juni 2010 – Sida 4 – Barnboksprat

Hannes och Hugo

I Humlebäck, en liten by vid bäcken Humlan, bor Hannes Hare och Hugo Hund. De ses varje dag i skolan och har mycket gemensamt. Ändå pratar de aldrig med varandra, aldrig frågar de hur den andre mår eller säger ens hej till varandra. Varför kan man undra?
Jo, familjen Hund och familjen Hare tål nämligen inte varandra. På måndagar, onsdagar och fredagar samlas hundarna utanför hararnas hus och retas med dem och tisdagar, torsdagar och lördagar samlas hararna utanför hundarnas hus och retas med dem. På söndagar är alla lediga. Det är urgamla traditioner.
En dag är det dags för den stora springtävlingen och Hannes Hare vill gärna vara med och springa. Hugo Hund vill väldigt gärna springa i loppet han också, men ingen av dem får vara med för sina familjer. Det skulle strida mot de urgamla traditionerna.

Men Hannes och Hugo smiter iväg i alla fall, kommer iväg till springtävlingen och deltar båda två. Tävlingsmänniskor som de är fortsätter de springa trots att det meddelas att oväder är på gång och tävlingen avbryts. När blixten slår ner bredvid de springande två inser de att de inte kan fortsätta. Men de är vilse och ovädret är inte nådigt. Tillsammans måste de söka skydd från ovädret som härjar och försöka hitta hem igen.
Det blir början på en mycket fin vänskap.

Hannes och Hugo springer vilse men hjälps åt att hitta hem igen!

Vänskap över gränser, är det inte ett bra ämne att göra en barnbok om? Självklart! Jag är för allt sådant. Fördomar är något som existerar runtomkring oss allihopa, hela tiden, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Det är alltid bra med böcker som gör oss uppmärksamma på saker. Det gör den här boken, tycker jag. Det är så tydligt att Hannes och Hugos ovänskap inte har någon egentlig grund.
Jättefina bilder och fint budskap! En bra bok!

Hannes och Hugo
Författare och illustratör: Rotraut Susanne Berner
Översättare: Barbro Lagergren
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 76
ISBN: 9789150112320
Köp: Jämför priser

Jag är faktiskt väldigt mjuk på magen

När blir man för gammal för pekböcker/bilderböcker? Två år? Tre år? Lisa Tofft, formgivare och konstnär, har samlat ihop några av alla hennes fantastiska bilder och gjort just en sådan bok som inte finns, en bilderbok för vuxna. På varje uppslag stöter vi på några kloka djur som delar med sig av visdomsord om livet och om oavsett vem man är så duger man. Titeln kommer från den taggiga igelkotten som, faktiskt, är väldigt mjuk på magen. Det är ingen barnbok, texterna är oftast skrivna med ironi och en humor som är svår för barn att uppfatta, men jag tycker boken förtjänar att bli recenserad här eftersom den trots allt är uppbyggd som en pekbok, bilderna är kontrastrika och om man bortser från texterna kan det nog vara ganska så mysigt att krypa upp i soffan och tillsammans med barnet gissa vad det är på bilderna. Vissa figurer är enkla att se vilket djur det ska föreställa medans andra tror jag ingen vet vad det är.

Det är sällan jag får chansen att läsa en bok som inte är riktad mot barn nu för tiden. Väldigt sällan. Detta gör att jag uppskattar Lisas bok lite extra för jag får den där sköna känslan av att läsa en bok riktad mot vuxna, samtidigt som den ger en tänkvärda saker att fundera på och ett gott skratti dess enkelhet. Dessutom gör det inte så mycket om man blir störd mitt upp i läsandet eller att man får sällskap i knät. Jag säger som ugglan (eller är det en annan fågel?) ”Jag är nog inte riktigt vuxen än.”

Jag är faktiskt väldigt mjuk på magen
Författare: Lisa Tofft
Illustratör: Lisa Tofft
Förlag: Kabusa Böcker (här kan du även tjuvtitta på några uppslag!)
Antal sidor: 64
ISBN: 9789173550987
Köp: jämför pris här

Gå inte fel kamel

Jag är inte så förtjust i barnböcker på rim. Jag vet att rim är bra för barns språkförståelse, men ofta blir det här pedagogiska greppet något som känns påklistrat och inte alls berikar berättelsen.

Den bok som jag ska skriva om nu är en bok på rim, men det är däremot inte en klassisk sagobok. Här får istället den rimmade versen plats för att skapa en speciell stämning. Den poesi som byggs upp av orden finns inte där för att bygga upp en hel handling utan för att väcka känslor. Och faktiskt, det är jättelyckat! Detta är en bok full med stämning, som byggs upp både av bild och text.

Vid första anblick är Gå inte fel kamel en vacker bok om olika djur och det var så jag läste den första gången för mina barn. Efter att jag hade läst boken satte sig min äldsta son och tittade i boken själv. Han satt länge och tittade på varje bild. ”Den är lite sorglig” sa han sen och tittade upp på mig.

Gå inte fel kamel har vunnit silver i Kollas grafiska tävling, i kategorin illustrerade böcker. Men det här är en bok som är vacker på flera sätt eftersom den även beskriver ensamhet på ett spännande sätt. När jag läser boken talar illustrationerna och texten till det lite mörka rum som rymmer ensamheten och kanske är det här en bok lika mycket för vuxna som för barn. En del bilder är riktigt läskiga och samtidigt lite mysiga.

När applåderna ebbat ut,
kom ett lejon ut till slut.
Ingen visste hur,
han borde suttit i en bur.
Paniken hos publiken
gjorde lejonet besviken.
När alla flydde fältet
stod lejonet kvar
på scenen i tältet.
Tårarna trillade stilla
som pärlor i manen.
Vem skulle nu trösta lejonhanen?

Så jag hänger alltså på Malins spår (se Månen blev rädd) och vill lyfta en poetisk lite mörk och mycket viktig barnbok. Gå inte fel kamel är inte en bok som pådyvlar tankar, men som, i all sin enkelhet, kan hjälpa såväl barn som vuxna att se annorlunda på saker och ting.

Något som är sorgligt kan också bli fint. Kanske är det så att även ensamhet kan vara något värdefullt?

Gå inte fel kamel
Författare: Mikael Cavallin
Illustratör: Magdalena Cavallin
Förlag: Bladslottet
Antal sidor: 30
ISBN: 9789197689946
Köp: jämför priser

Månen blev rädd

En poetisk barnbok, kan det verkligen vara nåt. En melankolisk, fundersam, stillsam betraktelse.
Om en måne som tappat gnistan, som inte längre tycker det är någon mening med att lysa. Varför ska man lysa för? Mörkret blir allt tydligare för månen. Det är någonting som saknas inom honom. Ingenting är roligt längre…inte ens att springa genom molnen är roligt och det brukar vara en av de roligaste saker månen vet om. Månen behöver hjälp med att må bättre, att kunna lysa igen.
Han behöver gråta, men kan inte. Det gör ont i månen. Han ber solen om hjälp.

Solen säger att det finns en plats dit man kan gå, där man kan få hjälp med att gråta. Där finns stjärnor som kan gråta och som kan lära andra. Det ligger i ett moln med två vikar, där ska stjärnorna finnas.
Månen beger sig iväg för att söka denna plats, dessa stjärnor som kan hjälpa honom att hantera mörkret han bär inom sig. Framme vid molnet med de två vikarna, träffar han stjärnorna, som sitter där i en ring tillsammans. Alla ser de olika ut. En har ett stort ärr på kinden, en annan har bara ett öga, en stjärna har en trasig näsa.
Månen ber dem om hjälp, han vill lära sig att gråta.
Stjärnorna svarar att de kan försöka, men att månen måste vilja själv.

Månen vill.
Han ser en mörk plats, en plats han känner att han inte skulle klara av att lysa upp.
Stjärnorna förklarar för månen att det är okej att vara rädd och att man kan gå dit trots att man inte förmår lysa upp där. De går tillsammans ner i mörkret och det är alldeles svart. Och månen gråter. Det blir varmt och tungt inuti honom och alla är tillsammans. Stjärnorna med månen.

Det här är bra! Jag tycker att en sådan här barnbok ska få ta plats.
Det är okej att känna sig ledsen, det är okej att gråta. Det är okej att inte alltid vara glad och på topp. Man måste få vara båda delarna. Alla människor har lite mörker inom sig, alla behöver vi lyfta fram det för att kunna känna ljuset. Joar Tibergs fina, poetiska text tillsammans med Anna Höglunds vackra illustrationer blir en mysig, melankolisk stämningsfull bok. Ja, faktiskt mysig, trots mörkret. Men det finns ett ljus i mörkret och det är viktigt. Och mörkret finns hos alla och vi måste se att det inte är farligt.

Jag var fundersam över den här boken eftersom den inte känns så typiskt ”barnboksaktig” med tanke på ämnet. Men vilket bra ämne för barn också! Allt måste inte vara puttinuttigt, det är viktigt för barn också att få bearbeta saker. Varför inte genom en fin bok?

Läs också Barnboksprats recensioner av Amos och Soma och Min syster är en ängel, illustrerade av Anna Höglund samt Vad säger fågeln, av Joar Tiberg.

Månen blev rädd
Författare: Joar Tiberg
Illustratör: Anna Höglund
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 28
ISBN: 978-91-29-67346-3
Köp: Jämför priser

Barnens Romanpris

Sveriges Radio har instiftat ett pris som heter Barnens Romanpris. Fem, böcker för åldrarna 9-12 år, är nominerade och vinnaren utses av en barnjury. I barnjuryn sitter 5 barn från Rambodalsskolan i Norrköping.

De nominerade böckerna är:

Vi rymmer igen av Bo R. Holmberg
Kung Steve och alla hemlösa hjärtans blues av Thomas Fröhling
Adzerk – den vita hingsten av Lin Hallberg
Hedvig och Hardemos prinsessa av Frida Nilsson
Fyren och stjärnorna av Annika Thor och Per Thor

Vilken bok som vinner får vi reda på i direktsändning 23 augusti kl. 11.03 i P1. P1 kommer även att sända bokdiskussioner med barnjuryn 18:e, 19:e och 20:e augusti, kl. 11.03.

Läs mer om Barnens Romanpris på Sveriges Radios hemsida.
Här hittar du information om tävlingen, böckerna och barnjuryn. Barn kan även posta egna boktips på sidan.

Läs Barnboksprats recensioner av två av Frida Nilssons Hedvig-böcker:

Hedvig
Hedvig och Max-Olov