Att erkänna sina författardrömmar

Det känns pinsamt att erkänna att jag har författardrömmar, eftersom vi är så många som aldrig når dit vi vill. Varför skulle just jag lyckas, tror jag att jag är bättre än alla andra? Nej, det gör jag förstås inte. Men jag skulle väldigt, väldigt, väldigt gärna vilja ge ut böcker så småningom och jag är medveten om att det är någonting man får arbeta hårt för att uppnå.

Just nu skriver jag på en kapitelbok för barn i sisådär mellanstadieåldern. Den handlar om Ella och hur jobbigt det blir för henne när hennes bästis Cecilia flyttar.

Jag tänkte faktiskt visa er hela min text. Tadaa:
Skrivprojekt

Lite statistik:
Att_sakna_Cecilia.odt (arbetsnamn…)
Filstorlek: 57 KB
Antal sidor: 86
Antal stycken: 734
Antal rader: 1361
Antal ord: 16630
Antal tecken: 88871
Dokumentet skapat: 2009-04-29, 21:33:52
Total redigeringstid (inte så aktivt, alltid…): 166:40:50
Revisionsnummer: 194

Därtill har jag ett dokument med alla möjliga noteringar i, bland annat en klasslista och ett skolschema för Ellas klass. Inte trodde väl jag att jag någonsin skulle planera skolundervisning…

Som ni ser är det en del ganska tomma sidor i slutet, det är tänkta kapitel som inte skrivits ännu. På sistone har det här blivit ett ovanligt välplanerat skrivprojekt för att vara jag. Tidigare har jag mest skrivit på måfå och sett vart historien bär mig. Jag började så den här gången också, men nu har jag ett skelett som ”bara” ska fyllas ut. Det känns lite mer som hårt arbete då, snarare än inspirerad lek, men kanske blir det bättre med planering.

Min plan är att försöka sluta vara så blyg angående mina författarambitioner. Kanske kommer jag till och med våga skriva när jag skickar in något till ett förlag. Egentligen skulle jag inte vilja låtsas om att det ligger något arbete bakom, utan plötsligt en vacker dag säga att ”oj, nu kommer visst min debutroman ut snart”, men samtidigt vill jag dokumentera min väg till… ja, vad det nu blir. Om inte annat kanske jag skaffar ett eget ex av min bok via Vulkan. :)

Barnboksprat på bokmässan

Böcker och åter böcker, bokälskare, författare, försäljare, förlagsfolk… idag har jag varit på bokmässan! Jag har trängts, kändisspanat*, smakat och köpt te (ja, till och med på bokmässan fick jag utlopp för mitt te-nörderi), pillat på leksaker och ätit gratis äpple. Men framför allt hade jag givetvis siktet inställt på barnböcker.

Bokmässan
Bokmässevimmel. Kanske hittar du någon kändis, om du försöker.

Till de trevligare inslagen hörde att som medlem i Barnens bokklubb få välja en gratis bok (bland de som såldes för 30 kr). Jag valde Gruffalon (se smakprov) och är mycket nöjd med det. Fast kanske borde jag ha köpt fler böcker, när de var så billiga… I ett annat stånd köpte jag i alla fall tre jättefina flikböcker med info om livet i det antika Egypten, i en riddarborg, samt på ett piratskepp. Det blev även en bok om Draken Karies och Riddare Fluor.

Jag såg till att dra nytta av den stora fördelen med att titta på barnböcker med att titta på vuxenlitteratur: jag hann läsa igenom massor av fina böcker! Jag har stillat min nyfikenhet angående böcker som Siv sover vilse, Toaletten hungrig och Petter och hans fyra getter, för att bara nämna några som jag gillade. Jag ansträngde mig dock för att inte köpa på mig för mycket. Det blev tungt nog att gå på stan efteråt ändå…

Trångt, men trevligt, är väl en bra sammanfattning. Men det var lite mer utförsäljning av gamla böcker än jag hade föreställt mig. Min bild av mässor är nog mer att man promotar nytt** och delar ut reklamprylar. Ironiskt nog fick jag inte en enda pryl på mässan, men när jag efteråt uträttade ett ärende i en alldeles vanlig Bokia-butik och stod och fingrade på ett gratisbokmärke i kassan frågade kassören om jag var intresserad av fler barnprylar och överöste mig sedan med bokklistermärken, Alfons-reflexer och Moshi-knappar.

Bokmässan var en omtumlande upplevelse jag gärna utsätter mig för fler gånger.

* Camilla Läckberg och Thomas Bodström var nog de mest kända jag såg, men jag reagerade även på att få se Alexandra Leijonhufvud (ordförande i Djurens Rätt) och Patrik Hadenius (chefredaktör på Språktidningen) i livs levande versioner.
** Det gör man givetvis på bokmässans seminarier, författarintervjuer och dylikt, men inte så tydligt i montrarna, tyckte jag. Och det var alltså bara dem jag såg.

Ny på barnboksprat!

Hej!

Jag heter Malin och ska här försöka dela med mig lite av mitt intresse för böcker. Eftersom jag precis fått en dotter (Wilma, född 21 maj 2009) har jag ännu en anledning att läsa barnböcker. Nu kan vi uppleva alla roliga äventyr och se på alla fina bilder tillsammans! För mig är det väldigt värdefullt!

Det är nio nya böcker på väg hem till oss nu, så snart blir det mycket läsande! Wilma är lite liten än men ibland verkar hon intresserad, fingrar på bilderna och drar i boken. Kanske är det boken i sig som är rolig, inte historien. Det dröjer kanske lite innan hon kan uppskatta böckerna på riktigt! Det är dock roligt att läsa tillsammans!

Några av mina absoluta favoritböcker inom barnkategorin är böckerna om Gummigutta av författaren Carsten Ström (1913-1995). Gummigutta är en häxa, men en snäll sådan och hon bor i ett hus gjort av socker och godis! Bara där fastnar man ju totalt!

Den första boken heter Gummiguttas nya hus. Gummigutta är en snäll häxa men det betyder inte att hon inte kan trolla, för det kan hon. Oftast trollar hon nya väggar till huset.

Andra figurer i boken är bland andra Samuel Sopprot som säger allt på s, rövaren Rabaldus och så förstås tvillingarna Ettan och Tvåan.

Det är inte en bilderbok i första hand, även om det förekommer illustrationer. Det jag gillade när jag läste den i nioårsåldern och fortfarande gillar är det roliga som händer hos Gummigutta och tvillingarna. Jag minns att jag brukade gå hem från skolan med näsan i boken. Så bra tyckte jag att den var!

Gummiguttas nya hus är skriven 1954 och det verkar inte som att den ges ut längre. Jag har förgäves försökt hitta de andra böckerna i serien; Gummigutta och blåbärsmaskinen, 1955, Gummiguttas sällsamma resa, 1956 och Gummigutta och Svarta Hatten, 1959. Det exemplar av Gummiguttas nya hus, som jag äger hittade jag på Myrorna för en femma. Jag drömmer fortfarande om att hitta de andra tre böckerna!

Såhär börjar boken:

”Kapitel 1

Flugan Emil väcker en tvilling och Gummigutta bjuder på saft

Tidigt på morgonen, när alla människor i stan låg och sov, kom en liten fluga flygande på Kanelgatan. Han hette Emil och var bara en dag gammal. Därför hade han inte hunnit se så mycket av världen ännu och var väldigt nyfiken på allting.

Jämt hittade han saker, som såg roliga ut eller luktade gott, och då måste han slå sig ner och promenera några steg på de sakerna. Mest för att se, om där fanns någonting att äta, eftersom han ännu inte fått någon frukost.

När han flugit förbi ett par ovanligt tråkiga hus, kände han plötsligt en alldeles förfärligt stark och god lukt. Nästan som socker. Ja, det måste vara socker, tänkte han och blev väldigt glad, för flugan Emil älskade socker mer än allt annat.

Lukten kom från det där vita trevåningshuset på andra sidan gatan. Han satte högsta fart dit och glömde nästan att bromsa in vid väggen, så ivrig var han. Ja det var verkligen socker! Underbart, otroligt! Ett helt, stort hus av renaste socker, vitt och vackert bitsocker!

Emil började förstås mumsa i sig av alla krafter och höll på, tills han var alldeles tvärmätt. Det här var verkligen kalas, tänkte han. Där skulle han bosätta sig för framtiden och ha det bra. Inte ett knyst skulle han säga till sina flugkamrater om sockerhuset, han skulle allt behålla det för sig själv. Och nu ville han se sig omkring riktigt ordentligt, både utan och innan, till exempel titta efter vad som fanns innanför det där fönstret, som stod på glänt i andra våningen.

