Sagosamlingen Bland tomtar och troll har kommit ut i en gång varje år i 103 år. Det hade varit roligt att ha hela den samlingen hemma. Tänk vilken källa till information om tidens växlingar! Visst är Bland tomtar och troll en sagosamling, men vem har sagt att sagans tid och rum inte finns med i vår vardag? Bland tomtar och troll är en godispåse för oss som tycker om att hitta sagans värld lite var som helst. I årets Bland tomtar och troll finns flera sagor som kommit förbi könsstereotypa normer och som samtidigt tar med oss in i sagans fantastiska dimension.

Jag skulle vilja lyfta tre av berättelserna lite extra.

Berättelsen Emeli rädderskan handlar om att vara ensam i en ny stad, men att ha turen att hitta en livs levande, dock skadad, älva. Det är verkligen en berättelse mitt i här och nuet. Inte behöver man befinna sig mitt i en uråldrig sagoskog för att få uppleva lite magi. Emeli vandrar runt bland höghusen och kommer till en liten samling med träd och där hittar hon den lilla skadade älvan. Jag tycker att författar-illustratörkombinationen är väldigt intressant i berättelsen om Emeli. Det är Inger Edelfeldt som står för text och Tord Nygren för bild. Inger Edelfeldt är en författare som lyckas väldigt väl med att beskriva  det vardagliga livet samtidigt som hon fångar upp fantasins vinklar och vänder och vrider på vårt sätt att se på saker. På liknande sätt är det med Tord Nygrens illustrationer. De kan vara vackra och magiska, men ändå realistiska. Det är verkliga människor som såväl Inger Edelfeldt som Tord Nygren porträtterar. Emeli är ett verkligt barn mitt i vardagens förort, men ändå finns de magiska kornen där.

Emeli rädderskan

Mörk är skogen så man blir rädd, med text av Ylva Karlsson och bilder av Katarina Strömgård, är en berättelse om kärleken mellan två bröder. Lillebror Mattias är den enda som förstår att något är galet med den storebror som kommer hem efter utflykten med fritids. Den Måns som ligger i sängen bredvid honom saknar helt hans brors värme. Mattias förstår snart att det inte är den verkliga Måns som finns bredvid honom. Men var är då hans riktiga storebror? Mattias är otroligt rädd, men längtan efter Måns tar honom ut i den mörka skogen. Trots att berättelsen utspelar sig i nutid lever sagan kvar och det är inte någon snäll varelse som lurar i skogen. Men Mattias vet att han är den enda som kan rädda Måns.

Äventyrsberättelser har ju traditionellt sett oftast haft pojkar i huvudrollen, men här är det en helt vanlig liten rädd pojke. Eftersom jag har två söner själv tycker jag att berättelsen lyfts ett snäpp just för att det är två bröder som är huvudkaraktärer. Inte för att pojkar gör andra saker än flickor. Men jag tycker att den här berättelsen är otroligt fin i återgivningen av syskonkärlek och det är trevligt att det är två bröder som visar upp sin närhet till varandra. De tillåts vara mjuka, rädda och kärleksfulla.

Mörk är skogen så man kan bli rädd

Prinsessan av Accazza, med Lotta Gahrton som författare och Stina Lövkvist som illustratör, handlar om att längta efter sitt ursprung och känna tillhörighet. Aida bor i ett radhus tillsammans med sin pappa,  i ett land som mycket väl kan vara Sverige, men hennes pappa har flytt från ett annat land. Pappan var kung i det andra landet, men tvingades fly för att drottningen fördrev honom när han ville börja dela med sig av hovmaktens rikedomar. Som vuxen blir parallellen till politiskt flyktingskap en spännande dimension. För barn är den här kopplingen inte så självklar, men känslan av att ha tvingats fly från något som man vill tillhöra finns där för barn också. Mitt i detta ger sig Aida ut som en räddande hjälte. För att rädda kungariket måste hon färdas över hela världen. Först till den nordligaste kylan och sedan till värmen i hemlandet Accazza och på vägen får hon hjälp av tre kloka människor och två magiska katter.

Även det här är en berättelse som blandar vår nutida vardag med sagans dimension och de båda perspektiven löper fint tillsammans och ger en hoppfull, men dramatisk, bild av samhörighet och längtan till något förgånget.

Prinsessan av Accazza

Utöver dessa tre innehåller boken också:

En liten prinsessa av Ulf Stark (text) och Ida Björs (illustrationer) – en charmig berättelse om en prinsessa som inte är ett våp och en prins som är hjälte, men inte på det vanliga sättet.

Guldnycklarna av Elisabeth Björklund (text) och John Bauer (illustrationer) – en äldre berättelse som är väldigt vacker och lite tankeväckande.

Gubben Trille i runda stenen av Einar Norelius – en äldre berättelse. Varken jag eller mina barn har haft något större intresse av att läsa den här berättelsen. Inte för att den är förarglig på något sätt, snarare lite gammalmodig och tråkig.

Hattstugan och stöveltornet av Ulf Nilsson (text) och Filippa Widlund (illustrationer) – en spinoff på den traditionella berättelsen Hattstugan, men med omkullkastade roller. Här är det inte barnen som blir uppläxade av en patriarkal tomte, utan snarare tvärtom. Hattstugebarnen är påhittiga och driftiga, medan tomten i stubben är en lite tafatt stofil.

För en tid sedan uppmärksammade vi den pågående debatten kring censur i barnböcker. Flera barnboksförfattare berättade om hur de fått plocka bort alkohol, rökning, fula ord och svåra ämnen ur sina böcker och det pratades om nymoralism och präktifiering. Ulf Stark valde att uttrycka det hela så här:

Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.

Under Danmarkstemat var vi inne på att det finns vissa skillnader mellan dansk och svensk barnlitteratur. Vi recenserade en bilderbok där huvudkaraktären dör och en bok med ett deprimerat barn. Danska böcker tycks få vara djärvare än svenska.

På bokmässans sista dag dök Ulf Stark och hans säl-exempel upp igen, under programpunkten Kan sälar med flytväst dyka i havet? Tillsammans med Sassa Buregren, Viveka Sjögren, Catarina Kruusval och moderatorn Janina Orlov diskuterade han bilderbokens möjligheter och omöjligheter. Ämnet censur berördes även vid ett seminarium med Jan Lööf, som också hölls på söndagen.

Sassa Buregren, Viveka Sjögren, Ulf Stark, Catarina Kruusval och Janina Orlov

Den dagen av Viveka Sjögren

Ulf Stark berättade om två sorters censur, dels självcensur, dels påtvingad censur. Med självcensur menas den censur som författaren lägger på sig själv, det som hen känner är fel att skriva om och utesluter själv. Som exempel berättade Catarina Kruusval om de gånger hon kört förbi överkörda grävlingar och känt att hon gärna vill skriva om döden, men att det är svårt. Hon menar att det är viktigt att förpacka ett sådant ämne väl och att berättelsen måste innehålla mycket ljus. Viveka Sjögren har skrivit Den dagen, som handlar om en fågelfamilj som blir bortkörd från sitt hem och är tänkt att föra tankarna till flyktingar. För den boken ligger tröskeln för självcensur ganska högt, men Viveka Sjögren talade ändå om att det finns vissa saker som hon aldrig skulle skriva. Till exempel skulle hon aldrig låta hela fågelfamiljen dö.

Pärlor till pappa av Maud Mangold och Sassa Buregren

Den påtvingade censuren är däremot styrd av yttre strukturer kring hur en barnbok ska se ut. En författare kan välja att bryta mot de normer som finns kring vilket innehåll en barnbok ska ha, men då är det inte helt säkert att förlaget går med på det. Under diskussionen lyftes den viktigaste orsaken till den påtvingade censuren: kommersialism. Viveka Sjögren pratade om böcker som måste passa in i bokaffärer där doftsuddgummin, anteckningsböcker och nyckelringar börjat få övertaget. De ska signalera mysighet, lättillgänglighet och charm. Diskussionen leddes in på att det finns en rädsla för att ”svåra” böcker inte ska sälja så bra. Sassa Buregren har illustrerat boken Pärlor till pappa, som handlar om en flicka vars pappa sitter i fängelse. Det är ett typiskt svårt ämne, som många förlag kan känna rädsla för att ta i, menar Sassa.

