Dela!

dela omslagLiten Skär äter godis och Lilla Ruta vill smaka. Men det får hen inte. Som vanligt i Stina Wirséns böcker innehåller denna bok vardagsdramatik för de yngsta.

Jag som fortfarande inte riktigt hämtat mig från kräkchocken i Wirséns ”Vems mormor?” blir lite lätt illamående av sida 11 och funderar på om det möjligen går att hoppa över den sidan? Barn däremot kan nog tycka att det är roligt med lite kräks eller att det kanske är rätt åt Liten Skär som är så ego och vill ha allt godis själv.

Oavsett vilket så är det kul med en ny bok om de små brokiga efter att många av de tidigare böckerna dragits in pga figuren Lilla Hjärtat som under hösten anklagades för att vara en rasistisk nidbild.

dela uppslag

Jag gillar verkligen brokiga-böckerna liksom ”storasyskonet” Vem?-böckerna på grund av de träffande känslouttrycken, enkelheten och ”fulheten”. Det är härligt att se. Mer sånt, Wirsén!


Dela!
Författare & illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen (2013)
Antal sidor: 18
ISBN: 9789163876424
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Stina Wirsén på Bror Hjorths Hus i Uppsala t.o.m. 2 juni

sw1Bror Hjorths Hus kan de konstnärliga uttrycken just nu upplevas på en annan nivå. Man skulle kunna säga att nivån är lägre – vilket är ett korrekt men missvisande uttryck; för enkelhetens skull säger jag att nivån är anpassad till dem som är kortare i växten, de små. I detta finns inget nedlåtande – snarare är det upplyftande; men som i alla uttryck handlar det om en tolkningsfråga, om hur man väljer att vilja förstå.

Stina Wirsén är känd för sina illustrationer, både i dagstidnings- och barnbokssammanhang. Som konst- och litteraturvetare med speciell inriktning på barn- och bilderböcker är jag fokuserad på den genren, och missar tyvärr att det i ett angränsande rum på museet visas mode- och porträttillustrationer av Wirsén.

I den stora utställningssalen visas originalillustrationer till olika barnböcker, vissa av dem har text av Stina Wirsén, andra av hennes mamma Carin Wirsén och ytterligare några av Ulf Stark. Exempel på titlar är: Små flickor och stora, Jag, En skär och många små brokiga, Sockerbullen på Kruskakullen och Vem. Flera av de i vanliga fall vita väggarna har målats med mönster-, färg- eller formspråk som i några av fallen hotar att ta fokus från bildframställningarna, men som trots allt harmonierar med de hängda brokigt berättande bilderna. För det är bilderna som utställningen handlar om, även om böckerna, där bilder samspelar med text, finns i en liten bokhylla i en mysig läshörna. Varje bild är en egen berättelse, ett gestaltat scenario – aktivt!

Wirséns karaktärer är unika och självständiga men förekommer nästan uteslutande i någon form av sammanhang med andra figurer. En vars storhet tidigare har undgått mig är den ’lilla flickan’ och hennes oerhört starkt tecknade personlighet; dynamiken i berättelsen Små flickor och stora (2004) är kraftfull. Av bilderna utläser jag en liten flicka som är full av kreativ längtan efter skönhet och estetiska uttryck – som vackra kläder, dans och konst. Flickans kropps- och ansiktsuttryck när hon dansar i sin vackra känning, och den oerhörda inre ilskan och besvikelsen av att hela tiden få sin aktivitet och sina val stoppade av den praktiska och förnumstiga mamman, är tydligt och skickligt framtecknade. Flickan är färgstark och i fokus, det är hennes berättelse, mamman finns bara representerad av två tunt tecknade händer som styr och ’ställer till rätta’. Och jag kommer att tänka på Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet, där teckningen av barnet upphör att vara fullständig när barnet känner sig osynliggjort.

Mötet med den lilla nya människan i bildberättelsen Jag (2012) är fascinerande; väggen är rosa, som överskrift visas begreppet ”Jag” samt en konturmålad identitetssymbol i form av ett babyansikte och två händer i svart direkt på väggen. Bildberättelsen börjar med den begränsade konturen av precis det område, med antydan till öppning, på kvinnokroppen som visar skillnaden; skillnaden mellan ögonblicket där inget syns och, i nästa teckning, där den rundade ovandelen av ett litet barns huvud blir synligt. En veckad linje som utvecklas av ytterligare en, förankrad men ändå självständig, välvd linje. I nästa bild dinglar den lilla nya individen i en tråd och mottas av händer och närhet, därefter upptäcks världen; först en paradisträdgård, därefter sker mötet med tigern… ”En poetisk bilddikt om att bli till”.

Många av bilderna är fulla av debattämnen på litens nivå: minidramer med existentiellt innehåll som handlar om relationer och vardagsproblem. Barnet är centralt men förhållandet mellan barn och vuxen, barnet som del i en familj eller ett kompisgäng, är de vanligaste motiven. Karaktären Liten Skär i sitt gäng av ”många små brokiga” är helt ljuvlig, lite som Lilla My; ingen individ i gänget är den andra lik, poängen är att figurerna är som barn är mest – olika, men de får ändå samvaron och leken att fungera!

sw5

 

I bokserien med titeln Vem är figurerna dels mänskliga djur och dels snarast krumelurfigurer – som Nalle och Nallegrisen, den senare har en pappa som är nalle och en mamma som är gris. I Vem är var? Får vi följa med hem till barnens olika familjer och möta en mångfald av vuxna med olika beteenden, förhållningssätt till ungar och tillvaro, och i olika konstellationer.

Stina Wirsén är suverän på att lyfta fram specifika karaktärer genom ’enkla’ konturfigurer. Men det är långt ifrån alltid gestalterna ser ut som människobarn; samtidigt är de ändå det eftersom situationer, som alla kan känna igen, och problematik framställs på vår mänskliga nivå. Vill man själv vara delaktig i det framberättade kan man tillfälligt kliva in i handlingen: i bageriet Sockerbullen finns alla möjliga bakverk uppbullade och kassaapparaten står redo – det är bara att gå in i verksamheten!
Det är en brokig skara individer som framträder och berättar om liv, lek och tillvaro på Bror Hjorths Hus, den mest omdiskuterade saknas men finns inskriven i sin frånvaro.

sw4

 

 

Film: Liten Skär och alla små brokiga

Idag har jag och Ava (snart 4 år) varit på bio och sett Liten Skär och alla små brokiga. Det var väldigt mysigt och den som sett Vem-filmerna känner igen stilen. Den här gången är det Stellan Skarsgård som är berättarröst (funkar bra!) och figurerna är förstås Liten Skär, Lilla Hjärtat, Ruta, Bosse och Masken – det vill säga det urval av de brokiga som figurerar i bebisbrokiga-serien.

Filmen innehåller en rad härliga, busiga scener med figurerna som får utlopp för alla möjliga känslor och är både dumma och snälla mot varandra. Jag känner igen ett par scener från böckerna, framför allt målandet i Gul!, men det är en väldigt fri filmatisering. En höjdpunkt är när publiken beordras ställa sig upp och göra gympa – och faktiskt gör det också. Ett charmigt återkommande inslag är när föremål ritas upp i bild medan vi ser på, som de brokiga sedan kan reagera på och använda.

Det här är en utmärkt första film att se på bio, både för att den är snäll och för att den bara är 35 minuter lång – extra bra förstås om man läst böckerna och känner igen sig. Den funkar bra för lite större barn också, även om Ava tyckte det var lite konstigt att vi skulle gå så snart, innan vi ens hunnit äta upp våra popcorn. Medföljande vuxen får också en trevlig filmstund!

Det är svårt att skriva om den här filmen utan att nämna anklagelserna om rasism som blossat upp i media på sistone. Efter att ha sett filmen har jag egentligen inte mycket mer att säga än innan. Visst kan man, om man verkligen vill, få det till att varje gång Lilla Hjärtat busar är det ett exempel på svart ondska som angriper vit oskuld, men då tycker jag att man anstränger sig lite väl hårt. Jag håller visserligen med om att det är olyckligt att Lilla Hjärtat liknar gamla rasistiska nidbilder, men detta påverkar garanterat inte barnens upplevelse av filmen och inte min heller.

Filmen får betyg 4 av 5 i SvD såväl som UNT.

Brokiga i blåsväder – mångfald eller rasism?

Snart kommer filmen Liten Skär och alla små Brokiga, baserad på Stina Wirséns populära böcker om Liten Skär, Lilla Hjärtat och de andra brokiga karaktärerna.

Som ni kanske sett har filmaffischen upprört många, som bland annat i en diskussion på Facebook och i en artikel på SVT Debatt hävdar att porträtteringen av den mörkhyade Lilla Hjärtat är rasistisk, med tydliga kopplingar till de klassiska nidbilderna golliwogg och blackface. Detta är naturligtvis extra olyckligt, eftersom en strävan med brokiga-serien är att visa upp mångfald.

Resultatet: filmaffischen har bytts ut. Men böckerna, filmen och Lilla Hjärtat förblir vad de varit.

Det här är en knepig fråga. Mörkhyade personer är starkt underrepresenterade inom barnlitteraturen och därför tycker jag det är bra att Lilla Hjärtat är svart. Men hur ”får” man framställa svarta personer? Bilden är stereotypisk, det är sant. Lilla Hjärtat är inte bara kolsvart, utan har även tjocka läppar och spretiga flätor. Är det ok, eller inte? På ett sätt vill jag säga: men det finns ju folk som ser ut så! Och tenderar inte stiliserade figurer att vara just stereotypiska? Samtidigt har jag full förståelse för de negativa känslor som kan väckas av kopplingen till de gamla nidbilderna. Som ljushyad är jag kanske inte heller bäst lämpad att uttala mig om vad som är eller inte är kränkande för mörkhyade. På den nya filmaffischen är läpparna tunnare och hade Lilla Hjärtat sett ut så från början hade kanske inte debatten behövt uppstå. Men det är ju lite sent att ändra på nu, då karaktären är etablerad.

I bloggosfären: Eva Emmelin på Lilla bokhyllan stod gapande inför kritiken. Lisa Jannerling i Barnens bokklubbs blogg påpekar att karaktären funnits länge, utan att kritiseras tidigare. Ingerun Syrén Sjösvärd på Boktjuven får brain overload och svårt att komma till en slutsats (ungefär som jag…).

Brokiga-böcker på Barnboksprat: Gul!, Sov!, Aj!, Bang!, Hej! och Alla små tokiga brokiga.

Vem är var?

 Jag är ett stort fan av Stina Wirséns Vem-serie och älskar hennes sätt att illustrera och sätta texten. Karaktärerna i böckerna ser nästan ut som gosedjur som Wirsén med små medel sätter ett kroppsspråk och en mimik där hela känsloregistret spelas upp och hela tiden med en underfundig humor som även lockar oss vuxna till skratt.

Första gången jag lånade en Vem-bok på biblioteket så trodde jag nästan att ett barn fyllt i nallen med trassliga tuschstreck men det är så Wirsén tecknar sina figurer och det är väldigt charmigt. Jag gillar även att de är könlösa på något vis även om mina barn påstår att flickorna har rosa näsor och pojkarna blåa.

I Vem är var? fortsätter Wirsén med att skapa igenkännande vardagsdramatik. Nalle går från hem till hem för att leta efter sina vänner. Hos en vän finns det två mammor som oroligt säger att de inte får följa med någon obekant. Hos en annan kompis finns det en arg pappa och i ett hem har föräldrarna fest. Wirsén moraliserar aldrig utan låter barnet och den vuxne uppläsaren få reflektera själva över de dansande föräldrarna och två vinglas och en flaska som finns i bakgrunden. Kanske dricker de alkohol ofta, eller så är det bara två förälskade vuxna som sätter guldkant på tillvaron. Associationerna är fria och det blir inte fördomsfullt. Men två vänner är alltså försvunna. Var kan de vara? Nalle, kanin och nallegrisen fortsätter att söka efter katten och fågel.

Jag tycker boken har en skön stil och att den förmedlar en dörr-till-dörr handling som speglar hur olika det är hos familjerna. Wirsén är så skicklig på att gestalta mimik i djurens kroppsspråk och texten är rolig att läsa högt. Men jag saknade något att skratta åt och jag lovar, jag har skrattat högt tidigare då jag läst en Vem-bok. Trots detta, har ni inte upptäckt denna serie ännu så gör det nu. De är lätta att förälska sig i. Ny i serien som släpps samtidigt är också Vem är sjuk? Då blir nalle sjuk och måste åka akut till sjukhuset.


Vem är var?
Författare & Illustratör: Stina Wirsén
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgiven: 201208
ISBN: 9789163871771
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris