Emanuel Kent Sjögren går i nian, bor i en lägenhet med sin mamma, pappa och storasyster Vanja(som för övrigt är lesbisk, vilket jag nämner eftersom det har betydelse för en del av handlingen i boken). Emanuel är en sådan där kille som det liksom aldrig går bra för; det mesta han tar sig för verkar bli knas. Han är väl inte direkt mobbad i skolan, men hör definitivt inte till klassens populära skara, är den enda på hela skolan som läser tyska. Han har en kompis, en kille som alltid går omkring i gummistövlar och heter Tore. Han har aldrig haft någon tjej och hans pojkrums största stolthet är en deodorantsamling (tommar flaskor). Men man kan inte låta bli att tycka väldigt mycket om Emanuel, man vill liksom ta hand om honom och ge honom lite stöd ord på vägen.
När kompisen är frånvarande från skolan ser Emanuel sin chans till förändring; att bli någon annan än den som mer eller mindre sitter ihop med Tore. Ytterligare en sak som bidrar till en nystart är att det börjat en ny tjej i klassen, en tjej som har nästan overkligt gröna ögon. Dessutom tycker Emanuel att det verkar som att hon mot alla odds är intresserad av honom! Helt plötsligt lunchar han med Bianchi och Ammis, men ur hans mun kommer inte en rad intelligenta diskussionsämnen. Det han gör för att försöka bli poppis är att snacka skit om sin kompis Tore; han avslöjar en hel del privata saker för tjejerna i hopp om att de ska tycka att han är rolig, cool eller vad det nu är han eftersträvar. Samtidigt som man blir förbannad på honom förstår man hans desperation. Han vill ha bekräftelse och gillande men det blir så totalt fel.
Det visar sig att anledningen till Tores frånvaro är att hans pappa dött, och till en början vågar Emanuel inte ens kontakta honom. En anledning är nog att han tycker att det är svårt att veta vad man ska säga och hur man ska bete sig mot en kompis som förlorat en förälder, en annan anledning är att Emanuel mycket väl vet att han har skitit i det blå skåpet när det gäller vänskapen i övrigt också.
Emanuel kämpar på med sitt liv som tonåring, och mellan knasigheterna händer det ändå lite bra grejor. Men, alltså, hur kan man (eller väljer man att) inte bli fundersam när tjejen som man typ dejtar vill gå på café där det ska hållas en debatt på temat Queer och Hbt: diskussion om normativitet? Jag tänkte i alla fall tanken att Bianchi kanske inte alls är intresserad av Emanuel annat än på ett platoniskt plan…Om jag hade rätt i mina funderingar? Läs boken!
PS. Boken bjuder även på gapskratt här och där, vad sägs till exempel om att Emanuel på cafékvällen med Bianchi lyckas köpa en kylskåpsvagina utan att förstå vad den faktiskt föreställer…
Konsten att ha sjukt låga förväntningar
Författare: Åsa Asptjärn
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 215
ISBN: 9789163877377
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris