Författarduon Sören Olsson och Anders Jacobssons böcker är otroligt populära. De har under 27 år som kollegor publicerat 100 böcker kan jag läsa från deras hemsida.
Deras böcker har toppat försäljningslistor och blivit filmatiserade. Men även kritiserade. Bland annat har kritiken gått ut på under åren att de förstärker könsroller och skapar fördomar om hur pojkar och flickor ska vara. Sexism, bristande vuxna förebilder och även politiskt inriktade. Nu vill inte jag ge mig in i den diskussionen, dels för att jag inte läst tillräckligt många böcker av duon, och dels för att jag tycker böckerna är charmiga med sina busiga pojkar. Den tjejtjusande Sune och den mer dagdrömmande Håkan som har tjejbaciller. Vuxna behöver inte alltid heller vara så pedagogiska korrekta, kan jag tycka. Kalla det buskis för barn – jag tycker det är underhållande. Däremot kan man ju ha en teori om att en del böcker kanske inte borde ha blivit utgivna eller att ett manus borde ha granskats mera av förlaget. Jag tror det finns en risk att opassande åsikter eller klumpig gestaltning för barn kan slinka emellan då man är redan etablerad och så populär författarduo som Olsson och Jacobsson är, men det är en gissning jag gör efter att ha läst kritiken men inte läst alla böckerna. Men samtidigt. De här böckerna är ju skrivna på ett sätt att de ska vara såhär. Antingen gillar man humorn eller så gör man det inte.
Marit Jonsson här på Barnboksprat har tidigare recenserat en bok från en annan serie i författarduons skapelser. Vincents magiska värld, som handlar om en pojke med särskilda behov och som Marit tycker är så fint beskrivet att hon anser att boken borde ingå i en läskanon. Där omges pojken av kloka vuxna. Inget trams där alltså.
Jag läser Håkan Bråkans Fuskbok högt för mina barn på 6 och 10 år gamla. Det är Håkan som står för allt det knasiga och han är rätt så envis då han vill ha saker och ting på sitt sätt. Här får man alltså följa Håkan från januari till december då han på olika vis försöker fuska till sig saker och ting. Handlingen blandas också med en del fakta, som surströmmingsätande, majblommaförsäljning, valet i riksdagen och Jesus. Ja, det är en salig blandning och vissa kapitelmånader är en aning för svåra att förstå sig på för min 6 åring. Men texten är enkel, handlingen rapp och kvick. Man fastnar lätt för tonen i boken som just går ut på humor och fniss. De svart-vita illustrationerna är få och skildrar ibland Håkans fantasi än dess verklighet. De var ett trevligt komplement och tacksamt för att de inte var fler för det hade stört läsningen, känner jag. Men bilderna skildrar Håkans livliga fantasi väl. Föräldrarna är något nedtonade i handlingen och pappa Rudolf inte så knasig som jag minns honom från Suneböckerna. Här är det verkligen Håkan som sätts i fokus.
Jag tror hemligheten bakom succén med Suneböckerna och böckerna om Sunes lillebror Håkan Bråkan är att de inte är rumsrena. Ord som snopp i ett sammanhang där man inte bör säga sådana ord framkallar fniss och just det där att Håkan Bråkan vågar säga ifrån och även driva med vuxna människor gör att mina barn skrattar. Håkan följer totalt sin impuls utan att tänka på konsekvenserna. Jag frågar barnen efteråt vad de tyckte om boken, och de svarar snabbt båda två; Den är så bra och rolig.
Det här är verkligen en bok att läsa högt för barnen. Jag fann det mycket roande och jag tror absolut att det är en del av böckernas succé – att man kan ha så roligt tillsammans under läsningen.
Håkan Bråkans Fuskbok
Författare: Sören Olsson & Anders Jacobsson
Illustratör: Eva Lindén
Bokförlag: Egmont Kids Media Nordic
Utgiven: 201309
ISBN: 9789174057553
