Tänk dig det lilla barnet som precis har kommit till världen. Det hälsar på sin omvärld helt utan ord. Men skrika kan det förstås göra och det får duga ett tag. Sen fylls det lilla barnets värld snabbt med alla de ord som finns runt omkring det. Förmodligen tycker det lilla barnet att det är mysigt att höra förälderns röst som berättar om allt som finns i den stora vida världen. Kanske tycker det lilla barnet om att höra på rösten från någon som läser en saga. Vad vi kan se är att barnets omvärld byggs upp av det som människorna berättar för det.
Kanske är det så att det som skiljer oss människoapor från andra apor är att vi berättar historier för varandra? Det är i alla fall vad författaren Terry Pratchett skriver tillsammans med vetenskapsmännen Ian Stewart och Jack Cohen i ”The Science of Discworld II”. Förmågan att berätta saker för varandra med hjälp av historier ses här som grunden till alla människors kultur. Vi kan tänka oss det ungefär så här: För länge sedan här i Sverige funderade folk på hur det kunde komma sig att det åskade, samtidigt som de tänkte på att det var viktigt att det gjorde det för åskan gav regn och regnet gav växtlighet och liv. Då förklarades åskan med hjälp av asatron som berättade om guden Tor som körde runt med sin vagn. Nu är det inte så många i Sverige som tror på guden Tor, istället har vetenskapsmän berättat för oss hur åskan uppkommer. Vi har inte sett det själva, men vi har fått höra teorier om hur det går till. Och vad är då dessa teorier? Ja, just det, berättelser.
Tänk så många berättelser det lilla barnet får höra av sina föräldrar och andra personer i dess närhet! Varje litet ord som barnet hör för det närmare in i den kultur vi lever i. För det mycket lilla barnet kan det förstås kännas alldeles nog med att bara lyssna när föräldrarna pratar. Men ju mer barnet lär sig om hur man kommunicerar, desto mer nyfiket blir det också på att få veta mer, att få upptäcka fler berättelser. Vad som är så spännande här är att berättelser kan ske på olika sätt. Med hjälp av talspråket når berättelsen ut till lyssnaren direkt, men om vi istället använder oss av skriftspråket kan vi upptäcka en helt annan värld. I skriftspråkets värld kan vi nå berättelser så långt tillbaka i tiden som människor började skriva ner sina berättelser. Så det finns ju en hel del att välja på! Vi kan få kontakt med det som hänt för länge sen eller det som ännu inte hänt (med hjälp av författarens fantasi). Vi kan stöta på små djur som finns i vår gräsmatta eller filurer på andra planeter. I den här världen kan vi möta främmande länder, läskiga drakar, talande djur, modiga prinsessor, andra planeter och hela fantasivärldar.
När vi ändå talar om alla dessa möjligheter kan vi också titta på något som kallas för karnevalteorin. Det är forskaren Michail Bachtin 1 som kommit på det och det handlar om vilka möjligheter litteratur ger att smita undan ett tag från verkligheten. Ett barn tvingas hela tiden att förhålla sig till den värld och de normer som vuxna skapat, varken barnet vill eller inte. Så är det i verkligheten, men i litteraturen behöver det inte vara så. För i en del litteratur tillåts nämligen världen att vändas upp och ner för ett tag och i denna värld kan barnet frångå de vuxennormer som annars ligger över deras axlar. Till exempel kan barnet få träffa på Pippi Långstrump, som struntar helt i vad vuxna försöker tvinga på henne. Vi kan också möta Harry Potter som lever långt bort från den vanliga gråa och trista verkligheten. För att sammanfatta karnevalteorin, så handlar den om resan i fantasin som barn kan göra i litteraturen för att finna ett alternativ till den värld vi lever i nu.
Att läsa berättelser själv eller höra andra läsa berättelser kan alltså bli en ganska trevlig resa. Och visst är väl alla barn värda att få göra riktigt många spännande och utmanande resor?
1 Teorin finns refererad i:
Nikolajeva, Maria (2004): Barnbokens byggklossar. Lund: Studentlitteratur
E. (2,5år)läser för sin lillebror på stan
En kommentar till “Den sagoberättande apan – om berättelser och läsning”