Det är fascinerande att skriva. När det går bra: berättelsen sväller ut åt alla möjliga håll, karaktärer gör plötsligt oväntade saker och känslan uppstår att man inte skapar berättelsen utan snarare gräver fram den där den ligger färdig under ett berg av frågetecken. När det går mindre bra: vånda, vånda vånda. Hur ska min vaga idé kunna fylla en hel berättelse? Jag har A och Ö, men hur ska jag fylla tomrummet däremellan?
Mitt mål är alltså att skriva 50000 ord i november, inom ramen för utmaningen NaNoWriMo. De första fyra dagarna flöt allt på bra, men sedan kom ett uppehåll över en helg då jag inte kunde ta mig någon skrivtid. Fyra nollproducerande dagar är svåra att ta igen, men det är bara att kämpa på…
Jag har redan fått känna på både hur berättelsen tycks vilja styra sig själv och våndan över att den inte gör det. Roligast hittills var när en helt oplanerad karaktär dök upp i berättelsen: en härlig gammal tant som sitter uppe hela nätterna och spelar World of Warcraft och äter pizza, men också är aktiv i pensionärsförbundet och känner alla människor i hela staden.
Idag får jag erkänna att jag skrivit sådant som inte kommer att vara med i den slutgiltiga berättelsen. Jag tillåter mig att räkna in stycken jag skriver i rent karaktärsutforskande syfte, eftersom jag ändå inte planerar att slutresultatet ska bli så långt som 50000 ord. Det var jättenyttigt att plötsligt växla och skriva ur ondingens perspektiv, trots att han troligtvis inte alls kommer att ha en egen röst när jag är klar. Nu har jag hans motiv klart för mig, samt vissa av de praktiska detaljerna kring hur han egentligen bär sig åt för att få nästan en hel stad att fastna i drömmarnas värld. Det jag våndas över nu är hur huvudpersonerna ska lista ut alltihop, det får ju inte bli för enkelt. Skrivarvåndan tacklas bäst genom att skriva, skriva, skriva, men släppa på perfektionismen och kontrollen och låta karaktärerna visa själva vilka de är och vad de är kapabla.
Vem hade kunnat tro att det skulle kännas så här bra att döda älsklingar? Jag talar förstås om att ”kill your darlings”, detta klassiska skrivtips som går ut på att våga stryka även sånt man gillar i sin text om det inte fyller önskvärd funktion.
När du skriver är historien givetvis viktig, men hur du berättar den är också viktigt. Har du provat att göra stilövningar någon gång? Hos Yttermera finns nästan oändligt många versioner av Ekorr’n satt i granen. Samma historia, men ändå så olika. Vad sägs till exempel om:
