män. I Örnis bilar är det väldigt mansdominerat. Örni är huvudpersonen (pojke) och platserna han besöker är machoplatser: en brandstation (med massa brandmän) och en bilverkstad (med en smutsig meckare och flickkalendrar på väggen!). Det finns två mammor med barnvagnar med i bakgrunden, två tanter och två snygga brudar (varav en har ett barn i handen) (alltså sex kvinnliga statister som ni kallar det) och hela 54 snubbar i bakgrunden. Sen finns det en flicka som har repliker! (hon jobbar i kiosken som brinner) och en kvinna i vitt som är arg och smutsig och ställer krav.

  10. Och förresten Emma: jag blir såå nyfiken på när du skriver att JL förespråkar en destruktiv norm i de flesta av sina böcker. Berätta mer!
    vänliga hej
    tinni

  11. De tankar som du lyfter, Grannfrun, är intressanta, det var roligt att läsa dina vettiga tankar.

    Att Jan Lööf förespråkar en destruktiv norm kanske låter lite drastiskt. Men normer är ju sådant som byggs upp i våra vardagliga handlingar. De är väl på ett sätt alltid konstruktiva eftersom de bygger upp en struktur. Men de bryter ju också ner motstrukturer. Vissa (de flesta av) Jan Lööfs böcker bygger upp en norm där bara män/pojkar får ta plats och bryter samtidigt ner en norm där tjejer är aktiva. I boken ”Födelsedagspresenten” är det så tydligt att man nästan kräks över det. Prinsessan vill ge en drake till sin pappa, men istället för att göra det själv låter hon en jämngammal pojke göra det.

    Men jag är inte Jan Lööf-hatare och jag förkastar inte hela hans livsverk. Vi har ”Bergtrollens nya hem” och ”Vem matar djuren” hemma hos mig. De är ju inte precis toppen ur genusperspektiv, men är ändå inte så patriarkala att det tar över.

  12. När Johan skriver: ”Och på den fronten kommer jag på nästan fler flickor som bryter normer än killar. Alla Pija Lindenbaums böcker, Astrid Lindgrens tjejer, Maria Gripe, med flera.

    Hur många böcker kan du räkna upp där det är killar som får finnas utanför sin stereotypa norm?”

    Den redan av dig nämnda Pija L har ju faktiskt inte bara bidragit med normbrytande tjejer utan har flera böcker med killar i huvudrollen: Kenta och barbisarna, är ju ett bra exempel.

    Det är intressant att när man tar upp snedfördelningen i Jan Lööfs fall så räknas ett antal populära böcker med flickor i huvudrollen upp som ”motbevis”. Men har du Johan räknat på motsvarande sätt i dessa böcker. Jag har en känsla av att (nej jag vet att ) du i både Gripes och Lindgrens böcker hittar betydligt fler pojkar – både aktiva och mer passiva – än kvinnor och flickor i Lööfs. Jag tänker på Hugo, på nattpappan, på Arild i skuggserien, på Olle och Bosse i Bullerbyn, på Skorpan, ja behöver du fler?

    Ingen förringar Lööfs författarskap, däremot tar bloggaren på ett bra sätt upp en norm som finns som Lööf är ett bra exempel på, och som tidigare har gått okommenterad förbi. Nu diskuteras den, det är huvudsaken – och du har all rätt till din uppfattning, liksom vi andra har rätt till vår.

  13. ”Själv tycker jag by the way att det är ett intressant psykologiskt fenomen det här att Jan Lööf ritar en bok och SEN ser: oj, det finns visst inga kvinnor. Terapi på det säger jag bara. Jag skulle gärna tjuvlyssna.”

    Undrar vad det resonemanget säger om alla författare och illustratörer som uteslutande har vita heterosexuella ateistiska/kristna huvudpersoner och bifigurer.

  14. Jag tycker inte alls att bloggaren tar upp problematiken med stereotypiska könsroller på ett bra sätt. En författare/illustratör utgår ifrån sin egen fantasi när han/hon skriver. Det vore helt sjukt om alla böcker skulle tvingas innehålla en ”dos av verkligheten” (som kanske ofta helt enkelt är någon annans verklighet). Sedan kan man förstås kritisera fenomenet med stereotypa könsroller i bilderböckerna, men att den enskilda författaren ska tvingas ha något sådant samhällsansvar vänder jag mig mot.

    Själv växte jag upp i förorten och visst finns ett fåtal bilderböcker som gestaltar miljöer även jag kan känna mig hemma i, men de är verkligt få. Visst kan det då kännas angeläget att kämpa och skapa debatt kring ämnet. Tro mig, jag blir ofta upprörd. Jag kan knappt se Bolibompa när de har ”dokumentärer” om barn från välartade familjer som uteslutande utspelar sig i medelklassiga hem i stockholmsområdet. MEN jag tycker det är ett fult tillvägagångssätt om jag då, i min upprördhet över att vi ”förortsbarn” censureras bort från hela barnkulturområdet, skulle klandra en enskild bilderboksmakare för sina harmoniska Bullerby-miljöer. Det är som om jag skulle lasta hela klass-samhället på t ex Lena Anderson för att hennes böcker är fulla av gulliga idylliska hus med kaniner och igelkottar i söta klänningar. Alltså:

    “Själv tycker jag by the way att det är ett intressant psykologiskt fenomen det här att Lena Anderson ritar en bok och SEN ser: oj, det finns visst inga höghus, alkisar, pappor med schizofreni, invandrare. Terapi på det säger jag bara. Jag skulle gärna tjuvlyssna.”

    Se så sjukt det blir helt plötsligt. Vad har hon för anledning att sitta och klämma dit en a-lagare bara för att min uppväxtmiljö är underrepresenterad i barnböckernas värld? Nej, hon har ingen anledning att politisera sina vackra bilder, men samhället kanske skulle må bättre av att klass-samhället belystes även i bilderbokens värld. Men andra som INSPIRERAS av det kanske är bättre rustade. Det är likadant med Jan Lööf. Varför ska han helt plötsligt tvingas rita flickor eller pojkar som leker med Barbie eller HBT-föräldrar? För honom är det uppenbarligen inte en stor del av hans liv, inget som han blir inspirerad av. Det är nog bättre att han får fortsätta med sina fina bilder av gubbar och fordon och sedan får någon annan rita pojkar och flickor som agerar utanför normen.

  15. Först och främst så vill jag säga att jag inte hatar Jan Lööf eller hans böcker. Det är ju just jag på Barnboksprat som har så många av hans böcker (och kånkat hem resten från biblioteket för att läsa dem alla). Jag tycker att många är jättebra och även efter arbetet med denna undersökning fortsätter jag läsa hans böcker för min feministiskt uppfostrade 3-åriga dotter. Jag gör det för att jag vet att det finns många andra bra böcker från andra författare att läsa för att väga upp – precis så som många säger här bland kommentarerna.

    Men det är väl inte fel att göra en liten undersökning av samhällsbilden i hans böcker för det? Nästa undersökning kanske ska handla om klass eller etnicitet – det hade faktiskt varit riktigt intressant!

    Jag är medievetare och har gjort många studier av samtidens verk i form av t ex genus- och familjerollerna i TV-serien Vänner (trots att jag älskar den serien!).

    Massmedier formar den syn på världen som vi alla har, det är därför som det är så otroligt viktigt. Tänk efter själv: det finns saker du sett själv, eller som dina bekanta berättar om för dig – resten är saker du bara upplever genom medierna.

    Det finns numera många bra icke-sterotypiska och normöverskridande böcker, tv-program och dyl. och det är bra. Men det är fortfarande väldigt viktigt att peka på saker som kanske går många förbi – som t ex den sneda könsfördelningen i Jan Lööfs böcker. Man behöver ju inte bojkotta hans böcker bara för det. Men det är alltid bra med medvetenhet så att man kan kompensera på andra håll.

    Nästa analys kanske handlar om Astrid Lindgrens verk eller Bamse (eller varför inte Nalle Puh!)?

    Och sedan när det gäller diskussionen om a-lagare, förortsbarn, invandrare, homosexuella och andra minoriteter så handlar det om just det – minoriteter! Kvinnor däremot, vi utgör 50% av befolkningen men verkar enbart utgöra omkring 20-30% i populärkulturen som riktar sig till båda könen. Det är lite konstigt tycker jag! Hur kan man glömma/förminska en så stor grupp i samhället? (min kritik riktar sig till ett var och varannan filmskapare, författare, tv-serieproducent osv.)

  16. @ Johan
    @ Sofia

    ”Kenta och barbisarna” hade ju varit en alldeles obegriplig bok om vi inte redan visste att Barbies är för flickor och fotboll och militärbyxor och muskler (som pappan har) är för grabbar. ”Kenta och barbisarna” är ju lika tydlig som leksakshyllorna på BR, en för tjejer och en för killar.

    Alla undersökningar visar ju också att barn redan på dagis vet vilket kön de har och att olika verksamhetsområden och olika aktiviteter domineras av ena könet. Om barnen vill vara en i gruppen (vilket de flesta barn och vuxna vill) så börjar man göra saker som är vanligast för det kön man har. Och man hämtar oftast förebilder från det egna könet.

    Om man, som du Johan, tycker att våra barn skall få tycka om vad dom vill, då måste väl det här kännas jobbigt? Varför måste våra barn veta att vissa grejer är tjejiga och andra grabbiga?

    Min 4årige son älskar rymd och robotar, Lööfs senaste ”Pelle på planterfärd” är därför mitt i prick. Och här är det som i Lööfs övriga böcker bara grabbar som håller på.

    Varför blir inte du Johan besviken på Lööf? Om Lööf faktiskt tycker att tjejer och killar skall få göra vad dom vill, varför gör han ingenting för att utifrån sina möjligheter göra världen lite mindre uppdelad? Varför ritar han en värld där alla barn direkt förstår att det här, det här är sånt som grabbar sysslar med?

  17. Köpt via bokklubb och läste boken Pelle på planetfärd för min treåriga pojke. Hade jag tittat i den innan jag gav honom den , så hade den gått i retur till bonnier. Mest för min skull, så jag slipper ta del av den. Men man kan såklart ha olika infallsvinklar på innehållet. Det kändes oerhört konstigt att det plötsligt passerade en planet med bara kvinnor med en dansande Gudrun Schyman och fd Fi medlem. Kändes skitknepigt. Som någon slags personlig kommentar riktad till feminister av författaren eller? Och att ha en bov med är väl helt ok , kändes dock konstigt med den aggressiva bärsärkargången på restaurangen och motivet till det hela. Visst, fina illustrationer i många delar. En infallsvinkel är iofs att det kan vara bra visa att män faktiskt kan vara ologiskt aggressiva, så att det inte kommer som en chock om man stöter på en sån, då kanske man tänker, aha en otäck bov, bäst jag drar ! ;-) Nej, hellre Fiolito i boken ”Alla rövare finns i skogen” Rekommenderas.

  18. Nu har jag läst alla inlägg men funderar fortfarande på vilka böcker Johan syftar på när han skriver:

    ”Det finns ju trots allt rätt gott om böcker där könsfördelningen är den omvända”

    Vore kul att för omväxlings skull få läsa några sådana för mina döttrar.

  19. När jag var hemma hos min mamma läste jag en bok från min barndom: My little pony och gubben i månen. I den var alla ponnys tjejer och de var ganska många. Men å andra sidan hade gubben i månen och John Blund ganska framträdande roller, så det är ju inte riktigt i klass med Jan Lööfs könsfördelning ;)

  20. Återigen är det ju INGEN som har sagt att Jan Lööf (eller Lena Andersson) måste eller ska TVINGAS till att spegla samhället på något annat sätt än de gör. Men vi som läser måste ju få tolka, tycka och läsa eller inte läsa. Eller hur? Alt annat vore ju galet. Vad tycker ni som är upprörda? Att diskussion är dåligt? Att man ska lägga ifrån sig sånt man inte gillar och knipa? Eller vadå???
    Och jag tillhör den skara som inte tycker att terapi är till för ”sjuka” (vad det nu är). Jag tycker att det är intressant att tänka sig att alla konstverk och alla texter bygger på upphovsmannens liv och erfarenheter. Att vi alla skildrar världen utifrån de erfarenheter vi har med oss. Och jag måste erkänna att jag blir nyfiken på hur Jan Lööfs erfarenheter ser ut. Jag har dessutom massor av gånger reagerat på Lena Anderssons sätt att skildra världen. Jag uppskattar och letar efter barnböcker som skildrar mer än idyll. Därmed inte sagt att jag vill tvinga Lena att göra andra böcker. Och jag läser henne titt som tätt. Hon är en fantastisk illustratör. Precis som Jan Lööf.

    Kul tråd.

  21. Kul Diskussion, och den påminner mig om diskussionerna på sextiotalet om den Lille kapitalisten, nämligen Emil i Lönneberga. Jag är inte säker på att en författare Eller illustratör skall anpassa sig eftersom det kan bli så fel att man vill möta alla marknader. Har Ni Sett de där böckerna där bilarna kör mitt i gatan för att passa för både höger- och vänstertrafik?

  22. Dennis, kul att du gillade inlägget! Örnis bilar kom inte med här, nej, men tas däremot upp i inlägget En bortcensurerad verklighet, där vi precis som du gör i ditt inlägg uppmärksammar att nakenheten faktiskt bytts ut i nyare versioner av boken.

  23. Det finns ett väldigt enkelt knep, om man nu tycker att det är ett stort problem att det är för lite kvinnor i Jan Lööfs böcker, man kan helt enkelt låta bli att läsa dem. Det är inte svårare än så.

    Det är varken obligatoriskt att läsa dem eller att köpa dem. Själv tycker jag de är fantastiska och litar på att mina flickebarn och pojkbarn visar om de har behållning av dem eller inte, om inte så läser vi något annat.

    Vill man göra hela sitt liv till ett identitetspolitiskt exempel så blir det knepigt, enda sättet att klara sin överlevnad verkar vara att försöka linda in så mycket av sin omgivning som möjligt i mjukaste bomull.

    /Frida

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *