Mystiska Milla och jordgubbsgiftet är den fjärde boken i en serie om förmodligen tio planerade böcker. Jag har tidigare skrivit om Mystiska Milla och spökskolan, Mystiska Milla och Sjustjärnan och Mystiska Milla och vintercirkusen.

När den första boken om Mystiska Milla kom var jag eld och lågor. Unni Lindells spökvärld rymmer många fyndiga idéer och det var en fröjd att ta del av dem. Gällande tvåan var jag betydligt mer reserverad, gällande trean riktigt negativ och jag är ledsen, men fyran är inte en uppryckning. Tvärt om. Handlar den ens om något? Den här gången bär det av till Spanien, men vad Milla egentligen vill i berättelsen är oklart. Det ständiga sökandet efter mamman finns naturligtvis med så smått, men ingenting nytt uppdagas. Milla följer med på en resa som inte är hennes egen, utan något eget mål. Hon träffar de obligatoriska gobelängspökena (gäsp), några gamla kändisar som blivit spöken blinkar förbi och plötsligt handlar det om tjurfäktning. Ett svagt litet plus för berättelsens djurrättsliga budskap, men jag tycker det blir blekt i och med tjurens orealistiska återhämtning som känns trivialiserande.

I vanlig ordning är texten knagglig att läsa och jag hittar ingenting som kan få mig att ha överseende med det. Spökvärldens finurligheter kom fram redan i första boken och vi bjuds inte på några intressanta tillägg den här gången. Jag skrev att trean kändes som en transportsträcka och fyran gör det ännu mer.

Fredrik Skavlans bilder är fortfarande underbara, men boken får ändå en fet tummen ner från mig.

---

Mystiska Milla och jordgubbsgiftet
Författare: Unni Lindell
Illustratör: Fredrik Skavlan
Förlag: Piratförlaget (2011)
ISBN: 978-91-642-0354-0
Köp: t.ex. på Adlibris eller Bokus

Dagspöket är ett spöke som är svart. Därför kan han inte spöka på natten, för då är det inget som ser honom. Och på dagen är det inte lika lätt att spöka, för då verkar ingen tro på spöken. Istället misstas Dagspöket för att vara filt, kavaj eller Zorro-mantel.

Dagspöket letar efter ett mysigt ställe att bo, men det är inte det lättaste det heller. På sjukhuset sätter sig folk på honom och kastar honom i smutstvätten. Inte zå bra. (Dagspöket läspar nämligen…)

Dagspöket är en äldre bok, som innehåller fyra historier om Dagspöket. Dagspöket på sjukhus (som nyligen kommer ut på nytt och som app), Dagspöket kör buss, Dagspöket blir mantel och Dagspöket hittar hem. Illustrationerna av Jens Ahlbom är svartvita och påminner en del om serieformat. Illustrationerna han gjort i den nya boken och appen är bra mycket snyggare. Men historien är fantastisk!

Det har varit få böcker som vi skrattat så mycket till när vi läst.

Han tryckte på en knapp. Hissen började åka. Det var en hiss som pratade! Den hade plåtröst.

– Våning två
– Vad za du?
– Våning tre
– Jazzå var det det du za? Jag tyckte du za våning två.
– Våning fyra
– Men nu måzte du beztämma dig!

Som vanligt med paret Wieslander så blandas finurligheter med hög igenkänning, men humor för små och stora och en även en hel del sorgligheter. Så här slutar t ex den första berättelsen om Dagspöket på sjukhus.

Den natten sov Dagspöket i parken utanför sjukhuset. Han låg i gräset under en bänk. Det var ett ganska bra ställe. Men mitt i natten vaknade han. Det var kallt. Han frös.

– Ooooo, sa han och huttrade. Enzam i gräzet. Inte zå bra. Ooooo.

Även fast varje kapitel slutar lite sorgligt, så kan jag lova att det går bra för Dagspöket ändå.

 

Jag har inte hittat just den här boken om dagspöket i handeln, men den verkar finnas kvar på många bibliotek. Fråga! för när jag letade så bodde den i källaren och stod inte framme.

