Aisopos i Afrika

Den här samlingen klassiska fabler blev jag sugen på mest för att härliga Piet Grobler illustrerat den. Jag fick upp ögonen för honom under höstens bokmässa med Afrika-tema och blev väldigt glad att se hans illustrationer i en alldeles färsk bok.

Men… alltså… dessa fabler! Somliga av dem har kanske bra poänger, men de flesta känns bara alldeles för brutala eller märkliga. Det är mycket elakheter och ond bråd död, med lärdomar som känns både krystade och svårbegripliga. Grannfrun ger några bra exempel i inlägget Gamla konstiga fabler, som är en ytterst träffande beskrivning av boken.

Nä, inte ens Piet Groblers bilder kan göra den här boken till en trevlig läsupplevelse.

Klicka för att zooma in
Klicka för att zooma in

Aisopos fabler
Författare: Beverley Naidoo
Illustratör: Piet Grobler
Antal sidor: 48
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
ISBN: 9789129677508
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Solen och vinden

Har du hört Aisopos fabel om solen och vinden? Den handlar om solen och vinden, som tävlar om vem som snabbast kan få en människa att ta av sig sin kappa. Vinden är stark och tar i allt vad den kan, men det blir solen som vinner, efter att ha varit både smart och vänlig.

Den här boken uppfyller många kriterier för att fungera som en allra första bok att läsa själv. Den har korta meningar, med stora tecken och förhållandevis korta ord. Sidorna består nästan helt av tydliga helbilder, som hjälper läsaren att tyda innehållet. Den upprepar vissa ord och mönster i handlingen och är huvudsakligen uppbyggd av ord som barn använder i sin vardag.

Samtidigt har den något lite gammaldags över sig som hindrar läsflödet en aning. Det går ju uppenbarligen vissa trender inom läsa-lätt-utgivningen. I de nya lättläst-böcker, som vi har, verkar de pronomen som traditionellt sett stavats icke ljudenligt göra det även nu, trots att en alternativ stavning är tillåten. I Solen och vinden finns orden mig, dem och sig, trots att de hade kunnat stavats mej, dom och sej. Visst är det så att de flesta böcker använder den traditionella stavningen, och det är något man behöver lära sig, men i en bok som skulle kunna användas som allra första läsbok, tycker jag att det hade varit bättre med den nyare stavningen.

Det finns även ett uttryck i boken som nybörjarläsare lätt kan hänga upp sig på. När solen vill försöka få av mannen kappan står det  ”Låt mig försöka, sa solen”. För det första innehåller den meningen ett icke ljudenligt stavat pronomen, för det andra ett relativt långt ord (försöka) och för det tredje kan man fråga sig vilket barn som egentligen använder uttrycket ”låt mig”.  Jag kan tänka mig att uttrycket kommer dit på grund av att boken översatts från engelska.

Jag har jag lite svårt att säga vem boken riktar sig till. Den hade varit perfekt för barn som alldeles precis lärt sig läsa med hjälp av ljudning, men samtidigt måste barnet ha lärt sig några av skriftspråkets regler för stavning. Det hade varit roligt att hitta en bok som verkligen är så lätt att läsa att det räcker med att ha förstått ljudningsprincipen för att klara av den. Men Solen och vinden är i alla fall nästan där.

I slutet av boken får man en överraskning i form av tre läspyssel. Det ger en trevlig avrundning och visar ännu ett användningsområde för skriftspråket: att förmedla instruktioner.


Solen och vinden
Författare: Mairi MacKinnon
Illustratör: Francesca di Chiara
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 32
ISBN: 9789132156281
Köp: jämför priser

Mjau och de små stolarna

Mjauostolarna-framsida

Böcker om djur brukar vara populära bland de flesta barn. Det är roligt att förmänskliga olika djur, ge dem två ben att stå på och ett språk att tala. Fabler kallas det ofta med ett annat ord. Jag själv älskade Fablernas värld som liten och jag tycker fortfarande att det är roligt med förmänskligande av djur.

Mjau och de små stolarna handlar om Mjau. Mjau är en (svart) katt som har en hel hop djurkompisar som alla bär på någonting. Främst bär de på varsin stol men andra, till exempel Mu (som då är en ko), bär på en visselpipa. De sätter alla ihop sina stolar, plingar med en klocka, viftar med en flagga och visslar med en visselpipa. Det roliga är att man får gissa vad de ska göra med alla sakerna och på slutet får man veta; De gör något som många barn tycker om – nämligen sitt eget tåg!

Det är en mycket enkel bok med söta bilder som är enkla för barn att förstå sig på. De är gjorda i tydliga färger då de är tecknade i stora fält utan särskilt mycket detaljer. Jag kan tänka mig att bilderna i den här boken tilltalar mindre barn. Bilder måste inte alltid ha detaljer för att vara intressanta, men i den här blev det lite för enkelt, trots att det är charmigt. Men som sagt, boken är till för att läsas och tittas i av små barn.
Mjau är en svart katt med en röd halsduk och gul ryggsäck och Mjau bär på en orange stol. Enkelt, fint, kul, trevligt! Jag gillar det!

Mjaustol-inuti

Mjau lär oss om färger hur man med små medel kan göra roliga saker. Sådant som barn känner igen sig i. Enkelt upplägg men det blir bra!

Mjau och de små stolarna
Författare och illustratör: Sebastien Braun
Översättning: Lotta Olsson
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 24
ISBN: 978-91638-6470-4