David Walliams är en komiker, skådespelare och författare som har en ganska redig lista av titlar utgivna för barn just nu där vissa av hans böcker även har blivit filmatiserade.
I den här boken möter vi familjen Mes bestående av två bibliotekarier och deras dotter Märta. Märta är bortom bortskämd, hon är odräglig och skriker, slåss och hotar tills hon får som hon vill och hon vill alltid ha mer.
En dag vill hon absolut ha en gjej. Hennes föräldrar har ingen aning om vad en gjej är men i bibliotekets urgamla källarvalv hittar de till slut en monsterbok som förklarar att gjejer lever i den djungligaste djungeln och att de är högst olämpliga som hudjur. De har inget annat val än att Herr Mes måste resa dit och försöka hämta hem en och det blir såklart kaos på flera plan.
Gjej är minst sagt actionspäckad och det förstärks genom det numera så populära sättet att använda sig av olika typsnitt och teckenstorlekar i texten för att göra den mer levande och det strösslas friskt med onomatopoetiska ord, både verkliga och påhittade. Bilder i olika storlekar används flitigt och den här typen av böcker är ju lite som en blandning av en serietidning och en bok. Jag antar att det fungerar för att locka de unga läsarna av idag för åtminstone i min klass är t.ex. Gregs dagböcker hårdvaluta.
Själv känner jag mig inte lika övertygad. Jag är kanske för gammal, eller för less på boktypen, eller hänger inte med i bokmodet eller så har jag bara ingen humor men jag tycker inte att det är särskilt roligt. Det blir liksom för mycket av precis allting hela tiden, jag tycker att de driver med Märtas kroppsvikt och är det verkligen roligt med fotnoter som ska förklara skämten? Tja, uppenbarligen är ju David Walliams väldigt uppskattad idag så jag får bara inse att det inte är min kopp te helt enkelt. Däremot älskar jag böcker som väcker barn och ungas läsglädje så kanske älskar jag trots allt denna bok? :)
