Ella har flera stycken morbröder och alla ser likadana ut och är lika tråkiga, alla utom Tommy. Åh, vad hon gillar Tommy! Hon får presenter av honom, de hittar på en massa roliga saker tillsammans och han kallar henne Lill-Zlatan, fast han är inget vidare på fotboll. Men en dag är det nån som heter Steve hemma hos Tommy. Vilken tråkig typ! Och han går aldrig hem! Ella gör sitt bästa för att göra livet surt för Steve så att hon ska få ha Tommy ifred.
Inte någonstans i boken nämns det att ämnet är homosexualitet eller ens att Steve är Tommys pojkvän. Men det är förstås så det är, även om man också kan läsa boken som en ren svartsjukehistoria. Och den är bra hur man än ser den eller förstår den. Pija Lindenbaum gör en viktig insats när hon visar upp ett homosexuellt par som den helt naturliga sak det är.
Man kan möjligtvis anmärka på att Pija Lindenbaums karaktärer fångar upp många stereotyper. Tommy friserar folk, är dålig på fotboll, säger ”raring” och är mycket mer färgglad än de andra morbröderna. Steve framstår som ”mannen i förhållandet”, medan Tommy är den där lite feminina och roliga gaykompisen som blivit en stereotyp roll för homosexuella i moderna berättelser för vuxna. I barnberättelser är homosexuella ännu så ovanliga att jag inte tycker att det framstår som något större problem. Bättre en något stereotyp framställning än ingen alls, kanske?
Lill-Zlatan och morbror raring
Författare & illustratör: Pija Lindenbaum
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 32
ISBN: 9789129664850 alt. Klumpe Dumpe-utgåvan 9789129669299
Köp: t.ex. på Adlibris (1 | 2) eller Bokus (1 | 2)
Älskar den här boken. Den är så full av hyss som går ganska omärkt förbi, som t ex när hon drar ner Steves handduk i vattnet.
Vi har även den här som Småfilm och Björn Kjellman läser den. Han läser så jäkla bra! Både rösten han gör åt Morbrorn och åt skånska Steve är så sköna.