Han flög in genom fönsterspringan och hamnade förstås i ett rum. Där surrade han först omkring några varv för att få en överblick. Det var ett sovrum, eller kanske ett slags barnkammare. Vid ena väggen stod två likadana sängar, som var blå till färgen. På den ena sänggaveln var målad en röd etta och på den andra en tvåa. Varje säng hade ett ljusblått täcke, och ur varje täcke stack fram ett flickhuvud med rufsigt, ljust hår, nästan vitt. Varje huvud hade också en liten näpen trubbnäsa.

Ja det var ju inte så konstigt, men det ovanliga var, att de båda huvudena var precis likadana. Flugan Emil funderade på detta en stund. Han visste inte, att det fanns någonting sådant som tvillingar. Kunde det vara samma huvud, som låg på två ställen på en gång? Eller kanske de ändå var olika, om man såg efter riktigt noga.

Jag tittar på näsorna först ett slag, tänkte han och slog sig ner på den ena trubbnäsan. Genast dök en liten flickhand fram och viftade bort honom. Men flugor är envisa, och Emil satte sig igen. Viftades bort igen och satte sig igen. Viftades bort och satte sig, tolv gånger i sträck.

Jag struntar i de där två huvudena, tänkte han till slut, jag har så mycket annat att ta reda på idag.

Och så flög han tillbaka ut genom fönstret.

Men just då kom en fågel flygande, och den fågeln var en flugsnappare. Eftersom flugsnappare snappar flugor, så snappade den där flugsnapparen Emil i näbben och flög hem med honom till ungarna i boet.

Ja, det var ju sorgligt, men det kan inte hjälpas. De små ungarna var hungriga, och mat måste man ha för att kunna växa och bli stor.

Så slutade alltså den dagen för Emil, och ändå hade den börjat så bra!

Men en sak hade han i alla fall uträttat. Han hade väckt en av flickorna i de blå sängarna.”


Sen fortsätter historien därifrån. Tvillingarna vaknar och äter lite av tapeten och så börjar det stora lilla äventyret.

Äntligen godnatt!

Äntligen godnatt!
Färgstarka småbarnsböcker i retrostil är Camilla Lundstens grej. I höstas kom Äntligen godnatt! tillsammans med Äntligen regn! och nu i september kom uppföljarna Äntligen mat! och Äntligen kalas! Alla handlar om kompisarna Lillefanten, Kanina och Maskot. I Äntligen godnatt! ska de gå och lägga sig och vi får se dem göra sig i ordning.

Äntligen godnatt!

Ofta när jag läser boken som godnattsaga blir jag lite full i skratt, för hemma hos oss är det inte alltid så äntligen att lägga sig…

Jag är väldigt förtjust i bilderna, men texten når inte riktigt hela vägen. Det känns som att Camilla Lundsten lagt all möda på sina härliga bilder och sedan bara slängt in lite text, för att det ska stå någonting på sidorna. Jag stör mig lite på sånt som: ”Lillefanten tvättar sig bakom öronen. Maskot badar.” På bilden sitter båda i ett badkar. Badar inte Lillefanten också? Dessutom är det ganska jobbigt att hela tiden säga ”Lillefanten, Kanina och Maskot”…

Trots detta är jag ändå nyfiken på de nya böckerna…


Äntligen godnatt!
Författare & illustratör: Camilla Lundsten
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 16
ISBN: 9789129670288
Köp: jämför priser

Smakprover ur böcker på smakprov.se

Jag köper gärna mina böcker på nätet, men när det gäller bilderböcker är det nästan obligatoriskt att först få se hur de ser ut inuti. Det är därför jag alltid lägger ut ett smakprov ur bilderböcker jag recenserar.

smakprov

En sajt helt i min smak är smakprov.se, vars målsättning är att erbjuda smakprover ur alla böcker som ges ut. Sist när jag besökte sajten tyckte jag inte att jag hittade så mycket, men nu har det kommit väldigt många intressanta smakprov. Här är några:

Siv sover vilse av Pija Lindenbaum

Amos och Soma av Ulf Stark

När vi var ensamma i världen av Ulf Nilsson

Äntligen mat och Äntligen kalas av Camilla Lundsten

Nejlika och gosankan av Hanna Zetterberg-Struwe

Lalo trummar av Eva Susso

Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson

Jättebra, smakprov.se! Lite strul med bokinformationen ser det ut att vara (det står t.ex. ”Formgivare: Messing, Marit Illustrator: Tidholm, Anna-Clara Nilsson, Ulf” …eeeh, va?) och vissa smakprov kunde jag inte alls öppna, men eftersom sajten fortfarande är i betaversion går det att ha överseende med.

Jag hoppas att detta är framtiden, mer smakprover till folket!