En klassiker av bröderna Grimm. När jag sätter mig för en sagostund med mina barn på fem och nio år så inser jag plötsligt att de inte kan sagan om Snövit. De har faktiskt inte sett Disneyversionen eller hört den traditionella. Jag hade själv Disneyfilmen i minnet så bröderna Grimms slut blev något av en överraskning.
Bilderna är vackra. Man får känslan av att hålla i ett konstverk. Tyngden i det stora formatet upplevs som rejäl och redan innan jag börjat läsa för barnen så känns det som riktig sagobok, sådär som sagoböcker ska kännas, magiska.
Snövit är en vacker flicka med hår svart som ebenholts, läppar röda som blod och hy vit som snö. Hennes mor dör vid hennes födsel och pappa konungen gifter snart om sig med en elak men mycket vacker kvinna. Styvmodern har en magisk spegel där hon ofta frågar vem som vackrast i landet är och spegeln, som alltid talar sanning brukar säga drottningen. Men när Snövit är sju år så säger spegeln flickans namn. Styvmodern avskyr Snövit för hennes skönhet. Hon låter en jägare ta med sig flickan ut i skogen för att döda henne men jägaren låter henne fly. Som ni säkert redan vet så hamnar Snövit hos de sju dvärgarna.
Treenigheten som är vanlig i dessa gamla sagor finns även här. När styvmodern får veta att Snövit lever så klär hon ut sig till en gammal kvinna och beger sig till stugan där Snövit är ensam om dagarna medan dvärgarna arbetar i gruvan. Tre gånger om försöker hon döda Snövit och den sista gången lyckas hon med ett förgiftat äpple
En hemsk saga? Ja, bröderna Grimms sagor är oftast väldigt grymma. Det är väl Disney som gjort dem mer barnvänliga.
Men även om grymheten finns här i Snövit så är sagan trots allt lite ytlig. Snövit blir dödad för att hon är väldigt vacker och hon kommer till liv just av den orsaken också. Mycket mera om hennes personlighet vet man inte. Ett annat irritationsmoment, som framförallt min kritiker till nioåring störde sig på var flickans ålder. Snövit  är bara sju år och hon verkar inte åldras, vare sig i text eller i bild, trots att åren går då hon ligger i kistan. Hon är alltså bara ett barn då hon vaknar till och vill gifta sig med prinsen.
Sedan finns en mycket vacker bild på när Snövit äter ett äpple där det står i texten att äpplet var delat till hälften fastän det ser ut att vara helt i bild. Fler störande saker som inte samverkar mellan text och bild är då man ser Snövit ligga på marken utanför stugan och det står i texten:
När dvärgarna kom hem fann de Snövit helt livlös på golvet.
Jag tycker inte om sådana missar. Även om bilderna ibland är surrealistiska och mycket vackra att titta på så vill jag att bild och text ska hänga ihop. Men om vi bortser från detta så är detta en traditionell saga som min femåring satt helt tyst och lyssnade till, vilket jag måste säga, ger boken högt betyg trots kritiken från mig och min nioåring. Eller så blev han bara fascinerade av min hemska föreställda röst då jag gång på gång under läsningen sade:
Spegel, spegel på väggen där. Säg mig vem som vackrast i landet är.
Hmm…måste smått erkänna att det emellanåt är roligt att läsa en riktigt grym saga bland alla gulliga och pedagogiska barnböcker. Men den absolut stora behållningen med boken är fransmannen Benjamin Lacombes vackra bilder som gör denna saga nästan drömlik.
Snövit
Författare: Jacob & Wilhelm Grimm
Illustratör: Benjamin Lacombe
Förlag: raben&sjögren
Utgivning: 201209
Antal sidor 48
ISBN: 9789129684964
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Â
Stora spökstönet, det har ni kanske hört i någon av filmerna om lilla spöket Laban? Nu kan man lyssna på det (och kanske skrämma mamma och pappa med det) hur ofta man vill! Buuuh! sa spöket Laban är något så sötläskigt som en bok med ljud för de minsta läsarna.
