Nutte Nervös är rädd för det okända. Det okända finns överallt utanför hans nöt-träd och är därmed rätt nära. Därför har han gjort upp en genomtänkt plan för nödsituationer. Han är ständigt beredd med ett litet räddnings-kit och har klurat ut olika flyktvägar samt risker med var och en av dem. Men han är ändå nervös.
Jag läste den här boken med en 5-åring, och hon satt klistrad genom hela
boken. Nutte Nervös tar på ett roligt sätt upp viktiga saker som rädslor och hur en kan hantera dem. Den visar på att vi med små steg kan komma långt, och kanske till och med inse att det okända kan ha något bra att ge. Det kanske inte är så farligt som vi tror, det kanske istället är vi själva som satt upp hinder och gjort dem farligare än vad de är. Jag tror den här boken kan öppna upp för samtal om rädslor och okända saker/händelser/människor.
5-Ã¥ringens första kommentar var ”bra” när jag frÃ¥gade vad hon tyckte. Hon tyckte det var roligt med flyktvägarna och konsekvenserna (mitt ord, hon letade upp bilderna och pekade istället). Hon gillade även Nuttes skyddsutrustning, och jag tror det ligger mycket i detaljerna.
Illustrationerna och texterna jobbar verkligen bra tillsammans, ibland som i en serie. Det gör det intressant att läsa och skapar ett skönt läsflyt, även om det ibland kan kännas lite rörigt.
Ibland är det bra att viktiga ämnen tas upp med djup och allvar. Ibland är det bättre med humor. Den här boken är ett bra exempel på det sistnämnda.
Nutte Nervös
Författare: Mélanie Watt
Översättare: Mark Levengood
Förlag: Lilla Piratförlaget (2013)
ISBN: 9789187027222
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Boken är vacker att bläddra i. Inger mig ett lugn som kommer både av varma färger och mjuka former. Med enkla grepp förmedlar grafiskt rätt simpla figurer såväl känsla som position. Men samtidigt som boken leder lyssnaren på en resa saknas en tydlig riktning.
Boken tar fasta pÃ¥ rörelse, lÃ¥ter en yttre resa vara verktyg för den inre. Yogapositionerna introduceras pÃ¥ ett tydligt sätt, utan att bli överpedagogiska. Text och bild samspelar, och jag kan se framför mig hur jag och barnen gör rörelserna tillsammans. Jag gillar mÃ¥ngfalden bland barnen i boken, att vi fÃ¥r möta sÃ¥väl Yuta och Lulu som Pepe. Samtidigt blir just detta uppradande av personer ett hinder för nämnda resa. En ensam huvudperson, eller ett namnlöst ”jag” eller ”du” att identifiera sig med, hade blivit den röda trÃ¥d som saknas, istället känns boken som en uppradning av exempel pÃ¥ yogapositioner och inte som den berättelse med början och slut som trots allt passar sagobokformatet bäst.


– Det är ju mina recept, utbrast barnafadern, som mestadels har sina underbara recept i huvudet. Och visst är det är mat vi som vegofamilj är vana vid här hemma, men nu finns de faktiskt nedskrivna av Johanna Westman. Nu kan alltsÃ¥ även barnen ta vid!



stod det en länk till citat jag kände igen och jag tänkte: