“En blåsig höstmorgon knackar det på dörren och ett ensamt barrbarn med pinniga ben kliver in i lekstugan. Hon barrar som en julgran och Gertrud, Britten och Jones frågar om hon är hungrig. Då slickar hon i sig sylten på en macka och flyttar in. Sen sitter hon där och barrar. Gertrud kammar henne med en skurborste. De sopar och skyfflar hela tiden, men sticker sig i alla fall under tassarna. Det är barr överallt! Till slut får Jones nog och skriker att han hatar allt som sticks. Nästa morgon är Barrbarnet borta.”
AC;
Barrbarnet, en fin och charmig bok samtidigt som den är lite jobbig. Förutom att det är en väldigt fin berättelse om att kanske inte hittat rätt men hoppas hitta rätt och att inte riktigt förstå så känns bilderboken väldigt träffande i dagens samhälle. Behöver vi inte alla egentligen en kram för att få blomma och må bra. Någonstans där någon lyssnar, har tid för en och låter en vara som man är. Att som barn inte passa in i skolan, att växa upp i fel umgänge, att kanske ha “lite mer energi än andra”, kanske lite kortare stubin. Kanske är det just kramar som behövs mer än hårdare tag. Jag önskar att det vore så.
Barrbarnet kommer att stanna med mig ett tag. Det var inga frågor om varför barnen kom dit utan det var självklart att barnet bjöds in, att hon fick mat och att man fortsatte med sitt. När det blev jobbigt med allt barr så tröttnade man dock. Sen vaknar skuldkänslorna till liv när “problemet” försvunnit.
Philip 12 år;
Bilderboken handlar om ett barn som kommer och får bo med de andra barnen i lekstugan. Barnet barrar en massa och heter Barrbro. Det var kul och passande. Det är jobbigt med alla barr och tillslut tröttnar barnen på Barrbro som försvinner. Då letar barnen efter henne och hittar henne. Boken är lite julig också. De har julgransplundring. Jag gillar bilderna.
Har ni tänkt på att författaren heter Bartilsson. Det är nästan som barr.
Illustratör: Klara Bartilsson