Kvartetten kom ganska snart in på en orsak till rädslan för svåra ämnen. Som Ulf Stark uttryckte det: ”föräldrar blir upprörda om barn blir upprörda”. Det hela har sin grund i vad föräldrar efterfrågar och uppenbarligen efterfrågar de lättillgängliga böcker. Sassa Buregren talade om böcker som barnen kan klara av själva, det vill säga att förälder eller pedagog inte behöver ta av sin tid för att förklara och diskutera. Då vi inte har tid att prata med våra barn om det som skrämmer dem i samhället, återstår bara att skärma dem från allt läskigt och låta böckerna vara enbart underhållande och trygga.

Fia och djuren går till sjöss av Catarina Kruusval

Vad som är okej att berätta i en barnbok visar vilken bild vi har av barn och deras förmåga att klara av att skilja på fantasi och verklighet. Catarina Kruusval berättade om hur hon kände sig tveksam till att karaktärerna i Fia och djuren går till sjöss inte har flytvästar, vilket gjorde att hon förtydligade att hela flottfärden är en lek i en vattenpöl. Men precis som Siddharta Gautama kommer våra barn ut i verkliga livet ändå. Sassa Buregren berättade att hon ser det som ett svek mot barnen att inte visa dem verkligheten. Hon talade även om vikten av att se barnen och deras tankar och att barndomen måste få vara en arena där man kan förbereda sig för verkliga livet. Ulf Stark höll med om att barn måste få känna igen sig och inte bara läsa om en värld som består av zebror och snickrande bävrar.

Samtidigt lyfte Janina Orlov att det finns vissa ämnen som får passera, trots att de kan verka stötande, medan andra ämnen ses som mer problematiska. Bajs är till exempel helt okej att ha som tema i en bok, medan nakenhet är mycket mer kontroversiellt. Sassa Buregren förklarade detta med att bajs är något som ses som ofarligt, det krävs ingen diskussion för att förstå sig på det.

Örnis bilar av Carl Johan De Geer och Jan Lööf

När det gäller nakenhet passar det att flika några tankar från seminariet med Jan Lööf. Han berättade nämligen att han ändrade en av bilderna till den nya upplagan av Örnis bilar. I den ursprungliga versionen syns en kalender med en naken kvinna i bakgrunden, men i den senare syns i stället en tavla med katter. Jan Lööf såg inga problem med att byta ut bilden och därmed få tyst på folks tjat. För honom spelade det nämligen ingen roll, men han visste att många mammor blivit upprörda. Till saken hör att Jan Lööfs böcker handlar nästan uteslutande om män och att samhället som han illustrerar helt tycks sakna kvinnor – utom just i detta fall med pinuppan.

Jan Lööf samtalar med förläggaren Rolf Classon

Mitt i den här diskussionen om censur, måste man ändå få fråga sig vad den där pinup-bilden hade att göra där från början. Vi har skrivit om Ulf Starks två kategorier för censur ur ett författarperspektiv, men det går även att vrida på förhållandet och tala om censur ur läsarens perspektiv. Barnboksskaparkvartetten kom in på det, men vi skulle vilja förtydliga detta. Och varför inte använda samma kategorier? Den påtvingade censuren innebär då de böcker som helt enkelt inte finns att läsa eftersom de blivit bortcensurerade av bokförlagen. Självcensur innebär istället vilka böcker vi själva väljer att utesluta ur vår bokhylla. Här har vi alla olika anledning till censuren. Vi, som två feministiska föräldrar, tycker inte att det känns känns bra att läsa sexistiska böcker för våra barn. Så: ja, till viss del är vi nog sådana föräldrar som väljer bort böcker med opassande innehåll. Till exempel skulle vi inte vilja ha den äldre versionen av Örnis bilar i våra bokhyllor. Kalenderbilden har inte tagits med för att leda in på en diskussion, den bara finns där och förstärker en redan stark norm. Det är skillnad på att visa nakna personer som subjekt och som objekt. Det mesta i barnets värld filtreras ju genom en vuxens omdöme, så vår gallring är egentligen inget konstigt. Det blir ett problem först när vi filtrerar bort svåra eller kontroversiella ämnen för att slippa prata om dem.

Lämplig väggdekoration i barnbok? Örnis bilar före och efter.

Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus

Därmed inte sagt att en barnbok inte kan ta upp sexism – det går exempelvis alldeles utmärkt i den norska boken Snäll av Gro Dahle och Svein Nyhus. I boken skapas ett problem kring en blyg flicka, då hon blir så tyst, snäll och blyg att hon till slut försvinner. Det är en bok som verkligen problematiserar kring könsroller. Men det är stor skillnad på att problematisera och att normalisera. Att till exempel ta upp ämnet flickors blyghet är att problematisera. Men att utesluta kvinnor i äventyrsfyllda böcker och att bara visa dem som objekt, det är att normalisera.

I det här inlägget har vi tagit upp att förlagens censur styrs av kommersialism. Om en barnbok ska sälja bra behöver den vara tillgänglig för alla, även de som inte anser sig ha tid att diskutera med sina barn om svåra ämnen. Vi har också tagit upp att barnböcker kan stärka normer i samhället. Vi tog upp upp sexism som exempel. Här finns det ju viss censur, men bara så länge innehållet väcker anstöt. Anledningen till att böcker censureras verkar vara att de är dåliga ur en traditionellt moralisk synvinkel och inte just för att de är sexistiska. Istället finns det en massa böcker där karaktärerna tillskrivs traditionella könsmönster och böcker där flickor och kvinnor utesluts helt. Det vi vill lyfta i det här inlägget är inte att böcker med könsstereotypa normer ska censureras bort. Det som det handlar om, enligt oss, är istället att fler normbrytande böcker borde släppas fram.

Vi tycker heller inte att barnboksförfattare ska behöva väja för svåra ämnen. Det är inget fel med böcker som barn behöver hjälp att hantera, tvärt om är det bra om barn får uppleva mer högläsning och diskussion kring böcker. Vi tycker att det vore jättehärligt med ett barnboksklimat som tar barn på allvar och där alla får lov att ta plats.

Länktips:

• Tips på problematiserande bilderböcker på Littfest.
• Kerstin Lundberg Hahn har skrivit för Barnboksnätet om diskussionen på bokmässan.
• ViLÄSER skrev om barnbokscensur, varpå diskussionen spred sig…
• …bland annat via DN.

Den dagen
Författare: Viveka Sjögren
Förlag: Kabusa Böcker
ISBN: 9789173550505

Pärlor till pappa
Författare: Maud Mangold
Illustratör: Sassa Buregren
Förlag: Kabusa Böcker
ISBN: 9789173550802

Fia och djuren går till sjöss
Författare & illustratör: Catarina Kruusval
Förlag: Rabén & Sjögren
ISBN: 9789129671285

Örnis bilar
Författare: Carl Johan De Geer
Illustratör: Jan Lööf
Förlag: Bonnier Carlsen
ISBN: 9789163863424

Snäll
Författare: Gro Dahle
Illustratör: Svein Nyhus
Förlag: Bokförlaget Daidalos
ISBN: 9789171732774

Kanel med bullfrisyren och den svarta Kaninen undrar vem det är som tar sommaren ifrån dem. Det börjar blåsa plötsligt och så poff, försvinner sommaren. De gör allt de kan för att hämta tillbaka den älskade sommaren. De ger sig ut på ett sommarletaräventyr!
De träffar svamparna som bor i hösten och som aldrig har träffat den där sommaren som Kanel och Kanin saknar så mycket.
Snön faller ner på Kanel och Kanin, de tror först att det är sommarens maskrosfrön som yr i luften, men det är vintern som kommit. De har skoj i vinterskrud, klär gran till julen och rullar snöbollar tillsammans. Kanel och Kanin tycker om vintern men den är hemskt kall.

Men så plötsligt, sticker en knopp upp av en snödroppe. Isen smälter och det blir vår.

Titta där, en snödroppsknopp
som sticker opp.
En istapp smälter: dropp, dropp, dropp!
Kanin sträcker dit en kopp.

Var så god, Kanel, här du får
smaka första klunken VÅR!

Fåglarna kvittrar, sipporna blommar och snart är sommaren hos Kanel och Kanin igen! De väcker myrorna och hjälper sommaren på traven.
Till slut finner de den efterlängtade sommaren!

Kanel och Kanin letar efter sommaren

En underbar bok, skriven på rim av Ulf Stark med underbara bilder av Charlotte Ramel. Om årstiderna och de förändringar de för med sig. Längtan efter den sommaren som vi i Sverige får så lite av och ser så mycket fram emot.

Kanel och Kanin letar efter sommaren
Författare: Ulf Stark
Bilder: Charlotte Ramel
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 28
ISBN: 978-91-29-66651-9
Köp: Jämför priser

I tidningen Vi Läser anklagar en rad författare barnboksförlagen för nymoralism och censur, vilket skapat vidare diskussioner i DN och i bloggvärlden. Bokfolket svarar att ängsliga föräldrar ratar böcker med svordomar, alkohol och andra otäckheter. Ulf Stark valde att uttrycka det hela: ”Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig.”

Angående svordomar tycker jag att böcker för små barn ska ha ett vårdat språk. Ju mindre text, desto mer övervägt bör varje ord vara. Men det kan vara okej med en svordom om den är noga övervägd och fyller en funktion. Mårten Melin skriver för lite äldre barn och ungdomar och berättar att han ofta får frågan varför han svär i sina böcker. För hans del handlar det om realism. Han skriver om ungdomar och de pratar ju så.

Och så är det detta med alkoholen. Är det så hemskt att någon gång nämna alkohol i barnlitteratur kanske man borde börja med att se till att barnen aldrig kommer i kontakt med det i det verkliga livet?

När eldflugorna dansar om kvällen hänger aporna som bruna frukter i stora trädets grenar. Så börjar den vackra sagan om Amos och Soma, sagan om den stora kärleken.

Amos och Soma älskar varandra så mycket att de hör varandras tankar. När Soma berättar för Amos att hon har deras ungar inuti sig blir han så glad att han måste klättra upp i ett träd och tjuta mot månen. Och sen vill han göra henne lika glad, men hur? Han kommer att tänka på de sagolika äpplen som sägs växa i en trädgård långt bort, vaktade av en ond och farlig man. Om Soma får ett sådant äpple måste hon ju bli glad! Han ger sig av… och råkar i klistret. Nu är det upp till Soma och kärlekens kraft att rädda Amos!

Amos och Soma är en väldigt mysig och poetisk saga. Jag brukar irritera mig när en berättelse baseras på att en huvudperson gör någonting så uppenbart dumt och farligt som försätter honom eller henne i knipa, men i det här fallet får vi åtminstone en motivering utöver att äpplena är goda, vilket gör det lättare att acceptera.

Det är en porlande bäck med hoppande grodor i Somas mage! Ur Amos och Soma.

Ett par saker tycker jag är extra bra, exempelvis: ”När dom speglade sig i vattenytan såg Amos bara Soma. Och Soma bara Amos.” En snygg vink till att namnen är samma fast ”spegelvända” mot varandra. Och lite så att jag ett ögonblick lockas att tro att de kanske bara finns i varandras fantasi.

Hos smakprov.se kan man läsa början av boken.