Maud Mangold var en ny bekantskap för mig. En överraskande trevlig sådan. Hade jag haft möjlighet att läsa henne i tonåren hade hon varit en klar favorit.

Boken Svart glas innehåller allt det jag alltid letade efter längs hyllorna på biblioteket som ung. Spänning, melankoli, en vibrerande mystik och en ung, modig, självständig tjej att inspireras av. Även om Umbra faktiskt har det rätt tufft med en bipolär mamma som låter sig uppslukas helt av konsten och totalt glömmer sin dotter emellanåt.
Men Umbra låter sig inte nedslås. Hon skaffar sig en ny kompis, Amos, på det nya lilla stället dit hon och hennes mamma precis flyttat. I det stora huset vid havet, där de flyttat in, upptäcker Umbra också att det redan bor någon annan! Någon som lämnar spår efter sig i köket. Någon som stjäl hennes kläder och som hon sedan hittar nere i den mörka, fuktiga källaren. Ibland hör hon den där varelsen, och hon och Amos bestämmer sig för att avslöja vem det är:
”Jag slänger upp dörren samtidigt som Amos tänder ficklampan. Vi stirrar på den kurande gestalten som naglas fast av ljusstrålen. En massa rufsigt alldeles vitt hår och magra händer som håller i något rött. /…/ Händerna är alldeles genomskinliga. Långa fingrar, för stora på något sätt. Ansiktet är vitt men smutsigt. Och håret alldeles färglöst, som glasnudlar.”

Hon är en hal gestalt, den där lilla flickan. Hon försvinner och hon dyker upp på nytt. Med ett förflutet som hela tiden förändras. Umbra och Amos grubblar och förundras över henne. Vem är hon egentligen?

Det finaste i boken är Maud Mangolds vackra språk. Här är litteratur och konst verkligen ett. Umbra och hennes mamma målar med färger. Maud Mangold målar med ord. Hennes språk är rikt på färger och känslobeskrivningar och allt flyter ihop till en skimrande, nyanserad tavla.

Svart glas
Författare: Maud Mangold
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 159
ISBN: 9789129681123Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

När jag såg bokens omslag och läste titeln och dessutom såg vem som var författaren, så kände jag att denna bok vill jag bara läsa. Jag har läst Coco Moodyssons alla seriealbum och borde förstått att realism var i fokus och inte eskapism, som titeln kunde antyda. Älskar eskapism. Men inte skulle jag komma att bli besviken. Realism kan ha sina poänger. Hon beskriver verklighetens brutala syn och insikter på kornet i sina seriealbum: Coco Platina Total Titan, Aldrig godnatt och Jag är ditt fan in i döden. Även i Vårdcentralen Fontanellen i samarbete med Lukas Moodysson. Naturligtvis gör hon det i denna bok också, men nu enbart med ord som utan någon större sentimentalitet berättar den unge Alexanders historia från hans tid som ny i ett samhälle, ute i en meningslös tillvaro utan stöttande vuxna.

Alexander tänker mycket och är i själva sin uppenbarelse så uppgiven på något vis, men ändå inte helt utan hopp. Men när han uttrycker att han önskar att han var ett vanligt, okomplicerat sportbarn så vet jag exakt vad han menar. Han tror sig dessutom vara besatt av onda krafter, ärvda från hans mamma som genom en mystisk sjukdom förvandlats till ett kolli, vilket egentligen inte förändrade så mycket för honom i grunden. Hon var frånvarande i hans liv redan innan, men nu mera uppenbart och meningslösheten bara tilltar. Hans pappa är självupptagen och har en riktig typ till flickvän, tillika präst. Alla andra har så enkla liv, tycker Alexander. Hela världen kring honom andas tristess och om inte språket varit så träffsäkert med en tragikomisk ton så hade läsaren blivit vansinnigt betryckt.

Mitt i allt det gråa och olustiga finns en mycket speciell person vid namn Maxine, fosterhemsplacerad och dessutom adopterad. En slags olycklig kärlek, icke utlevd, drabbar Alexander. Dessa episoder med henne är så väl beskrivna, just att tråna efter någon eller något är så krävande, att se det ljuvliga framför sig och så liksom ändå stå handfallen och inte kunna nå eller få det som önskas i ens hjärta. Maxine kommer på något sätt att bli en del av Alexanders liv, slutet får mig att ana att hon kommer finnas där, liksom en annan speciell men inte lika eftertraktad person, klasskompisen Viola. Hon med det nördiga intresset i Ted Gärdestad. Men det är så det är i livet, plötsligt möter vi någon vi anser obetydlig eller rent av tröttsam, men när vi minst anar så kan den personen betyda något eller ha inverkan på våra liv. En schaman har viss betydelse i boken, liksom Violas emo-intresserade tvillingbror i rullstol och en misskött stackars varghund. Hur det hänger ihop allting kräver en genomläsning för den som undrar och jag för min del önskar att få mer av Cocos icke förutsägbara skapande; serierna och så nu ungdomsboksgenren!

Onda krafter i Sollentuna
Författare: Coco Moodysson
Förlag Rabén & Sjögren (2012)
Antal sidor: 229
ISBN: 9789129681222
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Två vänner. Två personligheter. Två som kan tänkas komplettera varandra. Ester är den arga typen och Daisy den glada. När de möts, vilket sker ofta då de är grannar, så samspelar de bra, men så blir ändå Ester irriterad, det ligger för henne att bli det. Daisy, den soliga, är alltid glad både innan och efter Esters ilskna utbrott. Hon är en skön typ helt enkelt, men det är klart att jag kan undra om hon ändå inte kan bli lite, lite arg när ingen ser. Det undrar Ester också, hon har en insikt i att hon själv ofta blir arg, och en dag frågar hon rakt ut varför Daisy alltid är så glad och inte blir arg för någonting. Daisys svar är kanske inte så djupsinnigt men liksom livsbejakande:

Jag tycker väl inte att det finns så mycket att bli arg för.

Det blir ju så att Daisy känns som min förebild här, allt är så mysigt, positivt och vaniljdoftande med henne. Men samtidigt så berör arga Ester, det finns ju dagar när vi alla känner oss mer eller mindre som hon. Jag undrar bara varför hon blir så otroligt arg. Har något hänt i dåtid som påverkar nutid? Har hon alltid varit så arg? Det väcks flera frågor kring båda karaktärerna och jag vill läsa mer om dem och deras vänskap och utveckling. De gör ju så roliga saker ihop, roligheter som Ester alltid hänger med på, som t.ex. bananfrossa och krocketspel. Bakom allt lurar förstås Esters hetsiga humör och jag ler lite uppgivet när hon fullständigt smular sönder all magi i tillvaron med rationella och tråkiga svar, som att inte ens en fin liten tussilago gör henne glad, den gör henne bara allergisk och stjärnfall är väl inget, det är bara stycken av sten som faller från rymden och bränns upp i jordens atmosfär. Kanske vill Ester ändå lära sig att bli lite glad ibland? En fin sak i alla fall är att hon kan be om ursäkt när hon farit ut i vrede och Daisy hon tar det så bra, så bra.

En handledning finns att ladda ner gratis på Alvina förlag och varje pedagog som söker inspiration och vägledning kring barn och känslor borde jubla över både boken och alla tips i handledningen, som kan leda vidare mot större förståelse kring hur vi kan vara och hur vi kan känna. Fina kakrecept längst bak i handledningen finns också, här kan matematik tränas och vi kan få baka samma kakor som vi ser i boken, för det är ju så att Ester och Daisy fikar ett par gånger i veckan. Hemma hos Daisy förstås. Då och där utspelar sig nästan alltid ett drama kring att Ester retar sig så infernaliskt på Daisy, sin bästa vän. Utbrotten som följer hoppas jag på sikt kan läka och lugna Ester något. Jag kommer att tänka på äldre människor jag mött i vården. Det var så med vissa sorters människor att antingen var de som Ester eller som Daisy. Inga direkta mellanlägen i humöret, utan alla visste vad som väntade. Intressant och lite ovanligt att möta dessa två typer även i en barnbok.

En personlig och egensinnig bok med udda karaktärer i, som ändå kan leva i en vänskap och umgås trots sina olikheter. En bok av barnboksdebutanten Anna Platt, som kan få oss att prata om känslostämningar och vänskap. Och att titta på Maria Källströms bilder är fantastiskt bara det. Åh, de är både fina och roliga!

Ester Arg och Daisy Galej
Författare: Anna Platt
Illustratör: Maria Källström
Förlag: Alvina förlag (2012)
Antal sidor: 24
ISBN: 9789186391126
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Emma AdBåges kapitelbok Jag är jag handlar om Mickan som är åtta år. Hon är blyg och försiktig, har en bästa kompis som heter Penny och önskar sig en tjejkanin i födelsedagspresent (hon har redan haft en killkanin). Berättelsen är i dagboksform och utspelar sig i skolan och på fritiden. Mickan åker till simhallen men hennes mamma har glömt hennes baddräkt, Mickan är rädd för de farliga maskinerna i träslöjdssalen och ska vara med i en pjäs om Snövit och de sju dvärgarna.

Språket är personligt och det känns verkligen som att en åttaåring skulle ha kunna skrivit (bortsett från en del potentiella stavfel kanske?). Jag känner verkligen igen mig i boken från min egen barndom även om där inte finns några särskilda generations- eller tidsmarkörer. (jag och författaren är båda födda i början av åttiotalet). Boken påminner mycket om Sune- och Bertböckerna.

På var och varannan sida finns de ful-snygga illustrationer som AdBåge gjort sig känd för och boken passar bra både som högläsningsbok för barn i 5-10-årsåldern och för barn att läsa själv.

Det är skönt med en huvudkaraktär som inte är framåt utan snarare ganska blyg och försynt. AdBåge snuddar vid gruppdynamiken som finns i en skolklass och det är intressant att få ta del av Mickans tankar om klasskompisarna, föräldrarna och omvärlden.

- Men vad ska man egentligen ha kompass för? frågar jag fröken. På friluffsdag ska man lufsa fritt, det är väl därför det heter friluffsdag?
- Fri-lufts-dag heter det, säger fröken. För att man är ute i fria luften!
Men det är man ju varje dag, tänker jag.  Och jag har då aldrig behövt nån kompass!

Jag är jag
Författare & illustratör: Emma AdBåge
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgiven: 2011
Antal sidor: 128
ISBN: 9789129677607
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris
Provläs

Bus och Frö på varsin ö är en poetisk, drömmande bok om de två som bor på varsin ö ute i havet. Det är nästan som om texten rimmar, men det gör den inte.

Bus och Frö kan se varandra, men de har aldrig träffats. De har det bra på sina öar, men de börjar allt känna sig lite ensamma. Hur ska de överbrygga avståndet som havet utgör? De skickar brev till varandra med varsin inbjudan, men de är båda lite lata och inväntar den andra.

Berättelsen handlar om spirande vänskap, längtan och saknad. Gemenskap och sårbarhet. Och problemet löser sig på ett oväntat, men genialt sätt.

Som vanligt har Maria Nilsson Thore skapat underbara illustrationer som vi känner igen från till exempel Joje Hjälper och Petras Prick. Det är härliga akvareller med vackra färger och mönster.

Boken är dessutom helt genusneutral, vilket är skönt. Läsaren kan själv bestämma huruvida katten och vargen är en hon, han eller hen.

Fler härliga illustrationer väntar eftersom Maria Nilsson Thore har även illustrerat pekboken Titta här av Anna Ribbing som snart recenseras här på Barnboksprat.

Bus och Frö på varsin ö
Författare & Illustratör: Maria Nilsson Thore
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
ISBN: 9789163872143
Antal sidor: 32
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris