Med anledning av uppkommen fråga har jag kartlagt de medverkande karaktärerna i de 12 hittills utgivna böckerna i Stina Wirséns härliga Vem-serie.

Två av de återkommande karaktärerna har hittills aldrig könsbestämts: fågel och rosa nallen (även kallad nallegrisen). Resten kallas åtminstone någon gång för han eller hon. Synd, med tanke på att de lika gärna kunnat vara helt könsneutrala. Formuleringstekniskt finns det förstås en fördel att få använda vanliga pronomen, men ”så säger fågel” och liknande könsneutrala uttryckssätt har ju blivit kännetecknande för serien.

Den detaljerade kartläggningen ska gå att se här. Jag har listat alla böcker och karaktärer och satt x för karaktärers medverkan utan könsbestämmelse, eller skrivit det könsbestämmande ordet.

Sammanfattningsvis kan man utläsa:

Grundgänget:
Rosa nallen: ?
Kanin: kille
Fågel: ?
Beiga nallen: tjej
Gula katten: kille

Bifigurer:
Blå katten: ?
Beiga nallens kusin: tjej

Vuxna:
Beige rosanäst nalle: mamma
Beige blånäst nalle: pappa
Blå/beige beigenäst nalle: mormor
Dum fågel i affären: ?
Vit rosanäst kanin: mamma
Vit/gul rödnäbbad fågel: mamma
Blå/gul gulnäbbad fågel: pappa

Med andra ord var jag inte helt fel ute när jag skrev att min favorit är fågel för att hen (underförstått: till skillnad från många av de andra) inte tillskrivits ett kön.

Vad tycker ni? Känner ni att ni ”håller med” om de tilldelande könen? Skulle det ha varit bättre eller sämre om karaktärerna fått vara helt könsneutrala? Är det viktigt att veta könet, eller spelar det ingen roll? Har ni kanske tänkt och sagt något annat och påverkas det i så fall av att ni fått veta ”sanningen”?

Nu har de äntligen kommit, de två nya böckerna i Vem-serien. Den här gången handlar det om riktigt allvarliga saker, men i vanlig ordning har humor och charm en självklar plats i berättelsen.

Fågels farfar har dött. Fågels pappa är jätteledsen och fågel blir också ledsen. I kyrkan är det kallt och prästen pratar och pratar. Efteråt filosoferar fågel kring döden. Döden är konstig. Ingen vet var man tar vägen när man dör, säger pappa. Men fågel tror att farfar blivit en fjäril!

Sen kommer nalle och nalles mormor. ”Ska du dö nu?”, frågar fågel nalles mormor.

Vem är död? är en riktigt fin bok om ett barns tankar kring döden. Den överförklarar inte, utan lämnar på ett bra sätt öppet för diskussion kring ett svårt ämne.

Bilderna bjuder på mer detaljrikedom än de flesta i serien och vi får se att Wirsén tecknar landskap och växter med samma avskalat charmiga stil som karaktärerna har. Och fjärilarna är riktigt vackra!

Jag gillar också verkligen att fågel (rätta mig gärna om jag har fel) inte i någon av böckerna har tillskrivits ett visst kön. Fågel är nog min favorit av alla Vem-karaktärerna, inte minst för det underbara självförtroende hen ger prov på i Vem är söt.

I Vems kompis? kommer det en ny katt till kompisgänget. Fin. Blå. Så tycker nalle. Ja, nalle blir faktiskt lite kär i blå katten. Hon vill att blå katten ska vara hennes kompis. Bara hennes. Men det finns ju andra med i bilden och nallen blir rysligt svartsjuk när hon inte får ha blå katten för sig själv. Ja, hon blir faktiskt rasande och sätter igång att förstöra sandslottet som kompisarna byggt.

Det börjar så bra. Nallen tycker ju om blå katten och vill bara vara snäll. Men så går det så illa. Ibland gör man dumma saker, fast det inte var tänkt så från början. Det blir lätt så när man möts av motgång och saker inte blir som man hoppas. Det kan nog de flesta barn känna igen sig i.

Jag gillar att djuren i serien får ha både bra och mindre bra sidor, sådär som alla har. Vi förstår ju att nallen inte är en dum nalle egentligen, men det kan gå snett även för den bästa. Och det ordnar sig till slut.

Egentligen tycker jag det är trist med evighetslånga bokserier, men när det är så här bra vill man ju bara ha mer och mer! Heja Stina!

» Provläs Vem är död?	» Provläs Vems kompis?

---

Vem är död?
Författare & illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163866890
Köp: jämför priser

Vems kompis?
Författare & illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 32
ISBN: 9789163866906
Köp: jämför priser

Måhända är jag sist i bloggvärlden med att nämna detta, men det måste nämnas! Stina Wirséns underbara Vem-böcker blir film! På filmfestivalen i Göteborg har den första filmen redan visats och i höst kommer de på bio och i Bolibompa. Det är inte ofta jag saknar att ha teve, men nu gör jag nästan det. Jag hoppas att de kommer på dvd också.

Ava och jag har tittat på smakprov från filmerna och verkligen fått mersmak. Ava ville titta hur många gånger som helst och jag har gått omkring och sjungit vemvemvemvemvem *visselvissel* vemvemvemvemvem och längtat. Av smakprovet att döma kommer det att bli riktigt bra.

Mer info:
» Fulgulliga figurer får liv på film (SvD, 20 februari)
» Animering med tålamod – nya filmer växer fram (Film i väst om inspelningsarbetet)

Och missa inte smakprovet!

Redan från början märktes det tydligt vilka böcker Ava tyckte om att höra på och titta i. Vissa böcker saknades tålamod till medan andra gång på gång fascinerade. Nu när hon blivit ettåring har hon blivit ännu mer delaktig i läsandet. Hon väljer vad vi ska läsa genom att plocka upp böcker och ge dem till oss. Hon säger åt oss att läsa om en bok genom ett uppfordrande tillrop när den tar slut. Vi börjar också så smått få till en dialog vid läsningen eftersom hon kan härma djurläten och peka.

Just nu tycker vi särskilt bra om (bland annat):

Apan fin av Anna-Clara Tidholm
Ava tycker det är roligt att peka på apan. Det händer att hon pekar på hunden i stället, när vi ber henne peka på apan, men det är ju också roligt!

Knacka på! av Anna-Clara Tidholm
Jag har inte skrivit om den här ännu, men det är ju en riktig småbarnsklassiker där man ska hälsa på i det lilla huset med den blå dörren och knacka på en massa dörrar. Ett bra moment som små barn klarar av. Det är roligt att knacka!

Mjau och de små stolarna (Malins recension) av Sebastien Braun
Den här vill Ava läsa om och om igen. Jag tycker kanske inte själv att det är den mest spännande boken, men den ger massor av möjligheter att öva roliga ljud som djurläten, ringklockor och tåg.

Äntligen godnatt! av Camilla Lundstedt
Ava brukar retfullt nog trycka upp den här boken i ansiktet på någon av oss under de bistert tidiga morgontimmarna när hon inte tycker vi ska sova mer och så får man läsa ”Äntligen är det dags att lägga sig” när det är precis tvärt om men man är djävulskt avundsjuk på djuren i boken. Dessutom är det en för oss vuxna rätt trist uppräkning om att ta av kläder, tvätta sig och dricka välling, men Ava vill läsa den gång på gång på gång på…

Viktor bygger en bro av Jan Lööf
Ava fick den i ettårspresent av sin faster Emma och hela familjen blev förtjust. Vi har den som Pixi och den ser minst sagt läst ut vid det här laget.

Ett lamm till middag av Steve Smallman
Det här är en ganska lång bilderbok som Ava förvånansvärt nog har tillräckligt med tålamod för. Kanske för att det märks att jag gillar att läsa den.

Vem-böckerna av Stina Wirsén
Alltid bra! Jag har skrivit om några av dem.

Så här års brukar jag göra summeringar. Jag har läst väldigt många bra böcker i år och även om konkurrensen är stenhård tvekar jag inte när jag utser mina mesta favoriter:

Bästa småbarnsbok
Lalo trummar av Eva Susso och Benjamin Chaud

Bästa kapitelbok
Jag ser dig av Mårten Melin

Jag vet, det är bara två av kategorierna här på bloggen, men det är de som har känts viktigast under året – småbarnsböcker för Ava och kapitelböcker för mig. Nästa år blir det säkert mer pekböcker, eftersom Ava börjar prata nu och det känns roligare att läsa så enkla böcker om det blir en dialog, och även mer bilderböcker allteftersom hon utökar sitt tålamod med dem.

Jag har även några övriga kategorier:

Roligast
Böckerna om Doktor Proktor av Jo Nesbø

Mest nostalgi
En björnberättelse av Ann-Madeleine Gelotte

Mest stämningsfullt
Trollkarlens elefant av Kate DiCamillo

Bästa illustrationer
Vem-böckerna av Stina Wirsén

Sen är det ju faktiskt så att man inte gillar allt heller…

Årets flopp
Kurt och Kio vill ha koja av Lisen Adbåge – alla tycks gilla den, men inte jag…

Nästa år ser jag fram emot att läsa Mårten Melins och Stina Wirséns nya böcker, samt att läsa mer av Kate DiCamillo och Frida Nilsson. Men allra mest ser jag förstås fram emot att följa Avas utveckling under året och se henne mer och mer involverad i läsandet.