En lättläst, generöst illustrerad bok och nummer tre i serien om familjen Monstersson. Nummer två Monstermaskerad har jag läst tidigare och denna lilla fortsättning tror jag kan bli omtyckt av läsare i behov av enkel och rolig handling i kombination med smågalna bilder. Det är vanlig lättillgänglig boktext och ofta har bilderna pratbubblor med versal text, vilket gör det tydligt vem som säger vad. Handlingen är att Boris Monstersson med sin monsterhund Mysis ska sova över hos Ebba. De har ju verkligen blivit riktiga vänner och det blev de redan i första boken, Min vän Boris, och finns det något mysigare än att sova över hos varandra då? Nja, Boris är inte helt med på noterna, det är ju verkligen inte som hemma och plötsligt så längtar han hem till mamma och pappa.
Det är så ovant för Boris att sova liggande och sova på natten och inte på dagen och dessutom äta konstiga saker i en skål (godis och snacks) och höra en läskig saga om en prins. Boris vill ha en skräcksaga! Till slut blir det ändå en vilsam natt för Boris, men Ebba har nog fått en del att fundera över, om hon orkar vill säga. Böckerna om Ebba och Boris är böcker som visar på olikheter och en aning problematik kring det, fast på ett annorlunda vis och liksom tvärtom vad som förväntas.
Jag och mina barn ser fram emot varje ny bok om familjen Monstersson och jag ser framför mig att bokens snäll-läskiga omslag kan locka till sig barn som inte läser så gärna. Det är böcker som är skönt galna i både text och bild.
Familjen Monstersson: Ett monster sover över
Författare: Mats Wänblad
Illustratör: Pelle Forshed
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 48
ISBN:Â 9789129683448
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Ni känner väl till konceptet med vandringsböcker och sajten 
När jag fick erbjudande om att läsa Rabarbertjuven så var det främst pojken i rullstolen som intresserade mig. Jag har själv skrivit en kapitelbok som blir utgiven under hösten där ett av barnen sitter i rullstol och jag tyckte det var dags för barn med funktionshinder att inte bara finnas i kulisserna utan också ta plats som en utav huvudrollerna.
 Min snart 9 åriga dotter tyckte deckargåtan var för enkel, och fnös lite fisförnämt då lillebror inte kunde lista ut vem tjuven var trots ledtrådarna man får. Men jag tycker den var lagom till barn i den här åldern som boken vänder sig till. Det som var intressant var att sonen inte en endaste gång nämnde något om att pojken satt i rullstol. Det blev ett naturligt inslag vilket jag också tror är författarens avsikt. Det här är främst en deckarbok för små barn. Jag tyckte den var charmig och jag lär nog få läsa om den många gånger för sonen även om överraskningsmomentet är avslöjat.
Att läsa den sista (visserligen) fristående delen i en serie när jag inte har läst de två första känns lite knasigt, men nu blev det som det blev. Skuggvandrare heter den avslutande uppföljaren till Skuggvarelser och Blodets röst. Jag har läst och gillat andra böcker av Magnus Nordin så jag blev nyfiken på Skuggvandrare när den kom i höstas. När jag börjat läsa den kom jag på att jag faktiskt var med mina elever på en författarträff med Magnus Nordin för ett par år sedan. Han berättade då om Blodets röst som stod på tur att publiceras. Den första boken i trilogin skrev han faktiskt redan 2002!