Kludd eller konst – och för vem?

Jag har nyligen läst en sagobok. Små sagor för små personer. Stora sagor för stora personer. Eller stora små sagor för stora och små personer. Ja!

En bok med lila omslag innehållandes ett myller av sagor, som skrivits av Bue Nordström, utifrån grafiska bilder gjorda av Helena Bergenrud. I Dricka mycket vatten – sagor för nära kvällar kan du läsa om bröderna som såg på stjärnorna, getpojken, fågelungen, isprinsessan och ängeln med för stora vingar, bland många andra sagor.

De grafiska bilderna är ganska stilistiska, vilket kanske till en början kan kännas lite stelt och kallt och kanske inte passande för små barn. Men sen tänkte jag en gång till. Barn är ju inte helt formade ännu, de är öppna sinnen mottagliga för det mesta och vem har sagt att barn inte kan uppskatta grafiska, svartvita stilistiska bilder? Bilder kanske inte alls måste innehålla starka färger och vara enkla att förstå för att barn ska tycka att de är spännande. Det kanske tvärtom är det som är spännande, att det just inte är det man är van vid.
Ja, det vill jag tro.
Eftersom jag själv studerar till bildlärare på Konstfack vill jag gärna tro att jag är öppen för det mesta inom bildkonsten, när det gäller barn. Barn ska inte behöva fråga på bildlektionen om deras verk är ”fint”, eller ”fult”. Jag kommer att arbeta så långt det är möjligt för att försöka få dem att förstå att inget de gör är fult eller fint. Vi ska tillsammans arbeta för att få fram något som är spännande och intressant, snarare än ”fint”, med allt man tolkar in i det ordet.

I boken Färgkludd eller näckrosor? Barnboksbilden och konsten, skriver man om hur man har sett på barnens bilder genom åren. Hur barnboksbilder ofta följer mönster och vad som händer när man väljer att gå utanför det vanliga, det rumsrena om man vill kalla det så. Blir det automatiskt vuxenböcker om bilderna inte är det vi normalt kallar för barnboksbilder?
Ulla Rhedin har skrivit ett intressant stycke i den boken, där hon diskuterar vad en bilderbok egentligen är och för vem den är tänkt. Blir böcker till exempel mindre intressanta, och kanske också mindre intellektuellt stimulerande, för vuxna om de innehåller bilder? Ibland kanske bilder inte behöver stöttas upp av text, men gör det boken automatiskt till en barnbok då?
Kan barnbilder vara abstrakta?

Många frågeställningar, superintressant att diskutera, tycker jag. Vad tycker du?


uppslag ur Dricka mycket vatten – sagor för nära kvällar

Dricka mycket vatten – sagor för nära kvällar
Text: Bue Nordström
Bild: Helena Bergenrud
Förlag: Kabusa böcker
Antal sidor: 72
ISBN: 978 91 89680 80 7
Köp: Jämför priser

Färgkludd eller näckrosor? Barnboksbilden och konsten
Författare: Diverse, bland andra Ulla Rhedin
Förlag: Kabusa böcker
Antal sidor: 88
ISBN: 978 91 7355 124 3
Köp: Jämför priser

Kanske gillar du också:

Författare: Malin Skals

Jag heter Malin Skals och har alltid älskat böcker. Särskilt barnböcker har alltid legat mig varmt om hjärtat! Jag har två barn (Wilma, född 2009 och Anton, född 2013). Jag är utbildad bildlärare och studerade på Konstfack och är även mycket intresserad av illustration. Drömjobbet är barnboksillustratör. En annan av mina största drömmar är att en dag få ge ut en barnbok jag skrivit och illustrerat själv. Det är jag som ritar illustrationerna till Barnboksprat (vid olika teman etc.) och jag har även gjort headern. Följ mig gärna på instagram; wilmapalmen eller se min facebooksida; facebook.com/skalsart

3 reaktioner till “Kludd eller konst – och för vem?”

  1. Jag funderar en del kring hur det fungerar i olika kulturer med bildanvändandet kontra om verket räknas som hög- eller lågkultur. Jag tänker mig att vi är ganska stela med att använda bilder i vuxenlitteraturen här i Sverige. Det finns ju inte många vuxenserier (om man inte räknar humorseriestrippar) och det är väldigt ovanligt med bilder inne i romaner.

    Men vad är det egentligen för fel med att kombinera olika uttrycksformer för att tolka ett verk? Samhället är väl så rent allmänt, att skriftspråket ständigt är det som värderas högre och då får bildspråket nöja sig med att stå lite bakom.
    Men det kanske är på väg att spricka upp lite?

  2. Jag vet inte hur det ser ut i andra kulturer men det vore onekligen intressant att luska lite. Det är väldigt intressant!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *