Barnboksprat

Natthimmel

Natthimmel är skriven av Sofia Nordin som också skrivit Det händer nu som vi lottade ut här på Barnboksprat för ett tag sedan. Boken handlar om Tilda som saknar sin kompis Adina som har flyttat. Men en dag blir hon kompis med en ny kille i klassen, lajvaren Jesper. Tilda blir indragen i lajvandets underbara värld och får träffa en ny typ av människor som inte bryr sig lika mycket om vad andra tycker.

Berättelsen handlar även om en familj som inte kommunicerar med varandra. I Tildas hus är alla dörrar alltid stängda. Lillasyster Linnea sitter ibland i trädet och gråter. Men Tilda finner ny styrka i och med Jesper och sin nya hobby och gör ett försök att närma sig sina familjemedlemmar.

Boken tar även upp problematiken med om man vara bara kompis med en person av motsatta könet? Jesper och Tilda stöter på många fördomar men författaren håller fast vid att de bara är kompisar, vilket jag tycker är bra.

Eftersom jag själv är gammal lajvare tycker jag att det var extra spännande att läsa Natthimmel. Författaren vet verkligen vad hon pratar om och ger en lysande beskrivning av hur det känns att ikläda sig en annan roll och bege sig in i fantasins värld. Tilda får prova både fantasylajv samt ett nutida klassfestslajv. Hon knåpar ringbrynja och tränar strid.

Jag tycker att berättelsen är en träffande skildring av hur det är att vara tonåring idag. Hur ska man förhålla sig till kompisar, klasskamrater, småsyskon och saknaden efter sin forna bästis? Det finns många nivåer i boken och den håller samma höga klass som Det händer nu. Boken är djup, allvarlig och hoppingivande.

Natthimmel blev Augustnominerad 2009.

Natthimmel
Författare: Sofia Nordin
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 288
ISBN: 9789129670806
Köp: Jämför priser
Läs: Smakprov

Manusbearbetningsdag

Nu har jag läst igenom mitt senaste utkast till barnbok, som jag tidigare skrivit om här och här och här. Det har vilat sedan november och idag när resten av familjen är ute på utflykt tyckte jag att det kunde vara dags att ta itu med det.

Det här är tredje gången jag läser igenom ett eget kapitelboksmanus och reagerar på ungefär samma, oväntade sätt: jag tycker det är bättre än jag trodde att jag skulle. Varje gång har jag tänkt att manuset kräver enormt stora omstruktureringar och haft åtminstone en ungefärlig bild av hur, men så läser jag och tänker att det funkar rätt bra som det är. Det känns som att jag lurar mig själv på något vis. Kanske känner jag omedvetet att alla de där omstruktureringarna är för jobbiga och intalar mig själv att de inte behövs? (Det allra första manuset jag skrev började jag strukturera om till slut i alla fall. Jag fastnade någonstans halvvägs…)

Eftersom jag ville omstrukturera å det grövsta passade jag på att anteckna scener på gula lappar när jag läste. Dem har jag satt upp på en garderob:

Tanken var alltså en visuell planering över berättelsen där scener kan ändras, strykas och flyttas om. Jag använde små gröna lappar för att visa var jag gjort en särskilt viktig ”plantering” av något som bör återkomma längre fram och små rosa lappar för att visa där jag återkopplar till de gröna.

Det känns lite snopet att jag nu tycker att lapparna i stort sett kan sitta som de gör. Jag menar förstås inte att manuset är färdigt, men i stora drag kan det se ut ungefär som det gör. Jag har dock en hel del kvar att både ta bort och lägga till. Några saker vet jag hur jag vill lösa, när det gäller andra saker velar jag mellan två alternativ och för ett par extra jobbiga punkter har jag ingen aning.

Nu drar jag tänkarmössan långt ner över öronen och kliar mig på hakan…

Wilda Wilma pruttar

Man kan lugnt säga att det är en himla tur att det här inte är en luktbok, för här pruttas det hej vilt! Det hade däremot varit rätt kul om det hade varit en ljudbok, åtminstone för de barn som lyssnar på den! Det börjar redan på morgonen innan Wilma ska till förskolan; när hon gör sitt morgonbesök på toan låter det ”smatter, smatter, prutt och smatter”.

När pappa och Wilma sen sitter på bussen på väg till förskolan känner hon att det bubblar i magen av prutt som måste ut. Wilma tar i lite extra, hon skäms inte ett dugg över att hon sitter och släpper sig på bussen, nej hon är faktiskt riktigt stolt och hoppas att hela bussen hör hennes häftiga pruttar! Illustrationerna i boken är helfestliga, särskilt minerna hos alla karaktärer. När Wilma sitter på bussen och pruttar ser man verkligen hur lycklig hon känner sig, hur pappan tycker det är pinsamt (svettdroppar och röda kinder) och hur en annan förälder på bussen gör en min som ser ut att vara en blandning av förfäran och fniss.

På förskolan fortsätter Wilmas pruttiga dag, till och med vid matbordet (dagen till ära serveras dessutom ärtsoppa!) fiser hon så det blir ett riktigt stinkmoln. Wilmas fröken Anneli kliver rakt in i det (rolig illustration där frökens ögon är små kryss), och sen följer en pratstund om vad pruttar egentligen är för något. Fröken Anneli berättar om gaserna i magen, om ”pruttmat”, om bakterier i tarmarna och vad som händer om man inte pruttar eller rapar. När barngruppen sen går ut för att leka blir det ett riktigt pruttkalas bland alla barnen eftersom ärtsoppa ju hör till kategorin ”pruttmat” som fröken Anneli pratat om.

Det här är en charmig bok om pruttar, mycket tack vare de färgglada och roliga illustrationerna. Det pratas ingenstans i boken om när det inte passar sig att prutta (t.ex. vid matbordet kan jag personligen tycka) och det kanske i och för sig är rätt att inte tabubelägga pruttandet för små barn. Men vid vilken ålder ska man egentligen lära barn var det är ok att prutta och var det är mindre lämpligt? Vad tycker du?

Wilda Wilma pruttar
Författare: Cecilia Svensson
Illustratör: Cecilia Svensson
Förlag: Lullaby förlag
Antal sidor: 32
ISBN: 9789197886710
Köp: jämför priser

Ett eget konditori och pensionat

För ett litet tag sen skrev jag om Carin och Stina Wirséns bok Sockerbullen på Kruskakullen, som handlar om några härliga karaktärer som driver ett konditori och sedermera ett pensionat. Nu skulle jag också vilja skriva om hur inspirerande böcker kan vara. Ungefär samtidigt som jag läste Sockerbullen på Kruskakullen för mina barn hittade jag ett dockhus på en loppis (Amnestys loppmarknad i Halmstad, en av de bästa i sitt slag). Efter att ha betraktat dockhuset ett tag stod det klart, för mina barn, vad det skulle användas till: ett konditoriet som också är ett pensionat.

Så efter veckovis med pyssel och skapande stod det där: vårt eget konditori och pensionat. Visserligen heter det inte Sockerbullen på Kruskakullen, utan Nummerhuset, men det kan erbjuda sockerkringlor, olika sorters bröd och små näpna bakelser samt rum för natten.

Välkomna att kika in i vårt konditori och pensionat.

Konditori och pensionat Nummerhuset — Här erbjuds det godsaker från det egna bageriet

Härmed startar vi även en ny kategori här på Barnboksprat: Skapande
Under denna kategori kommer du att hitta sådant som har att göra med skapande inom barnböckernas värld.

Om du vill läsa mer om hur jag och mina barn renoverat dockhuset och tillverkat detaljer kan du kika in här:

Bo tätt om Konditori och pensionat Nummerhuset

Facebooktävling: vinn Rut & Knut jobbar

För att fira att det är nytt år och att jag har fått börja skriva här på Barnboksprat har jag dragit igång en tävling, denna gång på vår Facebooksida. Välkommen dit och tävla!