 

Aldrig förlåt! är en av de senaste lättlästa böckerna i Mårten Melins raskt växande produktion.

Lena gillar inte att hennes lillebror Anton har fått ta över hennes rum. Hennes egna saker ligger nerpackade i lådor. Alla i familjen är ledsna och stämningen är tryckt.

Åh, vad knepigt det är att försöka förmedla varför man ska läsa en sån här bok utan att förstöra för den som ska läsa. Förlaget har valt att spoila: Lena är ju död! Vet man det är det kanske inte så roligt att läsa boken. Men förlagets text riktar sig förstås inte till bokens målgrupp och det gör ju inte den här bloggtexten heller. Det är nog snarare meningen att föräldrar och lärare ska läsa dem och sedan sätta boken i handen på lämpliga ungdomar. Och det tycker jag att de ska. Sätt den här boken i handen på någon som tragglar med läsningen, kanske aldrig kommit igenom en bok, kanske inte ser poängen, kanske tycker att varje sida är jobbig som en tegelstensroman och som aldrig fått uppleva den hisnande känslan av en hårresande kuslig twist i berättelsen. Det kan bli hur bra som helst.

---

Aldrig förlåt!
Författare: Mårten Melin
Förlag: Nypon förlag (2011)
Antal sidor: 18
Lix-värde: 10
Rekommenderad åldersnivå: från 13 år
ISBN: 9789186447656
Smakprov: Hos Nypon (.pdf)
Köp: t.ex. hos Adlibris, Bokus eller Nypon. Finns även som e-bok!

Den har stått länge i bokhyllan, Den svarta barnkammarboken. Jag köpte den redan när Kicken låg i magen för jag ville inte riskera att den inte gick att få tag på när han kommit upp i åldern 3-6 år som egentligen är målgruppen för boken. Den är fortfarande för avancerad för honom men det hindrar ju inte mamman från att läsa den. Dessutom passar den utmärkt nu när det är extra mörkt på kvällarna och det syns spöken i var och varannat skyltfönster och kyrkogårdarna fylls av ljus från ljus och lyktor.

Boken inleds med en berättelse om hotellet vid havet. Känslan jag får är lite av densamma som versen ”När första ljuset brinner” som många läser vid advent. Det är en stämningsfull inledning där språket sätter en högtidlig ton genom rader som:

Ett band på estraden
besörjde musiken
och lakanen svängde
till valsmusiken.

När man vänder sida möts man av en läskig uggla, en monsterpingvin, en superarg katt, en sur gris och en elak hund. Amanda Eriksson har gjort illustrationerna till en räkneramsa från ett till tio som man själv bestämmer texten till. Känslan blir genast mer bus och lek.

Så här fortsätter det. Boken bjuder på klassisker som Lilla spöket Laban, Pelle Svanslös, sången Blodstänkta golv och ramsan Ett två tre, nu äter jag upp dig. Det finns roliga spökhistorier och mysiga sagor, små ramsor även för barn under tre år, lekar och gåtor. Jag har tidigare bläddrat i några av Barnkammarböckerna men aldrig fastnat för någon specifik. Denna som jag köpte rakt av bara på grund av temat, och att just svart är min favoritfärg, får mig att fundera på om jag har missat något i och med de andra böckerna. Jag gillar ju verkligen böcker som man inte läser från pärm till pärm utan där man kan rycka godbitarna. Kicken som just nu älskar att lyssna på sk dagislåtar hade kanske uppskattat Den silvriga barnkammarboken lika mycket som jag uppskattar denna? Ska man dra det ett steg längre så hade ett önskemål så här inför jul varit en Barnkammarbok med jultema. Undrar om Bonnier Carlsen har en förslagslåda på hemsidan?

 
 

Den svarta barnkammarboken
Redaktör: Annika Lundeberg
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 152
ISBN: t.ex. 9789163857294
Smakprov: det går att provläsa boken via Bonnier Carlsens hemsida
Köp: jämför priser här

Det är svårt att hitta riktigt bra läskigheter för barn, det blir ofta lite för larvigt. Vi på Barnboksprat har skrivit om lite läskiga böcker tidigare, så jag tänkte tipsa om några av dem:

Det har även kommit lite nya böcker i höst, med läskigt tema. Mycket passande, tycker vi på Barnboksprat. Här kommer två nya tips:

Kom in om du vågar är en bilderbok för lite mindre barn. Trots att den är för små barn känns den lite läskig och inte bara fånigt sötlarvig. Det är fladdermöss, läskiga råttor som äter ruttna matrester, en läskig grön svans under en säng, en stor hårig spindel med vassa tänder och allt detta i ett läskigt hus. Vem är det då som bor i huset?

Turbo och skräcknatten är en lättläst bok för nybörjarläsare (och även andra, såklart) och är skriven på ett enkelt, bra sätt.
Turbo har jag skrivit om förut, en kille med mycket fart och fläkt kring sig. Den nya Turboboken passar också in i detta läskiga tema. Den här gången går Turbo och hans kompisar på upptäcktsfärd i skolans källare. Men det var inte så smart…för de blir nämligen inlåsta! Huuuu!
Att bli inlåst kan vara väldigt klaustrofobiskt och läskigt! Särskilt när man hör konstiga ljud och lamporna släcks…
Den nya boken om Turbo är kuslig på ett vänligt sätt och jag älskar omslaget som är supersnyggt!

---

Turbo och skräcknatten
Författare: Ulf Sindt
Illustrationer: Gunilla Kvarnström
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 47
ISBN: 9789150112764
Köp: Jämför priser

Kom in om du vågar
Text och bild: Helena Davidsson Neppelberg
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 28
ISBN: 9789150112726
Köp: Jämför priser

Linus, Maja och Oskar är syskon. De vill gärna cykla iväg och bada imorgon, själva. Utan mamma och pappa. Det är ju ett sånt fint sommarväder och alla andra ska ju. Mamma och pappa bara säger att det måste vara någon vuxen med. Men efter mycket tjat får de i alla fall tillåtelse att cykla iväg.

På tre villkor: De måste vara försiktiga. De måste vara hemma senast fem. Och de får inte under några omständigheter åka till det gamla slottet!

På kvällen är alla syskonen lite extra känsliga. Är det inte lite mörkt i rummet…lite varmt kanske? Dörren ska nog vara öppen. De tänker på alla ruskigheter de fått höra om det där slottet sen de var små…
Syskonen blir i alla fall överlyckliga över att få åka iväg och bada och dagen efter packar de genast sina saker och beger sig mot stranden.
De har supertrevligt tillsammans med alla kompisarna. Så trevligt att de glömmer bort tiden. På vägen hem cyklar de förbi slottet…blir lite sugna på att se efter om det är så läskigt som alla säger.
Minstingen Linus är den som tycker att de bara ska åka raka vägen hem, som mamma och pappa sa. Maja och Oskar bryr sig inte om Linus och de går till slottet i alla fall…

Läskigt läge!

En lite kuslig, men samtidigt lite rolig, historia som säkert kan ge några rysningar längs ryggraden på några små. Sådär lagom läskigt. Själv kunde jag ju räkna ut direkt vad som skulle hända och hur allt låg till, men det säger ju inte att det är förutsägbart för barnen som läser eller blir lästa för.
Det finns fler böcker i serien Trio i trubbel, den andra delen heter Kuslig kväll och utkommer snart!

Trio i trubbel – Läskigt läge
Författare: Thomas Halling
Illustrationer: Sofia Falkenhem
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 80
ISBN: 9789150112160
Köp: Jämför priser

Ethan och Cathy är syskon. Deras far har ett värdshus som ligger precis på kanten av en smal klippa. Det är nästan så att huset rasar när som helst. Dessvärre är Ethan och Cathy sjuka och deras far har gått för att hämta doktorn. Dessutom är det ett rasande oväder utanför huset. Fadern har sagt åt dem att inte öppna dörren för någon.
Men det knackar självklart snart på dörren och därute står en frusen sjöman, alldeles blöt, och ber om skydd från ovädret. Cathy tycker synd om sjömannen och de släpper in honom. Han berättar den ena läskiga berättelsen efter den andra för de förtjusta barnen. Om levande tatueringar, sniglar som söker hämnd, förälskelser som dödar, apor som förgiftar, en katt som ser allt och många andra skräckhistorier.
Ethan anar dock oråd mitt i allt historieberättande…det är något som inte stämmer….

Chris Priestley har gjort det igen! Hans kusliga spöklika bok Onkel Montagues spökhistorier fick mig att känna hopp om läskiga böcker för barn igen och nu när jag läst hans nya bok Spökhistorier från det svarta skeppet är jag åter imponerad. Chris Priestley har ett sätt att fånga mig som läsare på ett bra sätt. En berättelse bär fram många andra berättelser, det är snyggt gjort. Jag har läst andra böcker med spökhistorier för barn men inte fastnat alls på samma sätt som för dessa. Jag tror det har mycket att göra med hur man lägger upp berättelsen. Just det att det är en ramberättelse också och inte bara en novellsamling.
Och Priestley får till knorren så himla bra! Även om jag misstänkte hur det skulle sluta.

Berättelserna är väldigt kusliga, precis som i den förra boken. Man dras in i dem och vill bara läsa mer. Språket är väldigt trevligt och jag slås faktiskt av att det inte är typiskt barnboksspråk om det nu finns något sådant. Jag tycker ju absolut att dessa böcker fungerar fint för vuxna också. Som jag.
Illustrationerna är lika bra i denna bok som i den förra, det är samma illustratör; David Roberts. Gillar verkligen tekniken han använder i dessa bilder.

Nu ser jag fram emot fler av Chris Priestleys skräckhistorier, hoppas verkligen att det kommer fler!

Spökhistorier från det svarta skeppet
Författare: Chris Priestley
Illustratör: David Roberts
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 253
ISBN: 978-91-29-67299-2
Köp: Jämför priser

Visst är det härligt med riktigt bra mysrysare? Det tycker i alla fall jag, så jag är väldigt glad att ha hittat en: Sorgfjäril riktar sig till åldersgruppen 9-12, men jag kan intyga att den funkar fint även om man hunnit bli nästantretti. Själva berättelsen är egentligen inte särskilt unik: Alice flyttar motvilligt till Spanska slottet, ett gammalt kråkslott långt hemifrån och det spökar förstås. Det är stämningen och detaljerna som gör boken till en riktig bladvändare.

Alice har en lillebror som heter Emanuel och är ”speciell”. Han ligger efter i utvecklingen jämfört med andra femåringar och ibland kan han få hemska utbrott. Vid andra tillfällen kan han bli helt okontaktbar en stund, mamma säger att han får ”tankeglapp”. Men Alice älskar honom mest av allt i hela världen! Hon älskar Leo också, kanskepojkvännen som hon nu har flyttat ifrån. Mamma gillar inte Leo, så Alice ljuger och säger att hon pratar med Sofia när det egentligen är Leo i telefonen.

När det börjar hända konstiga saker i Spanska slottet tänker Alice inte alls på spöken. Hon vet ju att de inte finns. Men vad ska hon tro när Emanuel börjar prata om en flicka som ingen vet vem det är? Alice blir mer och mer övertygad om att Emanuel ser någonting som bara han kan se när han har sina tankeglapp. Till råga på allt är Leo helt säker på att spöken finns, han har nämligen sett ett själv.

Och när Leo och Alice chattar med webbkameran på och Leo frågar vem tjejen bakom Alice är, då blir det riktigt spännande. Det finns ju ingen där… eller?

Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Sorgfjäril är en klassisk spökhistoria kryddad med mycket värme, tack vare framförallt syskonkärleken mellan Alice och Emanuel. Stämningen är tät med mysrys på barnvänlig nivå, mycket spänning men ingen ondska. Som alltid när jag läser något bra tänker jag: ”den här måste Ava läsa när hon blir äldre”!

---

Sorgfjäril
Författare: Ingelin Angerborn
Förlag: Rabén & Sjögren
Smakprov: smakprov.se
Antal sidor: 207
ISBN: 978-91-29-67337-1
Köp: jämför priser

Den har jämförts med både Djungelboken och Harry Potter, men är ändå otvivelaktigt Gaimansk i sin mörkt skruvade fantasisprudlande stil. Boken börjar dramatiskt med att en hel familj mördas av Mannen som är Jack. Nästan en hel familj i alla fall – den yngste familjemedlemmen lyckas i sin upptäckariver klättra ur sin spjälsäng, tulta ut ur huset och ta sig rakt in på kyrkogården, där den sedan länge avlidna Mrs Owens förbarmar sig över honom. Men inte kan väl spöken ta hand om ett människobarn? Protester hörs, men vad är alternativet? Det är otänkbart att skicka ut pojken till en säker död. Endast på kyrkogården kan barnet skyddas från Mannen som är Jack.

Pojken växer upp med makarna Owens som föräldrar. Han kallas Ingenman Owens, förkortat Ingen. För att kunna leva på kyrkogården på samma villkor som spökena får han kyrkogårdens fribrev. Han får bra mörkerseende och lär sig sådant spöken kan, som att tona bort och bli osynlig. Men till skillnad från spökena blir han äldre och han behöver äta mat. Han är helt beroende av sin förmyndare Silas omsorger. Silas har också kyrkogårdens fribrev, men Ingen vet inte riktigt vad han är. Han är varken spöke eller människa, men till skillnad från spökena kan han lämna kyrkogården och skaffa mat åt Ingen.

Ett uppslag ur Kyrkogårdsboken.

En stor del av boken består av anekdoter från Ingens uppväxt, men hela tiden ruvar faran i bakgrunden. Mannen som är Jack har för avsikt att slutföra sitt uppdrag och endast på kyrkogården är Ingen säker. Men vilken växande ung man vill leva hela sitt liv på en kyrkogård och gå miste om äventyren som finns i världen utanför? Till slut måste han möta sitt förflutna, men lyckligtvis har han hjälp av vännerna på kyrkogården.

Kyrkogårdsboken bjuder på mysigt mörk läsning om allehanda otäcka varelser och med ett härligt språk med många fiffiga detaljer i berättandet. Det är väldigt snyggt att kyrkogårdens invånare genomgående presenteras med sin gravstenstext:

Ingens vänstra vrist var svullen och lila. Doktor Trefusis (1870-1936, I Din härlighet må han vakna) undersökte den och förklarade att det bara var en stukning.

Och det blir många gånger härligt förvirrande tvetydigt i texten i och med att pojken heter Ingen:

Nästa dag vaknade Ingen tidigt, medan solen ännu var ett silvermynt som hängde högt i vinterskyn.

Jag gillade Coraline och Kyrkogårdsboken är ännu en fantastisk bok för unga av Gaiman. Hoppas att han skriver många fler!

---

Kyrkogårdsboken
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 332
ISBN: 9789163864391
Smakprov: provläs här
Köp: jämför priser

Nu är den här, den tredje boken om det modiga lilla tygspöket Milla och hennes jakt på de tio sanningarna. Jag skrev om den första boken här och den andra här. Den här gången går resan till Sankt Petersburg, där den onde syfabrikören Hektor Mysac ämnar gifta sig med sin sekreterare fru Vampe. I packningen ligger syfabriksspökena, som ska användas som dukar, näsduk och brudslöja under festligheterna. Milla får en fulltecknad agenda: rädda sina spökvänner, stötta sin stackars människovän Pinneus (syfabrikörens son), hitta den tionde sanningen och dessutom rädda Pinneus försvunna mamma och möjligtvis sin egen försvunna mamma också. Allt detta mynnar ut i en spretig transportsträcka till berättelse och jag undrar hur materialet ska räcka till ytterligare sju böcker.

