Dit ljuset inte når handlar om Johan, en 11-årig barnhemspojke på 1800-talet. En kväll rymmer han därifrån och förvandlar sig till flickan Johanna som lyckas få anställning som påkläderska till en ung kvinna, Angelique, i ett resande teatersällskap. Samtidigt som världen långsamt öppnar upp sig och Johan/Johanna får sin allra första vän så är det någon som verkar vilja honom illa. Varför är det så?
Jag vet inte om jag läst något mer än En ö i havet av Annika Thor vilken jag läste under min lärarutbildning och tyckte mycket om. Den här boken är jag mer kluven till. Å ena sidan är det en fin sagoberättelse, lite à la Askungen. Det är spännande, det finns tydliga onda och goda karaktärer och teaterlivet verkar så fantastiskt med möjligheten att få bli någon annan, ha vackra kläder men förvisso också ibland tvingas göra tråkiga roller och med fel motspelare. Boken ger en bra bild av dåtidens barnfattigdom och lyfter de sociala orättvisorna mellan fattiga och rika och mellan pojkar och flickors möjligheter.
Å andra sidan är det knökat med svåra ord vilket förvisso bara är språkutvecklande och kul men jag kan tänka mig att boken kan upplevas som lite svårläst av några. Vissa händelser i boken anspelar på att Angelique erbjuder någon typ av sexuella tjänster mot en förhoppningsvis lovande framtid inom teateryrket. Nu var det ett tag sedan mina egna barn var i mellanstadieåldern, och jag är ju insnöad på lågstadiet där jag undervisar, men mitt pryda jag känner att det kanske är en onödig detalj som kan sätta igång tankegångar hos barn som möjligen inte riktigt är redo för det. Men mina barn läste den aldrig så jag vet faktiskt inte hur den uppfattas av målgruppen. Kanske passar den fint som högläsningsbok?
Resan till Pandoria är första delen i serien Glaskulans värld där det i skrivande stund finns fem delar men fler kan säkert vara på gång. Jag läste en massa positiva recensioner av den här och blev nyfiken då jag ständigt är på jakt efter bra litteratur till åldersgruppen 6-9 år som är det spann jag undervisar.
Katten Nils och mysteriet med kapten Kidds skatt är andra delen i serien om Katten Nils men den första jag läser. Det här har tydligen varit en serie i Kamratposten sedan många år och det är verkligen serievibbar över boken vilket då får sin naturliga förklaring. Du som är extra nyfiken kan 
Sam och Sara bor tillsammans med sina föräldrar i ett hus i stan där de också driver en restaurang på bottenvåningen. Det är sommarlov och barnen är uttråkade. Föräldrarna lovar varje lov att de ska hitta på något men istället måste de bara jobba i restaurangen. Pappa bestämmer sig för att det kanske ändå är dags att visa barnen hemligheten.
Åh, de här böckerna var så himla fina! Jag älskar hur de är skrivna med en blandning av långsammare partier, många små spännande händelser som visar sig inte vara det de tror, en hel del finurlighet och så en lagom mängd nya svåra ord som läsaren förhoppningsvis frågar en vuxen om. Mamma och pappa är såklart inte de mest närvarande och jag kan väl tycka det är lite konstigt att de tycker det är ok när ungarna åker iväg med den mystiske figuren Alias för att sen komma tillbaka efter midnatt. Men vem sa att allt måste vara diskbänksrealism?