Tack vare Winn-Dixie

Tioåriga Opal har just flyttat till småstaden Naomi i Florida tillsammans med sin pappa predikanten. Hon kallar honom oftast så, för om han inte predikar tänker han på att predika. Mamman har lämnat dem för flera år sedan.

Opal hittar en ful och smutsig hund som hon faller pladask för, eftersom han ler så glatt mot henne. Hastigt och lustigt får han namnet Winn-Dixie och predikanten går faktiskt med på att behålla honom. Tack vare Winn-Dixie lär Opal känna en rad udda karaktärer i Naomi och dessutom får hon veta tio saker om sin mamma; bland annat att hon drack och att hon hatade att vara gift med en predikant, men också att hon älskade att lyssna på berättelser som fick henne att skratta. Opal hoppas innerligt att mamma ska komma tillbaka och samlar historier att roa henne med.

En av Opals nya vänner är den gamla damen Miss Franny som har hand om Biblioteket till Herman W. Blocks minne. Hon bjuder på en sorts karameller som inte tillverkas längre. De smakar sött men samtidigt sorgset, så tycker alla som får smaka dem. Precis så smakar boken också. Den är riktigt sockersöt samtidigt som det finns en sorglig underton, eftersom alla karaktärer är mer eller mindre tragiska.

Boken känns bitvis väldigt amerikansk och väldigt översatt, framför allt i början. Bland annat bor Opal på en husvagnsparkering och går och handlar ett paket makaroner med ost. Sånt måste vara en översättares mardröm, det blir ju verkligen inte bra på svenska.

Jag tycker att boken är underbar för att den är så mysig och för att jag gillar när udda karaktärer får ta plats. Men med ett uns socker till hade den dock blivit för sliskig och om du tillhör dem som har svårt för berättelser med hög charmfaktor bör du nog välja en annan bok.

Se även vad Anne-Marie Karlsson på DN skriver.


Tack vare Winn-Dixie
Författare: Kate DiCamillo
Förlag: Kabusa Böcker
Antal sidor: 171
ISBN: 9789173551298
Köp: jämför priser

Berättelsen om den blå planeten

Berättelsen om den blå planeten - framsidaPå den blå planeten bor det bara barn, barn av alla olika slag du kan tänka dig. Inte en enda vuxen finns på den blå planeten. Här har barnen det så bra man kan tänka sig. De äter när de är hungriga, sover när de är trötta och hittar på massor av roliga äventyr. Den största händelsen på året är Fjärilsflyget, den dagen då en ljusstråle från solen faller in i en alldeles speciell grotta. När tusentals fjärilar vaknar ur sin årslånga dvala och flyger runt hela världen och smyckar himlen med sina vackra färger, innan de återigen fladdrar tillbaka in i grottan för ytterligare ett års dvala.

Men en dag dyker en knasig figur upp; Lycko-Lajban. Två av barnen; Brimir och Hulda stöter på honom en dag när han landar med sin rymdmaskin. Lycko-Lajban vet hur man gör livet så roligt som möjligt. Men barnen tycker redan att livet är så roligt det bara kan bli. De älskar att se på vackra solnedgångar, svinga sig i träd, hoppa i pölar och klättra i berg.
Lycko-Lajban kontrar med en gäspning och berättar för barnen att han kan visa dem hur de kan flyga!

Så börjar berättelsen om den blå planeten och det blir bara tokigare och knasigare och till och med obehagligt… Bland annat spikar Lycko-Lajban fast solen så det kan vara dag för evigt. Något som kan låta underbart, men det får oanade konsekvenser, bland annat för barnen på andra sidan planeten…

Berättelsen om den blå planeten - inuti

Det här var en mycket speciell bok, om lycka och priset man får betala för att man inte riktigt kan uppskatta det man har. Om man vill att allt ska bli bättre och bättre hela tiden, vad händer till slut? När man inte nöjer sig utan skapar mer och mer problem som man tror att någon annan ska lösa. Lycko-Lajban löser allt, det tror barnen, så de vänder sig till honom då problemen blir för ohanterliga. För han har ju lösningen på allt…?

