Jag har dödat mina älsklingar

Vem hade kunnat tro att det skulle kännas så här bra att döda älsklingar? Jag talar förstås om att ”kill your darlings”, detta klassiska skrivtips som går ut på att våga stryka även sånt man gillar i sin text om det inte fyller önskvärd funktion.

Jag erkänner att jag inte alltid är kort, koncis och slagkraftig när jag skriver. Min lilla bilderbok kom upp i 25926 tecken och det är i mesta laget. Handen på hjärtat, det fanns en del som inte tillförde särskilt mycket utan mest krånglade till det hela.

Det var jobbigt ett tag. Skulle hela projektet falla på att texten blivit för lång för en bilderbok men för kort för en kapitelbok? Jag funderade till och med på att förenkla språket och låta berättelsen bli lättläst kapitelbok, men sen öppnade jag ett tomt dokument och satte igång att skriva ner berättelsen på nytt. Den blev hälften så lång, lite kortare till och med (10600 tecken i nuvarande skick, ni kan se en översikt av hela texten här intill). Det blev koncist och avskalat. Och vet ni vad? Det blev mycket bättre!

En hel del älsklingar fick gå i graven. Formuleringar jag myst åt, fyndigheter och återkopplingar jag gillade. Förhoppningsvis gjorde jag ett bra jobb att sålla ut det väsentliga och skapa mer schwung.

Skrivövning med ekorre

När du skriver är historien givetvis viktig, men hur du berättar den är också viktigt. Har du provat att göra stilövningar någon gång? Hos Yttermera finns nästan oändligt många versioner av Ekorr’n satt i granen. Samma historia, men ändå så olika. Vad sägs till exempel om:

2. Ungt
Å Ekorrn ba’ satt där liksom, och ba’ Öööh! Skala kottar! typ, och så småungarna då, ba’ Ööööh! liksom, å han ba’ tjoff! liksom, ba’ iväg på en gren eller nå’t, och se’n ba’ däänngg!! Benet ba’ rakt på grenen typ, och hela jävla svansen, samma grej, ba’ tjong! typ.

5. Carl Bildt
Vi har idag sett ännu ett exempel på hur enskilda individer drivits hänsynslöst från sin privata egendom av högröstade särintressen i dagens rödgröna lingonskog. Vi har idag sett ännu ett exempel på hur en enskild småsparare fått benen undanslagna av skränande populister. Men framförallt har vi idag sett ännu ett exempel på hur inte bara en enskild individs stolthet knäckts av en gren av den rödgröna röran, utan även hur en liten men högröstad lobbygrupp lyckats i sitt uppsåt att tvinga hårt arbetande egenföretagare att lämna sin post och söka sig till mer tillväxtfrämjande miljöer.

10. Snoop Doggy Dogg
Yo, check dis out
Goan tell ya ’bout my homeboy Squirr-L
Know what I’m sayin’? Just sittin’ there chillin’ out with his stash
Kids bustin’ in with a mighty crash
Squirr-L my man, Ooo whatcha gonna do?
Broke yo’ legs and broke yo’ tail too
Yo check dis out, dis is fo’ sho’
There ain’t gonna be no Squirr-L no mo’.

Här hittar du löjligt många fler:

» Stilövningar för Ekorr’n satt i granen

Visst, många av dem har tagit sig väldigt stora friheter, men projektet är ett intressant exempel på hur olika det går att berätta en historia.

Kanske borde jag också skriva några ekorrvarianter och öva mig lite? Just nu funderar jag över hur man kan särskilja karaktärer i berättelser och drömmer om att lyckas skriva varje replik så att man direkt förstår vilken karaktär som säger den. Men det ska förstås göras med viss finess, jag tror inte att Carl Bildt eller Snoop Doggy Dogg skulle platsa i min bilderbokstext…

Mårten Melin om konsten att låta som en tolvåring


Mårten Melin
Fotograf: Staffan Melin

Barnboksprat har intervjuat författaren Mårten Melin, aktuell med Som trolleri (recension) och Mitt liv som apa.

Mårten Melin skriver alltid i jag-form. ”Jag tycker det är enklast”, säger han. ”Är jag den allvetande författaren måste jag veta vad träden i skogen heter men är jag Mona, 12 år kan jag skriva ’det var såna där med vitsvart stam, jag minns inte vad de heter’. Så det är lite latigt. Plus att jag får en bättre närvaro när jag gör så tycker jag.”

Hur bär man sig då åt för att låta som en tolvåring? Mårten lovade sig själv när han var liten att aldrig glömma hur det är att vara barn. Dessutom tjuvlyssnar han på så många tolvåringar han kan, och så läser han Kamratposten.

Förutom själva skrivandet ägnar sig Mårten åt att göra författarbesök. Då åker han ut till skolor och träffar sina läsare. Han berättar om sina böcker och inspirerar eleverna att skriva själva.

När Mårten inte har författarbesök skriver han. ”Jag skriver bäst på förmiddagen, skriver nästan aldrig på kvällen”, säger han. Arbetet med en bok börjar med planering kring handling och personer, men han vill ofta komma igång tidigt med själva skrivandet. Det brukar gå bra att ändra planeringen efter hand om det behövs, men ibland känns det inte rätt. ”Just nu har jag bestämt mig för att kasta 40 sidor. Huvudpersonerna ska vara kvar, det ska vara samma problem, men miljön ska ändras helt.”

Mårten väver ofta in normbrytande detaljer i sina böcker, exempelvis vegetarianism eller homosexualitet. Han är själv vegetarian och nämner gärna grisars situation i förbigående eller mer detaljerat, som i Susanne och den lilla grisen. Han har själv varit inne i ett grisstall som liten och tyckte inte att det var trevligt. ”Jag trodde att det skulle bli ett himla rabalder om Susanne och den lilla grisen, men det blev det inte”, säger Mårten. Han har aldrig blivit ombedd att tona ner någonting i sina böcker, utom när redaktören tyckte att han nämnde Bamse för många gånger i Amor anfaller!. När den skrevs arbetade Mårten även med att skriva manus till Bamse-tidningen och redaktören tyckte att det blev för mycket reklam. ”Annars har jag mer fått reaktioner på mina Bamsemanus, det är ju lite fler som läser Bamse om man säger så. Det blev rätt mycket med serien där Bamse ska lämna tillbaka elefantrubinen, och även serien där han gör det eftersom Skalman har en mp3-spelare med tiotusen timmar musik. ’Skalman måste vara fildelare!’ Det hade jag inte en tanke på. Jag hade gärna sett att Skalman var vegetarian. Förresten kommer det en homoadoption i Bamse under 2010, fast den har jag inte skrivit. Men jag hann heja på den kan man säga, innan jag slutade.”

Trots många fina kapitelböcker i bibliografin är det diktböckerna Mårten nämner när han får frågan om han är särskilt stolt över någon av sina böcker – Ett värmeljus i din skalle (Hegas, 2008), Varm tass i mörkret (Hegas, 2007) och Mera glass i däcken (Eriksson & Lindgren, 2003). ”Kapitelböcker skriver ju vem som helst, men inte dikter för barn. Och nästan ingen annan än jag får ut dem heller.”

Mårten har flera nya böcker på gång. Två böcker, som han inte vill säga något om, är redan antagna. Förlaget Hegas har bett om en fortsättning på Mitt liv som apa, så en sådan har han nyligen skrivit. Just nu skriver han på en kapitelbok för 12-åringar. ”Det är den jag kastat så mycket av”, säger han. ”Men den är rolig att skriva, jag hoppas den är klar före sommaren.”

Och till sist några snabba frågor:

Vem är privatpersonen Mårten Melin?
Jag är född 1972 i Huddinge, bor med fru och barn i Lund. Har en tvååring och väntar ett till barn i maj.

Vad är ditt bästa skrivtips?
Att skriva. Att sätta sig och bara göra det. Det går inte att vänta på inspiration eller bättre tider. Ska man skriva är det bara att göra det.

Kan du tipsa om en bra barn- eller ungdomsbok?
Frida Nilssons Hedvigböcker är bland det bästa som finns. Och Pernilla Stalfelt är alltid bra, hennes Pella och Gonilla i senaste Barnkammarboken är fenomenal. Läs den!

Vad läser du själv just nu?
Jag ska ge mig i kast med Per Johanssons Göteborg i päls. Vi går i samma klass på Skurups folkhögskola där jag läser Skrivpedagogutbildningen. Så det ska bli spännande.


Mera Mårten Melin:
» Skrivet om Mårten Melin på Barnboksprat
» Mårten Melins hemsida
» Mårten Melins blogg

Första utkastet klart, nu blir det skrivpaus

Idag nådde jag en viktig milstolpe. Jag blev nämligen klar med mitt första, grova utkast till Att sakna Cecilia (arbetsnamn på min barnbok). Här är det:

Grovt första utkast klart

Och här är statistiken:
Att_sakna_Cecilia.odt
Filstorlek: 67 KB
Antal sidor: 102
Antal stycken: 979
Antal rader: 1860
Antal ord: 23077
Antal tecken: 123138
Dokumentet skapat: 2009-04-29, 21:33:52
Total redigeringstid (inte så aktivt, alltid…): 198:47:03
Revisionsnummer: 267

Att jämföra med för två veckor sedan.

Nu är planen att låta projektet vila ett tag för att få lite distans. Sedan ska jag skriva ut alltihop och läsa igenom med rödpenna i högsta hugg. Antagligen blir mycket omstuvande, ordpillande, bortklippningar och tillägg som kommer att kräva en del redigeringstid. Sen ska Jonas, maken alltså, få läsa och kommentera. Efter det följer ytterligare redigeringar och sen… ja, sen får vi se.

Att erkänna sina författardrömmar

Det känns pinsamt att erkänna att jag har författardrömmar, eftersom vi är så många som aldrig når dit vi vill. Varför skulle just jag lyckas, tror jag att jag är bättre än alla andra? Nej, det gör jag förstås inte. Men jag skulle väldigt, väldigt, väldigt gärna vilja ge ut böcker så småningom och jag är medveten om att det är någonting man får arbeta hårt för att uppnå.

Just nu skriver jag på en kapitelbok för barn i sisådär mellanstadieåldern. Den handlar om Ella och hur jobbigt det blir för henne när hennes bästis Cecilia flyttar.

Jag tänkte faktiskt visa er hela min text. Tadaa:
Skrivprojekt

Lite statistik:
Att_sakna_Cecilia.odt (arbetsnamn…)
Filstorlek: 57 KB
Antal sidor: 86
Antal stycken: 734
Antal rader: 1361
Antal ord: 16630
Antal tecken: 88871
Dokumentet skapat: 2009-04-29, 21:33:52
Total redigeringstid (inte så aktivt, alltid…): 166:40:50
Revisionsnummer: 194

Därtill har jag ett dokument med alla möjliga noteringar i, bland annat en klasslista och ett skolschema för Ellas klass. Inte trodde väl jag att jag någonsin skulle planera skolundervisning…

Som ni ser är det en del ganska tomma sidor i slutet, det är tänkta kapitel som inte skrivits ännu. På sistone har det här blivit ett ovanligt välplanerat skrivprojekt för att vara jag. Tidigare har jag mest skrivit på måfå och sett vart historien bär mig. Jag började så den här gången också, men nu har jag ett skelett som ”bara” ska fyllas ut. Det känns lite mer som hårt arbete då, snarare än inspirerad lek, men kanske blir det bättre med planering.

Min plan är att försöka sluta vara så blyg angående mina författarambitioner. Kanske kommer jag till och med våga skriva när jag skickar in något till ett förlag. Egentligen skulle jag inte vilja låtsas om att det ligger något arbete bakom, utan plötsligt en vacker dag säga att ”oj, nu kommer visst min debutroman ut snart”, men samtidigt vill jag dokumentera min väg till… ja, vad det nu blir. Om inte annat kanske jag skaffar ett eget ex av min bok via Vulkan. :)