På måndag delas Augustpriserna ut. Sara Kadefors kritikerrosade bok, Lex bok, är en av de sex nominerade böckerna i kategorin bästa barn- och ungdomsbok. Lex bok ges ut av Lilla Piratförlaget, som också ger ut Anna Höglunds Om detta talar du endast med kaniner . Även denna bok är nominerad i kategorin bästa barn- och ungdomsbok. Kadefors fick priset 2001 för sin uppmärksammade ungdomsbok Sandor slash Ida.
Lilla Piratförlaget kontaktade Barnboksprat och frågade om det fanns något intresse av att recensera Lex bok i samband med lanseringen av den. Det fanns det och boken kom förpackad i lilaglittrig brevpåse försedd med klistermärken på vilka bokens titel var tryckt. Det är Stina Wirsén som står för den mycket snygga omslagsillustrationen, som alltså också förekommer som klistermärken.
Boken är i dubbel bemärkning en välförpackad historia. Det gjorde att både intresse och skepsis väcktes parallellt hos mig. Sara Kadefors är en respekterad författare, inte minst som författare av ungdomsböcker. Men det lilaglittriga paketet signalerade att det här var en bok som skulle hajpas och jag undrade varför en bok av Kadefors var i behov av hajp?
I det mycket trevliga mailet från förlaget hade jag fått reda på att det fanns en blogg, som hörde till boken. ”Läs gärna den!”, stod det i mailet. Det gjorde jag och fick intrycket att bloggen bestod av kapitel ur boken. Jag har inte precis följt bloggen sen dess, men när jag kollade in där idag, verkade det som om de inlägg som följde på de första inte är renodlade utdrag utan är mer fritt baserade på boken. Jag är faktiskt fortfarande inte helt klok på bloggens funktion. Förmodligen ska den tjäna som en sorts förstärkning av bokens handling.
Lex bok handlar nämligen om en artonårig tjej, Lex, som för att hämnas på sin mammas nye pojkvän startar en blogg. Men man kan lika gärna säga att den handlar om Lex, en nästanvuxen som revolterar mot samtidens egofixering och varumärkeshets och därför startar en blogg. Dessa båda motiv till bloggen utgör den röda tråden i boken. Språkligt sett är boken oerhört säker. Det är absolut en läsvärd och stundvis mycket rolig bok. En bladvändare helt enkelt. Jag kom på mig själv med att skratta högt flera gånger, när jag läste den. Bloggen som Lex startar heter inte lite ironiskt Själens sår, men får på kort tid en stor skara följare.
Lex strävan efter hämnd har sin grund i att hon inte gillar Bruno, som mammans nya kille heter, av olika anledningar. En god om än inte så stark anledning är att han lämnar små, små högar av pubeshår på golvbrunnen i duschen. En annan anledning, som kanske är mer specifik, är att han tar Lex mammas tid och uppmärksamhet i anspråk. Den största orsaken till hämndbegäret är dock att Bruno är UNGDOMSBOKSFÖRFATTARE. Inte bara tror han att han förstår ungdomar utan han bygger dessutom sina verklighetsbaserade intriger på andras olyckliga liv. Hela Brunokaraktären blir väldigt komisk eller kanske snarare tragikomisk, sett ur Lex perspektiv.
Lex pappa råkar vara kriminell och sitter i fängelse. På ett dramaturgiskt plan har Lex därför ett oemotståndligt intressant levnadsöde. I alla fall för en Bruno. Hon blir snart föremål för hans inspiration och intresse. Bruno ställer frågor, försöker bli kompis och Lex uppfattar omedelbart hans försök att få henne att öppna sig. Hon berättar om sin uppväxt med kriminella pappan men kryddar verkligheten med t.ex. galna historier om farliga snubbar med vapen. Samtidigt skapar hon med samma levnadshistorier på Själens sår ett alter ego, Maya. Lex kompis Jonatan stajlar Lex/Maya till oigenkännlighet och bloggen växlar mellan artsy fashionshots och djupa texter om Mayas kamp för överlevnad. Syftet är att Maya ska bli känd och förstöra för Bruno, när han väl är färdig med sin roman, som är den första efter en lång tids skrivkramp.
I och med att Lex lyckas etablera Maya i bloggvärlden, får hon också ett lysande tillfälle att skriva alla ytliga fashionistas/bloggare och kändisdyrkare på näsan.
Kadefors bok är en smart och stundvis superrolig berättelse med stark förankring i samtiden. Jag tycker nog att det bränner till mest, när hon skildrar outsidern Jonatans bakgrund och familjesituation. Även i Lex relation med sin pappa finns det en intressant komplexitet. Det bildas sprickor i Lex berättelser, dels i den hon ger Bruno, dels i den hon ger läsaren. I dessa sprickor skymtar en faktiskt olycklig relation med en egoistisk och narcissistisk pappa fram. Det påhittade flyter samman med en smärtsam verklighet. Samtidigt som detta är mycket snyggt gjort och det går att analysera vissa av karaktärerna på djupet uppfattar jag ändå andra, som Bruno, som väldigt platta och nästan avsiktliga schabloner.
Lex dissar trenden att vilja synas och framförallt spottar hon på alla ytliga ideal som framställs i bloggvärlden och hyllas som djupa frågeställningar. I sin roll som den modemässigt avantgardistiska Maya får hon gehör för sina ideal. Paradoxalt nog hamnar hon då själv i samma fälla som de hon föraktar och utmanas därför i sina övertygelser. När relationen med Jonatan dessutom får utså prövningar, får hon också möjlighet att utvecklas som person. Och det är bra att Lex inte bara är känslokall och cynisk utan tillåts bli lite mer levande.
Frågan är bara om Lex Bok kammar hem Augustpriset? Om inte så har den i alla fall varit värdig en nominering och är en utmärkt julklapp till tonåringar såväl som vuxna som kommer ihåg hur det är att vara antiallt!
Lex Bok
Författare: Sara Kadefors
Omslagsillustratör: Stina Wirsén
Förlag: Lilla Piratförlaget
Antal sidor: 326
ISBN: 9789187027512
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus
Min dotter, Lilla L, är snart nitton månader. Helt plötsligt delar hon med sig av nya ord i rasande takt, och ordförståelsen verkar ibland nästan gränslös. Som förstagångsförälder är jag förstås helt betagen av hennes språkutveckling. Den tar fart just vid den här åldern, har jag läst någonstans, och om barnet kan säga tio ord, så har det en “tyst” vokabulär på minst hundra ord till. Och det räcker förmodligen inte.
Historien är superrealistisk, både till språk och form. En sorts diskbänksrealism för småbarn, tänkte jag. Och det tog emot lite hos mig. Ingen fantasi precis. Inte ens lite skön retroheminredning att vila blicken på, utan istället ett nyrenoverat badrum och väggar med gråa prickiga tapeter.
Dessutom har Lilla L själv, tvättat en och annan sak i toan. Så igenkänningsfaktorn är hög. Historien tycks dessutom vara lagom lång för henne att orka lyssna på. Vid en närmre granskning ser också jag att bilderna faktiskt tillför intressanta saker, sånt som inte står i texten, som till exempel Sveas känslotillstånd. Boken är alltså inte fullt så enkel, som jag själv initialt ville ha den till. Det är mycket möjligt att det finns en läsinlärningstanke med att låta texten och typsnittet ha den form den har. Sist i boken finns en pedagogisk storyboard, som återberättar handlingen med hjälp av bara bilder. Även den gillar Lilla L, till skillnad från hennes snobbiga morsa.
Vad säger ett russin? är en ny fin småbarnsbok av Anna Höglund.