Jag vill verkligen gilla Mystiska Milla, för det är så mycket som är coolt med konceptet och böckerna är så snygga. Men det kommer tyvärr ett men. För att skjuta upp det oundvikliga börjar jag med det jag gillar; böckerna är verkligen toksnygga! Läckra, svarta och stilrena omslag och mängder av fullkomligt fantastiska färgillustrationer av Fredrik Skavlan. Sidorna svämmar nästan över av uttrycksfulla figurer, krusidulliga fasader och ornamenterade trappor. Det är jättebra att illustrationerna får ta så mycket plats, vilket de sällan får i böcker med så här mycket text.

Men gott och väl halva boken går innan jag överhuvudtaget bryr mig om handlingen. Jag läser bara för att bli klar. Sen blir jag i alla fall lite nyfiken på vad grejen är med Pinneus mamma, men trots att hon glimtar förbi står de i övrigt så driftiga Milla och Pinneus handlingsförlamade och ser på när hon försvinner igen. Det känns snopet. Det hintas även om Millas mamma och det enda som känns viktigt när jag läst klart är att man fått en ledtråd om mödrarna.

I övrigt består boken av tröttsamt mycket upprepningar kring annat:

• Komik kring hur de fångade syfabriksspökena stretar emot när människorna hanterar dem som de tygstycken de ser ut att vara.
• Att alla precis hela tiden kommenterar att Pinneus har en ful halsduk eller dylikt när han går omkring med Milla.
• Spökslang. Okej, jag har fattat grejen nu, men varför måste det vara en sån ketchupeffekt på det? Det är snyggt att väva in uttryck som ”uggy” och ”happa upp sig” i texten, men det som framförallt sker är att karaktärerna öser ur sig mantra-aktiga haranger i stil med ”Cyber, happ och flow, stjärntro och okuvlig ande, för sjungande spirea”.
• ”Ryska” som i själva verket är svenska med ”ski” påhakat på orden, t.ex. ”Du är förloradski! Jag är hemskski! Ondski!”
• Att Mysacs hund Grymma Gräll ständigt ska vara i centrum och behandlas bättre än sonen Pinneus.

Visst måste Milla rädda syfabriksspökena och visst råkar hon ut för onda gobelängspöken, men vad den egentliga faran är känns grumligt. Okej, det är förnedrande att användas som bordsduk, men det känns inkonsekvent att spökena kan göra motstånd och föra ett himla liv i vissa lägen men är totalt hjälplösa i andra. Milla kommer närmare gobelängspökena än tidigare, men de framstår något antiklimaktiskt som relativt ofarliga och lekfulla mobbare.

Och den tionde sanningen dyker liksom bara upp, det är ingenting som tydligt eftersträvas under berättelsens gång.

Smakprov ur Mystiska Milla och vintercirkusen (klicka för större)

Det jag uppskattat mest i de tidigare böckerna, förutom Skavlans fina bilder, är de fantasifulla och fyndiga detaljerna kring det faktum att spökena är gjorda av tyg. Tyvärr blir det inte mycket nytt sådant i Mystiska Milla och vintercirkusen. Har vi redan fått veta det mesta? Vad ska resterande sju böcker bestå av egentligen?

Jag ser med nyfikenhet fram emot att recensioner av boken ska börja dyka upp. Kanske är det bara jag som inte är imponerad. Har jag rentav missat poängen? Jag vet med mig att jag är svårflörtad vad gäller vissa typer av humor och kanske är det meningen att man ska tycka att boken är jätterolig. Den tänkta målgruppen kanske gör det, men jag är inte road och saknar antagligen därför desto mer ett tydligt och engagerande fokus i berättelsen.

Nästa bok heter ”Mystiska Milla och jordgubbsgiftet” och det påstås att den fjärde sanningen är annorlunda än de tre första. Vi får väl se…

Uppdatering: Nu har Lotta Olsson recenserat i DN. Hon är inte förtjust.

---

Mystiska Milla och vintercirkusen
Författare: Unni Lindell
Illustratör: Fredrik Skavlan
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 230
ISBN: 978-91-642-0317-5
Köp: jämför priser