Odd har inte precis tur. Först blir han faderlös, sen skadar han foten och blir krympling. Till råga på allt gifter hans mamma om sig med Elfred den fete, som inte har något till övers för honom. Ingen annan i byn gillar honom särskilt mycket heller, de flesta tycker att han är irriterande för att han alltid är så glad.
Under vintern sitter vikingarna instängda i den stora salen och bara väntar på våren. Männen roar sig med sånt som vikingamän tycker är skoj, det vill säga öl och slagsmål. Odd passar dåligt in i bilden och när våren aldrig tycks komma flyr han ut i skogen. Där räddar han en björn som fastnat med tassen i ett träd – och björnen visar sig vara ingen mindre än guden Tor! Loke är också där i form av en räv och Oden har blivit en örn. De har blivit lurade av de onda frostjättarna, instängda i djurkroppar och utkastade från Asgård. Det är därför vintern är så långdragen och faktum är att den aldrig kommer att ta slut om frostjättarna får fortsätta regera. Hur ska Odd som är så klen kunna hjälpa gudarna?

Min inställning till Neil Gaimans författarskap är inte helt enkel att sätta ord på. Jag vill tycka om hans böcker mer än jag gör, för jag är oerhört fascinerad och imponerad av de fantasifulla världar han skapar, de storslagna äventyr han kokar ihop som på löpande band och hur han ofta väver in mytologi på ett sätt som ger berättelserna en förankring i berättelser läsaren redan känner igen. Samtidigt var jag ärligt talat ointresserad när jag lyssnade på talboksversionerna av vuxenböckerna American Gods och Neverwhere. De grep inte tag i mig, de kändes inte viktiga. Fascinationen uteblev inte, men den stannade på ett rent objektivt plan. Med barnböckerna Coraline och Kyrkogårdsboken blev det faktiskt annorlunda. Jag tyckte riktigt bra om dem. Därför hoppades jag kanske lite för mycket när jag plockade upp den här boken.
Odd och frostjättarna är ett imponerande litet äventyr, men än en gång har Gaiman svårt att aktivera några djupare känslor hos mig. Detta utan att jag kan peka på något jag tycker är dåligt – allt hos den här berättelsen, liksom hos American Gods och Neverwhere tyder på att den är väldigt bra, men jag lyckas ändå inte riktigt tycka om den så mycket som jag skulle vilja.
Odd och frostjättarna
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Mark Buckingham
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 123
ISBN: 9789163867255
Köp: jämför priser
Tina och Cilla är enäggstvillingar. Lika på utsidan men olika på insidan. De bor i ett hus som kallas Rosengården, tillsammans med sin pappa, styvmamma och styvbror. På mammans födelsedag, när de ska springa över vägen (som brukar kallas Dödens väg) till bussen som går till skolan, blir Cilla påkörd av en bil. Dör. Borta.
Sommarlovets välbekanta ingredienser får sällskap av nya upplevelser när huvudpersonen Abbe, i vanlig ordning, vistas hos mormor och morfar i Istermyrträsk. Möten med människor, natur och kultur tar sig nya uttryck och utvecklas ständigt beroende på var i livet man befinner sig.
Jag tror att jag redan nu har hittat en av de böcker som i årets slut kommer att få vara med i listan ”Helenas bästa 2011”. Eftersom jag tidigare läst några av Frida Nilssons underbara böcker om 

Matt Surrington är en alldeles vanlig 10-årig pojke med undantag för en sak: han kan förvandla sig till fluga. Han är i alla fall helt säker på att han kan det egentligen. Han har bara inte riktigt lyckats ännu.