En stjärna vid namn Ajax

Det är kärlek vid första ögonkastet när pojken Johan och hunden Ajax möts första gången. Det första ord Johan sa var inte mamma eller pappa, det var vov. De sover tillsammans, leker tillsammans, äter, busar och gör det allra mesta tillsammans. Både Johan och Ajax blir äldre, men Ajax blir allt tröttare och en dag säger Johans mamma att Ajax har drömt sig till himlen.

Det är är en väldigt fin bok om stark vänskap och ett slags broderskap, men även om döden och sorg. Ulf Stark har skrivit flera böcker om just döden, och i denna vänder han sig till de yngre barnen.

Varje uppslag har korta texter, men de är fyllda med känslor som både barn och vuxna kan känna igen sig i och även utveckla. Det finns igenkänning för den som har en allra bästa vän, som kanske är ett djur, och särskilt för dem som någon gång förlorat en allra bästa vän.

Illustrationerna är ibland enkla men med viktiga detaljer, ibland drömskt magiska. De hjälper texten att förmedla alla känslor som smyger fram när vi öppnar boken.

När jag läste boken på förskolan satt barnen tysta och lyssnade och tittade koncentrerat. Även det där barnet som hellre leker än sitter still. Det är ett mycket bra betyg!


En stjärna vid namn Ajax
Författare: Ulf Stark
Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen (2007)
ISBN: 9789163852510
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Vad lärde vi oss av ”Lilla hjärtat”?

Jag tänker mig att fler än jag fick ett bryskt uppvaknande i debatten kring Stina Wirséns ”Lilla hjärtat”. Stina Wirsén fick det definitivt (här är hennes bild av vad som hände och här är professor Joanna Rubin Drangers genomgång av argument i debatten för att ge en liten bakgrund till den som missade den då eller behöver färska upp minnet.)

Själv insåg jag i och med den debatten hur lite jag visste om bildhistoria, hur lätt det var att bortse från rasistiska stereotyper av ren okunskap. Därför tycker jag att det nya initiativet Bilders makt är fantastiskt och oerhört viktigt, inte minst i dessa dagar. Se och lär, och ta med er kunskapen när ni botaniserar i barnbokhyllorna. Vi behöver inte föra rasistiska nidbilder vidare.

Film (3 min): Vad är en stereotyp bild?
https://bildersmakt.se/vad-ar-en-stereotyp-bild/

Film: Det här är inte jag
https://bildersmakt.se/det-har-ar-inte-jag/

Exempel på ickestereotypa bilder:
https://bildersmakt.se/icke-stereotypa-bilder-alla-kan-tecknas-pa-ett-oandligt-antal-satt/

 

Här är en sammanställning av vad jag själv skrev när debatten pågick och jag bloggade på annat håll.

Att läsa för bebisar

Det dök upp ett nyhetsinslag i mitt ”flöde” som fick mig att tänka på bebistiden. ”Ju tidigare man läser för barn desto bättre” är rubriken och jag minns hur en del föräldrar tittade konstigt på mig när jag läste för barnen innan de var ett halvår. Tji fick de!

Jag kan helt ärligt säga att en stor anledning till att jag gjorde det var desperation och otålighet. Jag älskar ju barnböcker och kunde inte vänta längre på att både få återupptäcka gamla favoriter och botanisera bland nyutgivet. Men framför allt tyckte jag att det var rätt svårt att kommunicera med barnen emellanåt, innan de lärde sig folkvett som att svara på tilltal och att sluta kräkas mjölk på mig när jag sa något.

Att läsa tillsammans ingav lugn, och det stimulerade både dem och mig en stund. Dessutom finns det ju så många himla fina bäbisböcker. Här är några av mina favoriter:

Jag har dock två invändningar mot reportage som det jag länkar till ovan:
1. Ojämlikheten i barns förutsättningar tas inte upp mer än i en bisats. Eftersom det är ganska självklart att föräldrar som själva värdesätter läsning är de som läser för sina barn blir resultatet om ansvaret för att initiera läsning (eller besök på lässtunder) enbart ligger på föräldrarna något ojämlikt. Barn med föräldrar som inte läser/uppmuntrar/inspirerar till läsning blir helt enkelt ”automatiskt” sämre läsare – eller? Därför är det fint med projekt som Bokstart, som efter att ha gått som pilot i ett antal socioekonomiskt utsatta områden nu ska bli nationellt. Jag hörde ett föredrag om det på Bokmässan och det lät så himla bra!
2. Det är lätt att känna att det är ”för sent”. Sitter du där med en tvååring och ångrar att du inte läste för hen som bäbis? Eller kanske en sjuåring eller 16-åring? Vet du? Det är aldrig för sent. Läs tillsammans nu vetja! Högläsning är bland det mysigaste som finns, helt oaktat ålder!

Dela!

dela omslagLiten Skär äter godis och Lilla Ruta vill smaka. Men det får hen inte. Som vanligt i Stina Wirséns böcker innehåller denna bok vardagsdramatik för de yngsta.

Jag som fortfarande inte riktigt hämtat mig från kräkchocken i Wirséns ”Vems mormor?” blir lite lätt illamående av sida 11 och funderar på om det möjligen går att hoppa över den sidan? Barn däremot kan nog tycka att det är roligt med lite kräks eller att det kanske är rätt åt Liten Skär som är så ego och vill ha allt godis själv.

Oavsett vilket så är det kul med en ny bok om de små brokiga efter att många av de tidigare böckerna dragits in pga figuren Lilla Hjärtat som under hösten anklagades för att vara en rasistisk nidbild.

dela uppslag

Jag gillar verkligen brokiga-böckerna liksom ”storasyskonet” Vem?-böckerna på grund av de träffande känslouttrycken, enkelheten och ”fulheten”. Det är härligt att se. Mer sånt, Wirsén!


Dela!
Författare & illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 18
ISBN: 9789163876424
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Stina Wirsén på Bror Hjorths Hus i Uppsala t.o.m. 2 juni

sw1Bror Hjorths Hus kan de konstnärliga uttrycken just nu upplevas på en annan nivå. Man skulle kunna säga att nivån är lägre – vilket är ett korrekt men missvisande uttryck; för enkelhetens skull säger jag att nivån är anpassad till dem som är kortare i växten, de små. I detta finns inget nedlåtande – snarare är det upplyftande; men som i alla uttryck handlar det om en tolkningsfråga, om hur man väljer att vilja förstå.

Stina Wirsén är känd för sina illustrationer, både i dagstidnings- och barnbokssammanhang. Som konst- och litteraturvetare med speciell inriktning på barn- och bilderböcker är jag fokuserad på den genren, och missar tyvärr att det i ett angränsande rum på museet visas mode- och porträttillustrationer av Wirsén.

I den stora utställningssalen visas originalillustrationer till olika barnböcker, vissa av dem har text av Stina Wirsén, andra av hennes mamma Carin Wirsén och ytterligare några av Ulf Stark. Exempel på titlar är: Små flickor och stora, Jag, En skär och många små brokiga, Sockerbullen på Kruskakullen och Vem. Flera av de i vanliga fall vita väggarna har målats med mönster-, färg- eller formspråk som i några av fallen hotar att ta fokus från bildframställningarna, men som trots allt harmonierar med de hängda brokigt berättande bilderna. För det är bilderna som utställningen handlar om, även om böckerna, där bilder samspelar med text, finns i en liten bokhylla i en mysig läshörna. Varje bild är en egen berättelse, ett gestaltat scenario – aktivt!

Wirséns karaktärer är unika och självständiga men förekommer nästan uteslutande i någon form av sammanhang med andra figurer. En vars storhet tidigare har undgått mig är den ’lilla flickan’ och hennes oerhört starkt tecknade personlighet; dynamiken i berättelsen Små flickor och stora (2004) är kraftfull. Av bilderna utläser jag en liten flicka som är full av kreativ längtan efter skönhet och estetiska uttryck – som vackra kläder, dans och konst. Flickans kropps- och ansiktsuttryck när hon dansar i sin vackra känning, och den oerhörda inre ilskan och besvikelsen av att hela tiden få sin aktivitet och sina val stoppade av den praktiska och förnumstiga mamman, är tydligt och skickligt framtecknade. Flickan är färgstark och i fokus, det är hennes berättelse, mamman finns bara representerad av två tunt tecknade händer som styr och ’ställer till rätta’. Och jag kommer att tänka på Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet, där teckningen av barnet upphör att vara fullständig när barnet känner sig osynliggjort.

Mötet med den lilla nya människan i bildberättelsen Jag (2012) är fascinerande; väggen är rosa, som överskrift visas begreppet ”Jag” samt en konturmålad identitetssymbol i form av ett babyansikte och två händer i svart direkt på väggen. Bildberättelsen börjar med den begränsade konturen av precis det område, med antydan till öppning, på kvinnokroppen som visar skillnaden; skillnaden mellan ögonblicket där inget syns och, i nästa teckning, där den rundade ovandelen av ett litet barns huvud blir synligt. En veckad linje som utvecklas av ytterligare en, förankrad men ändå självständig, välvd linje. I nästa bild dinglar den lilla nya individen i en tråd och mottas av händer och närhet, därefter upptäcks världen; först en paradisträdgård, därefter sker mötet med tigern… ”En poetisk bilddikt om att bli till”.

Många av bilderna är fulla av debattämnen på litens nivå: minidramer med existentiellt innehåll som handlar om relationer och vardagsproblem. Barnet är centralt men förhållandet mellan barn och vuxen, barnet som del i en familj eller ett kompisgäng, är de vanligaste motiven. Karaktären Liten Skär i sitt gäng av ”många små brokiga” är helt ljuvlig, lite som Lilla My; ingen individ i gänget är den andra lik, poängen är att figurerna är som barn är mest – olika, men de får ändå samvaron och leken att fungera!

sw5

 

I bokserien med titeln Vem är figurerna dels mänskliga djur och dels snarast krumelurfigurer – som Nalle och Nallegrisen, den senare har en pappa som är nalle och en mamma som är gris. I Vem är var? Får vi följa med hem till barnens olika familjer och möta en mångfald av vuxna med olika beteenden, förhållningssätt till ungar och tillvaro, och i olika konstellationer.

Stina Wirsén är suverän på att lyfta fram specifika karaktärer genom ’enkla’ konturfigurer. Men det är långt ifrån alltid gestalterna ser ut som människobarn; samtidigt är de ändå det eftersom situationer, som alla kan känna igen, och problematik framställs på vår mänskliga nivå. Vill man själv vara delaktig i det framberättade kan man tillfälligt kliva in i handlingen: i bageriet Sockerbullen finns alla möjliga bakverk uppbullade och kassaapparaten står redo – det är bara att gå in i verksamheten!
Det är en brokig skara individer som framträder och berättar om liv, lek och tillvaro på Bror Hjorths Hus, den mest omdiskuterade saknas men finns inskriven i sin frånvaro.

sw4