Det är stundtals riktigt obehagligt och boken är väl illustrerad med mycket passande bilder. Kan ni få tag i den här boken så läs den! En annorlunda bokupplevelse, helt klart! Jag gillar formgivningen av boken också, med speciella typsnitt som uttrycker olika saker och som används för att förstärka språket.

Berättelsen om den blå planeten (originalets titel: Sagan af bláa hnettinum)
Författare: Andri Snær Magnason
Illustrationer: Áslaug Jónsdóttir
Översättning: John Swedenmark
Förlag: Kabusa böcker
Antal sidor: 95
ISBN: 978 91 89680 05 0
Köp: Det verkar som den har utgått ur sortiment hos de flesta bokhandlare men kanske finner man den på biblioteket.

Edward Tulanes fantastiska resa

edward_tulane_HU-2

Om Kärlek. Att bli älskad. Att lära sig att älska.
Att komma underfund med vad som är meningen med livet.
En resa genom sig själv och en resa som i ett äventyr.
Att förlora och att återfinna.

Det blev nästan lite poetiskt där, men det passar ypperligt nu när jag har läst en sådan vacker och välskriven (och väldigt vackert illustrerad) bok. Det var länge sedan jag blev så pass berörd av en barnbok som jag faktiskt blev av Edward Tulanes fantastiska resa, av Kate DiCamillo.
Edward är en porslinskanin som bor hos flickan Abilene och hennes familj. Han har fina kläder, får sitta med vid matbordet (om än stirrandes in i bordskanten) och älskas högt av den lilla flickan. Edward är hennes allt. Dock har Edward kanske inte riktigt samma känslor tillbaka. Han är ganska bortskämd och lite uttråkad.
Porslinskaninen Edward uppskattar inte riktigt det han har.

En dag får Edward följa med flickan och hennes familj på en fin resa med ett stort fartyg. En resa som förändrar hans fortsatta liv. Han ramlar nämligen överbord efter en dispyt med några elaka småpojkar.
Där och då får Edward lära sig om livet, om hur det är att leva och förlora det man håller kärt. Kommande år tillbringar han i olika famnar och får sig många olika tankeställare. Allt gör att hans hjärta förändras och han öppnar upp sig på ett sätt han aldrig förr trodde att han kunde.

Jag sträckläste den här boken.
Jag sträckläste den och förundrades.
Jag förundrades över hur vacker den var, för det är verkligen en fin bok. Både på utsidan och insidan.
Berättelsen är nästan lite magisk och filosofisk. Man struntar i att en porslinskanin kanske inte egentligen har några känslor alls och dras med i den vackra sagan.

edwardtulane-inuti

”Jag älskar dig Edward”, sa Abilene varje kväll när Pellegrina hade gått ut ur rummet. Hon sa dessa ord och sedan väntade hon, nästan som om hon trodde att Edward skulle säga något till svar.
Edward sa ingenting. Han sa ingenting, eftersom han ju inte kunde tala.

Bilderna i den här boken (gjorda av Bagram Ibatoulline) är alldeles underbart vackra. Vissa bilder är ensamma, i färg, med en liten textrad undertill. Som små konstverk!
Bokens design är också väldigt vacker och boken känns riktigt arbetad och genomtänkt, på ett lite konstnärligt vis. Det är en bok man är lite rädd om.

Helena har skrivit om Trollkarlens elefant, av samma författarinna, här på barnboksprat tidigare och nu blir jag än mer sugen på att läsa den. Är den i samma anda som Edward Tulanes fantastiska resa så vill jag nog inte missa den! Jag säger samma sak om den här boken som Helena skrev om Trollkarlens elefant; det är inte riktigt en utpräglad barnbok utan passar nog väldigt många andra människor än bara barn.

Tycker du om vackra sagor, så kommer du att älska Edward Tulanes fantastiska resa!

