Under Textival 2011 hittade jag en bok som både mina barn och jag fallit för. Den behandlar teman som rädsla, samhörighet och fantasi på ett sätt som både ger en läskig och en mysig känsla.

Vi börjar i ljuset. Lars ska precis gå till skolan, alldeles ensam för första gången, men han vill gärna dröja sig kvar i ljuset och i mammas trygghet. För att se sin mamma så länge som möjligt bestämmer sig Lars för att gå baklänges hela vägen till skolan. Så ger han sig in i skogen, vars stigar leder till skolan. Det är en mörklummig skog och vilka rädslor döljer sig väl inte där? Lars hör mystiska ljud. Är det den där läskiga hunden som kan bitas i armen? Nä, inte den här gången, nu var det den fina Skruvla. Men än är det långt kvar.

I Inte alldeles ensam får vi följa med Lars på en vandring in bland hans rädslor. Först och främst de lite mer påtagliga rädslorna,  som att det kan finnas främmande människor som rövar bort barn i sina bilar. Men också en en annan typ av rädsla, som finns mer under ytan och handlar om tillhörighet och trygghet. Varför är vägen till skolan så mörk och hur kommer det sig att Lars inte vill skynda sig eller längtar dit?

Vilket är värst: ensamheten eller dåligt sällskap?

 

Tänk om jag inte klarar det. Om jag blir sjuk och inte kan gå längre. Då måste jag springa hem så fort jag kan. När jag ligger i min säng och tänker på något, på farliga saker eller på skolan och skogen, sådana saker, då gör det ont i magen.

 

 

Texten lägger fokus på vad som händer i nuet, i den mörka skogen. Men också på känslor och tankar kring vad som skulle kunna hända, med Lars utsatthet i fokus. Bilderna är mörka och en aning diffusa, som en dröm. Lars utseende för tankarna till mangans chibi-figurer, med liten kropp, stort huvud och stora ögon.  I den här boken är bilderna centrala och jag skulle säga att det är de som främst för fram berättelsen, samtidigt som texten finns med för att föra in en extra dimension, den mer abstrakta rädslan.

Inte alldeles ensam
Författare: Constance Ørbeck-Nilssen
Illustratör: Akin Duzakin
Förlag: Daidalos
Antal sidor: 32
ISBN: 9789171733122
Köp: jämför priser

Det här är en underlig bok, inte lik någon annan ungdomsbok som jag läst förut. I början tyckte jag att den var heljobbig, så jobbig att jag faktiskt gjorde ett lässchema över hur många sidor jag skulle läsa varje dag i två veckor för att ta mig igenom den. Det visade sig att schemat var onödigt, för en bit in i boken fastnade jag; sögs in i den otroliga och bisarra världen som berättelsen utspelar sig i. Bokens jag är en ung kvinna som heter Judit och det är hon som berättar större delen av storyn. Med henne finns också David, Dinah och Gabriel. De fyra ungdomarna går på kulturskolan Fågelboet, en skola som jag tror är ett ställe för elever med särskilda behov av olika slag (åtminstone får jag den känslan). I början av boken får man veta att fyra ungdomar (de ovan nämnda) försvinner spårlöst från skolan en dag i november, och att boken är ett försök att återskapa vad som hände dem. Boken är delvis i dagboksform (utan riktigt datering och ingen direkt klassisk dagboksform) och består också av nedtecknade filmsekvenser.

Efter att ha svepts bort av en storm och flutit omkring på skolans träveranda som en flotte – i hur många dagar, veckor eller månader vet de inte – får de fyra ungdomarna land i sikte. Vädret är helmysko, det är ett underligt ljus och solen är så stark att det knappt går att vistas i den. De fyra går iland för att utforska stället de kommit till. De har ingen aning om var de är, vad som hänt, om det finns andra människor som har överlevt, om det alls finns liv…Det som finns att äta är det som havet har att bjuda på, de har överlevt på musslor och regnvatten. Bland det första ungdomarna gör är att bygga en stor människoliknande staty på stranden som ett rop på hjälp och ett sätt att tala om att här finns det levande människor. Efter en tid vågar de sig en bit in i landet och upptäcker då en bondgård som de utforskar, men där finns någonting mycket underligt och skrämmande. Vid en första anblick verkar det som gården är helt övergiven, inte ett tecken på liv finns där. Men… när man tittar in i köket sitter där en hel familj; mamma, pappa, två barn, en hund och en katt. Det läskiga är att de är döda, men de sitter där runt köksbordet och håller varandras händer. Deras ögon är öppna men helt svarta och olivformade…Vad är detta? Vad är det som har hänt? Judit och kamraterna tycker att det hela är väldigt olustigt och vill lämna stället, men där kan ju finnas mat och användbara saker så de fortsätter kolla stället ändå.

I fotsättningen av berättelsen får vi följa ungdomarna i deras vardag och kamp för att överleva under svåra förhållanden. Tiden är ur led, de vet inte vilket datum eller år det är, det finns inget vatten i kranarna och ingen elektricitet. Judits dagboksanteckningar blandas med filmsekvenser och även avsnitt där man inte riktigt vet om det som händer faktiskt händer eller om det är i Judits fantasi eller drömmar eller rentav på riktigt fast i en annan tid? Det ska senare i boken också visa sig att det faktiskt finns fler överlevare än Judit, Dinah, David och Gabriel…det händer så mycket i boken, men jag tror att jag skulle förstöra läsupplevelsen för de som blir sugna på att läsa Den gröna cirkeln om jag avslöjar mer om bokens handling. Det jag kan säga är att ge inte upp även om den känns lite tradig i början, snart är du fast! Det är en tänkvärd, otäck, spännande och annorlunda ungdomsroman om hur livet och världen skulle kunna se ut om vi inte är rädda om den jord vi har…

Den gröna cirkeln
Författare: Stefan Casta
Förlag: Opal
Antal sidor: 336
ISBN: 9789172994096
Köp: jämför priser

Turbo och hans två kompisar ska gå och åka skridskor vid skolan. Men en studsboll på villovägar leder dem ner i en källare. Men plötsligt slås dörren igen och går i baklås. De tre barnen är fast under skolan! Nu följer en skrämmande, men också spännande natt, som även för de tre vännerna närmare varandra.

Det här är en bok som är lättläst, för barn som har läst ett tag. Det är lite mer text och färre bilder än böcker som riktar sig till nybörjarläsare. Bilderna är i svartvitt och har en lägre andel helbilder än i en nybörjarbok. Min son och jag läste den här boken tillsammans, var annan sida var.

Miljön, som de vistas i, är en skola och boken handlar om barn i tioårsåldern. Det är en tioårings aktiviteter och tankar som står i fokus, i det här fallet till exempel sport och tjejer. Det kanske kan verka en aning könsstereotypt, men konversationerna har ändå väldigt vänlig jargong och pojkarna visar känslor och är rädda, vilket gav en ganska vänlig känsla kring händelseförloppet.

Något som min son inte uppskattade med den här boken var ett makabert avsnitt, då barnen hittade en instängd och död katt, som enbart lite pälsludd återstod av. Men i övrigt uppskattade vi Turbo och skräcknatten, både min son och jag.

Läs Malin Skals inlägg om Turbo och skräcknatten här på Barnboksprat samt Turbo och grodan

Turbo och skräcknatten
Författare: Ulf Sindt
Illustrationer: Gunilla Kvarnström
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 47
ISBN: 9789150112764
Köp: Jämför priser

Såhär i den nordiska mystikens dagar tycker jag att det är värt att lyfta böckerna om den underbara familjen Kanin lite extra. Malin Skals här på Barnboksprat har tidigare skrivit om Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen samt Godistrollet. I den läskiga serien av Jonna Björnstjerna finns också Fru Skräck. I alla tre böckerna hamnar Lillebror Kanin mitt i ett äventyr och råkar ut för riktigt läskiga typer, men också riktigt läskiga miljöer. Det är svensk skog med allt som hör därtill och lite mer.

Från Fru Skräck av Jonna Björnstjerna

Men böckerna om lillebror Kanin och hans underbara familj innehåller också en hel del godsaker. Även om skräcken i böckerna riktigt suger tag i en, lämnar berättelserna också med sig ett annat sug i magen: ett sötsug!

