Min dotter, Lilla L, är snart nitton månader. Helt plötsligt delar hon med sig av nya ord i rasande takt, och ordförståelsen verkar ibland nästan gränslös. Som förstagångsförälder är jag förstås helt betagen av hennes språkutveckling. Den tar fart just vid den här åldern, har jag läst någonstans, och om barnet kan säga tio ord, så har det en “tyst” vokabulär på minst hundra ord till. Och det räcker förmodligen inte.
Inte bara har Lilla L börjat göra sig förstådd mycket mer än tidigare utan även hennes smak vad gäller litteratur har förändrats. Hon tycks nu vilja ha mer än bara enkla pekböcker. Det får gärna vara en historia. Den ska dock inte vara för lång eller komplicerad. När jag stötte på förlaget Massolits beskrivning av småbarnsboken Svea tvättar, blev jag därför nyfiken. Den handlar om liten flicka, jämnårig med Lilla L, och sägs av förlaget rikta sig till just ettochetthalvtåringar. Även omslaget, där Svea doppar någonting i toalettstolen, fick mig att tänka att det här nog är en riktigt underhållande bok. Och därför blev jag lite besviken, när jag först bläddrade i den.
Det är en väldigt enkel och rakt berättad historia om Svea, som på eget bevåg ger sig in i badrummet och doppar sin snuttefilt, Snutten, i toan. Snutten måste sen tvättas i maskin och därefter torkas. Det finns en reservsnutte och det är tur, för det tar evigheters lång tid för den att torka.
Historien är superrealistisk, både till språk och form. En sorts diskbänksrealism för småbarn, tänkte jag. Och det tog emot lite hos mig. Ingen fantasi precis. Inte ens lite skön retroheminredning att vila blicken på, utan istället ett nyrenoverat badrum och väggar med gråa prickiga tapeter.
Boken har ibland en bild på ena sidan och text i ett synnerligen tråkigt typsnitt på den andra. Små fotsteg pryder då textsidorna. Ibland är det bild och text på hela uppslaget. Illustrationerna är vid en första läsning liksom texten ganska enkla och inte precis insmickrande.
MEN… min dotter gillar den här boken! Hon pekar på tvättmaskinen i boken. Och hon vill också trycka på knappen, både knappen på bokens tvättmaskin och knappen på vår egen, som står i köket. Knappen är viktig! 
Dessutom har Lilla L själv, tvättat en och annan sak i toan. Så igenkänningsfaktorn är hög. Historien tycks dessutom vara lagom lång för henne att orka lyssna på. Vid en närmre granskning ser också jag att bilderna faktiskt tillför intressanta saker, sånt som inte står i texten, som till exempel Sveas känslotillstånd. Boken är alltså inte fullt så enkel, som jag själv initialt ville ha den till. Det är mycket möjligt att det finns en läsinlärningstanke med att låta texten och typsnittet ha den form den har. Sist i boken finns en pedagogisk storyboard, som återberättar handlingen med hjälp av bara bilder. Även den gillar Lilla L, till skillnad från hennes snobbiga morsa.
Läsningen av Svea tvättar gjorde mig påmind om att många av de småbarns- och bilderböcker som ges ut flörtar väldigt ogenerat med den tänkta målgruppens föräldrar. Det kan vara just heminredningar eller berättelser med väldigt dubbelt tilltal. Och det beror ju helt enkelt på att det är föräldrarna som styr läsningen, för det är ju de som håller i plånböckerna och det är de som sticker inom till bibblan på vägen hem från jobbet.
Svea tvättar tycks hur som helst inte bry sig så mycket om min smak, utan riktar sig direkt till Lilla L. Och det är mycket trevligt. Den är absolut en uppriktig, rar och läsvärd småbarnsbok. Det är den första i en serie på fler, som alla handlar om Svea.
Svea tvättar
Författare: Linda Palm
Illustratör: Jessica Lindholm
Förlag: Massolit
Antal sidor: 32
ISBN:9789174431025
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus