Ny barnbokspratare – Mia Axinge

Mia
En ny skribent på bloggen.

När jag var liten ville jag bli författare – eller journalist – eller skådespelare. Jag ville använda ordet i skrift och i tal och göra skillnad. Det vill jag fortfarande. Jag heter Mia och är en ny skribent här på Barnboksprat, vilket jag är väldigt glad för. Att skriva är lite av mitt liv, eller kanske än mer den jag är? Jag vet inte…

Så vad blev det av mina drömmar? Jo, men många av dem infriades, och gör det fortfarande. Jag valde till slut att bli gymnasielärare i svenska, så jag skulle få stå och berätta om de stora sagorna och berättelserna. Jag valde att skriva för en tidning, för att få skriva om smått och stort. Jag valde att skådespela och skriva dramatik, så jag fick skapa konflikter och de stora känslorna.

Idag jobbar jag på ett universitet med att hjälpa studenter med sitt akademiska skrivande och skapar mig själv en mer fördjupad kompetens i didaktik. Jag föreläser om språk, skrivande, muntlig framställning… Det som jag alltid har brunnit för. Men jag saknar det där fria skrivandet. Där språket får synas, ta plats, existera utan att behöva fokusera på dess innehåll.

Men, det är i lugnet vid min sons sida, på kvällen, när vi läser de vidunderliga sagorna, eller de vardagliga betraktelserna, som jag hittar hem igen. Där skapas kraften och lugnet, så vi kan ta tag i den kommande dagens utmaningar, glädjeämnen och motstånd. För att kommande kväll landa igen – i den där bokens verklighet och fiktion – och prata om vad det egentligen innebär att vara människa med den lilla människan jag har i mitt liv.

Det ska bli roligt att möta er här, på alla sätt som faller oss in.

//Mia

Författare: Mia Axinge

När jag var liten ville jag bli författare – eller journalist – eller skådespelare. Jag ville använda ordet i skrift och i tal och göra skillnad. Det vill jag fortfarande. Jag heter Mia och är en av skribenterna på den här bloggen, vilket jag är väldigt glad för. Att skriva är lite av mitt liv, eller kanske än mer den jag är? Jag vet inte… Idag är jag mamma till en pojke som är född i Ungern. Han var tre år när jag och min man hämtade honom och han lärde sig språket genom oss och genom barnböcker. Långa förmiddagar tillbringade vi på biblioteket och bara läste böcker och han återberättade på sitt eget språk på kvällarna. Idag älskar han både högläsning och att få styra den saga som jag nu har berättat för honom i fyra år. Sagan om Spökis-Mökis, Flicka-Plicka och Pojken-Peter. Nej, det kommer aldrig att bli en bok om dem, men kanske om andra. Vi får se…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *