Den sista utvägen

Sent på kvällen när elden från den gamla vedspisen falnat, (vilket inte förändrade något, värmen nådde ändå aldrig upp till angenäm temperatur), kröp jag förväntansfull ner i den uppvärmda sängen. Där sov redan tre barn och en liten kattunge vilade på min kudde. Jag tände ljuset och hoppades ingen skulle vakna, sträckte mig efter boken. Så, en slags lycka. En frid. Jag och boken. Lite varje kväll. Det tog sin tid innan något alls började klarna i handlingen, så min längtan att få krypa till sängs var påtaglig de veckor boken varade. Nästan inget i Den enda utvägen är som en tror, allt är egentligen ytterst overkligt och ingen siffra stämmer, så bokens intention att locka till mer läsning fungerade således.

Vi möter Julie, vars mamma är död. Hon dog i en bilolycka som Julie också var med om. Tonåriga Julie måste ha någonstans att bo och en moster, som är forskare och som hon aldrig har träffat, ska bli hennes nya trygghet. Orten hon flyttar till heter Vägsände och som namnet antyder är det något gudsförgätet över orten. Exakt vad som är ortens förbannelse och exakt vad folket i byn bär för hemlighet har jag inte hjärta att avslöja. Det är det som är drivet och som gör att boken utgör en lockelse. Men jag kan berätta att det finns mystiska telefonsamtal, väsen som rör sig mörkret och det förekommer också oväntade attacker på Julie. Hon borde bli mer rädd än hon blir! Men hon är relativt cool och så är hon som en törstande blomma som får näring och vatten via nya intensiva beundrare på orten.

Julies mamma har undvikit att berätta om sin hemort som hon flydde ifrån. Alla i byn verkar ha inväntat Julies ankomst och de döljer alla något oväntat och makabert för henne. Ingen verkar vara den de utger sig för. Julie ifrågasätter stundom saker och ting, men inte alls tillräckligt kan jag tycka. Hon får heller inga tydliga svar av någon, inte ens av mostern, så visst är det lite märkligt att Julie inte bara kräver rediga svar. Varför åkte Julies mamma bort från byn? Och vem är Julies pappa? Det mesta är komplicerat kan jag säga, så till en viss del förstår jag de undvikande svaren och oavslutade meningarna från bygdens folk. Boken ska ju ge en längtan att återvända till och så småningom ska svaren levereras, eller en del av dem i alla fall. Handlingen slutar mitt i skeenden som jag vill veta mer om och en andra del är planerad att utkomma. Bra, för kanske får jag då svar på en del frågor om hur allting kan fungera praktiskt och trovärdigt i vardagen nu när det är som det är. Vad det nu är som är.

Kärlekslängtan och återhållen åtrå beskrivs väl och vi får en glimt av tonårsliv med skola och snälla och dumma klasskamrater. Julie är en flicka på väg att bli kvinna och i det gränslandet finner vi mycken litteratur i äldre och yngre tid. Individen prövas. Julie utsätts för lockelser och vill inte alltid stå emot. Det mörka, det okända har satt sina klor både fysiskt och psykiskt i Julie. Det är kyskt och drömmande men med lätt erotisk underton, ändå mycket oskyldigt i ordval och beskrivning.

Julie har varit med om det värsta i livet redan, att förlora sin enda kända förälder, hon har inget hem längre, hon får bygga ett nytt även om tillvaron haltar. Hon verkar dock inte vara helt förstörd av sin föräldralöshet, livet går vidare. Detta upplever jag som lite märkligt, kanske är hon i chock? Att inte öppna när någon knackar eller gå ut i skymningen och följande mörker, avråds hon bestämt från, hon accepterar det mycket fort. Någonstans kan jag tycka att Julie delvis är ett bra exempel på att barn och unga är flexibla och anpassningsbara. Mostern är snäll och omtänksam, om än hennes beteende kan ifrågasättas ibland. Detta är det nya livet för Julie – bara att acceptera. Men ändå kan jag uppleva Julie som lite väl sorglös och hon borde bli räddare. Hon borde få panik! Men så kommer en ny dag och så fortsätter vardagen, tills kvällen kommer igen…

Det lätta skräcktemat återkommer med jämna mellanrum. Den klassiska: ensam i mörker i skogen finns också förstås. Den håller än i dag, även om det kan kännas onödigt att den situationen kan uppkomma om och om igen i läskiga berättelser. De onda och de goda dyker upp här och var, men det är inte alltid som läsaren tror. Som i verkliga livet. Där, liksom i bokens verklighet, kan det vara så väldigt svårt att lista ut vem som är vem av de två kategorierna. Det som kan ha inspirerat författaren Karina Berg Johansson är serier som bland annat Twilight och möjligen Harry Potter, t.ex. detta med det övernaturliga. Likt Twilight finns det två olikartade uppvaktande ynglingar. I Den sista utvägen finns den oemotståndlige Leander, som har vidunderliga blåa ögon en den andre oerhört tilldragande Zack, som har magnifika bruna ögon. Vem ska Julie välja? Om alls?

Bokomslaget av Dave Correia är i en klass för sig och kommer nog att tilltala unga med känsla för mörkare litteratur.

Den sista utvägen
Författare: Karina Berg Johansson
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 381
ISBN:9789129682021
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Författare: Malin Alvasdotter

Mitt namn är Malin och jag har 6 barn födda mellan 1998-2015 och jag tycker att deras bokintresse ger mig en bra inblick i olika sorters böcker för olika åldrar. Jag är utbildad inom Biblioteks- och informationsvetenskap och skriver själv på olika bokprojekt, så där som säkert många skrivande drömmande själar gör. I mitt skrivande för barn är det poetiska i livet och i naturen min drivkraft. Mitt intresse för miljö är mycket stort och tidigare drev jag bloggen MalvaLin, som också är mitt miljövänliga företags namn. Jag tilltalas oerhört av vackra eller spännande illustrationer. Det kan avgöra om jag tar en bok i min hand och sådan var jag även som barn, på gott och ont. Men det är ju så att bilder kan vara fantastiska ihop med en text och jag uppskattar även när böcker för äldre barn har illustrationer. Visa alla inlägg av Malin Alvasdotter