Edward Tulanes fantastiska resa
Författare: Kate DiCamillo
Illustrationer: Bagram Ibatoulline
Översättning: Ulla Roseen
Förlag: Kabusa böcker
Antal sidor: 200
ISBN: 978 91 7355 039 0
Köp: Jämför priser

Trollkarlens elefant

Trollkarlens elefantEn elefant brakar igenom operahusets tak och lemlästar en adelsdam. Trollkarlen som frammanat den försäkrar att han bara hade tänkt sig liljor, men trots detta hamnar både trollkarlen och elefanten i fängelse.

Elefantens ankomst blir det självklara samtalsämnet för invånarna i Baltese. Händelsen ändrar hur de tänker, pratar och ser på sina liv. Allra mest betyder elefanten för tioårige Peter Augustus Duchene. Strax innan elefanten damp ner i staden talade en spåkvinna om för Peter att hans förlorade syster lever och att en elefant ska föra honom till henne. Han visste inte vad han skulle tro. Det fanns ju inga elefanter i Baltese och Vilna Lutz, den gamle militären som Peter bor hos, har försäkrat honom otaliga gånger om att systern var dödfödd. Men när det omöjliga händer har man inget annat val än att tro på det otroliga.

Trollkarlens elefant är en fantastisk saga med en underbar stämning som är mörk men samtidigt full av hopp, kärlek och även humor. Den inbjuder oss att tänka tankar som ”Tänk om?” och ”Varför inte?” och ”Kunde det möjligen vara så?”. Egentligen vill jag inte kalla den barnbok, eftersom den borde passa alla någorlunda avancerade läsare som tycker om att svepas med av en riktigt härlig saga.

Det är mycket i boken jag tycker om. En sak är den respekt för djur som finns inbakad i texten, exempelvis genom en så enkel sak som att elefanten genomgående kallas ”hon” i stället för ”den”. Dessutom andas det respekt att erkänna att elefanten sätts i fängelse, när hon i själva verket behandlas precis som andra djur i människors vård. Och en ytterligare sak är att de döda fiskarna i fiskståndet på torget benämns som djur, när man i vanliga fall brukar prata om fisk i antal kilo.

Jag tycker också om språket med sin poetiska klang och de fyndigheter som finns invävda här och var. Ibland blir det riktigt roligt:

”Sir!” sa en av de unga polisinspektörerna. ”Hon blev synlig. Om vi ger oss till tåls så kanske hon kommer att bli osynlig igen.”
”Ser elefanten ut som om hon tänkte osynliggöras?” sa poliskommissarien.
”Sir?” sa den unge polisinspektören. ”Jag är rädd för att jag inte riktigt fattar frågan, sir.”
”Jag är mycket medveten om er bristande fattningsförmåga”, sa kommisarien. ”Er bristande fattningsförmåga är lika synlig som elefanten och har till och med ännu mindre utsikt att osynliggöras.”
”Ja, sir”, sa inspektören. Han rynkade pannan. Han funderade ett ögonblick. ”Tack, sir. Så är det säkert.”
Denna ordväxling följdes av en lång och plågsam tystnad. De sammankallade poliserna skrapade med fötterna.

Trollkarlens elefant
Peter på marknaden i Baltese – ett uppslag ur Trollkarlens elefant.

Yoko Tanakas bilder är så mörka att de vid en första anblick ser ut att vara enfärgade grå fält. Efterhand växer detaljerna fram och möjligtvis, möjligtvis blir de ljusare allteftersom berättelsen fortskrider. Bilderna och textens lätt ålderdomliga teckensnitt gör Trollkarlens elefant till en ovanligt vacker bok.

Jag är inte ensam om att trivas i den här bokens sällskap. ”Det är så vackert så jag får tårar i ögonen”, skriver DNs Lotta Olsson, för att ge ett exempel. Mer om Kate DiCamillo finns på katedicamillo.com och på Kabusas svenska Kate DiCamillo-sida. Man kan provläsa början av boken hos Adlibris.


Trollkarlens elefant
Författare: Kate DiCamillo
Illustratör: Yoko Tanaka
Förlag: Kabusa Böcker
Antal sidor: 201
ISBN: 9173551236
Köp: jämför priser