Jag har inte lyckats få varken pappa Kanin eller farmor Kanin att avslöja sina recept. Men för att skänka en tanke till de djur som blir skrämda i verkligheten har Djurens Rätt hjälpt mig med två underbara recept.

Underbara blåbärspannkakor

ca 10 pannkakor

4dl vetemjöl
7dl sojamjölk
1/2-1tsk salt
1/2msk socker

Vispa ihop ingredienserna till smeten. Smält margarinet i en stekpanna. Häll i 1dl smet för varje pannkaka och stek dem på varje sida tills de blir bruna och frasiga i kanterna.

Bläbärssylt
250g frysta blåbär
1tsk vaniljpulver
1msk socker

Koka samman allt och servera sedan på pannkakorna.

Underbara syltkakor

ca 30st

200g mjölkfritt margarin
1dl strösocker
5dl vetemjöl
1dl sylt

Hacka samman ingredienserna. Forma degen till en rulle ca 25 cm lång och 4 cm tjock. Lägg rullen kallt en stund. Skär den i skivor. Lägg på bakplåtspapper på plåt. Gör en fördjupning med fingret mitt i varje kaka. Det brukar gå bra när kakdegen mjuknat något. Fyll groparna med sylt. Grädda kakorna i 175 graders ugnsvärme ca 15 minuter.

Båda recepten är hämtade från kokboken Djurens Rätts bästa recept. De finns även att läsa här. Blåbärssylten är efter eget recept.

Så nu återstår det bara att skapa ett godistroll…

Att avbilda nordisk mystik i en bok är nog inte det allra enklaste. Hur återger man doften av barr, ljudet av en koltrast eller den där känslan i maggropen när något stort och mörkt skymtar förbi bakom en stor sten? Jag kan inte svara på det, men under de närmaste dagarna kommer Barnboksprat att lyfta några av de barnboksskapare som faktiskt har lyckats med det.

Boken Allikin gavs ut av Alla Barns Bokklubb 1986. Jag har läst den en massa gånger som barn och en massa gånger för mina egna barn och åren däremellan har jag inte stött på en bilderbok för barn som är lika läskig som den. Men den är också väldigt vacker och rymmer många tankeväckande delar.

Allikin är ett lite busigt trollbarn med en otrolig fantasi. Hon bor i en mysig och varm grotta med sin stora och bullriga familj. Men det finns någon som Allikin saknar, någon som förstod hennes tankar och som älskade samma typer av lekar som hon. En dag mötte nämligen Allikin en människoflicka som ville leka de där lekarna som hon tvingats leka ensam innan, lekar med de egentillverkade dockorna som erbjöd alla möjligheter i fantasins värld. Men sen försvann flickan och Allikin kan inte finna minsta spår efter henne… förrän plötsligt en dag. Allikin finner en likadan docka som hon och flickan tillverkat. Men den här dockan sitter ensam på en båt, fastbunden! Allikin inser att hennes vän behöver hjälp, hon håller sig inte borta frivilligt. Hos den urgamla Trädmodern finner hon det svar hon letar efter: flickan är fångad hos den enorma och känslokalla Stenkonungen.

Bokens handling utspelar sig i en otrolig sagoskog. Allting rymmer liv, men också död. Bilderna är ibland riktigt mysiga och ibland riktigt läskiga. Bokens karaktärer passar väl in i den här miljön där deras värme och kyla blandas samman till konflikter.  Det finns det goda och det finns det onda. Men det känns spännande att karaktärernas roller inte följer det vanliga mönstret där troll och spöken står för det onda.

På väg bort från sysselsatta väktare

Allikin är en bok om vänskap och att kämpa för varandra, att trotsa rädsla för någon annans skull. Det går att dra paralleller till personer som lever under en obarmhärtig stenkall diktator. Den väldiga Stenkonungen härskar i skogen och låser in de som inte gör som han vill. Han har med sig sina väktare, som följer honom troget. Men de följer honom bara så länge de inte får möjlighet att ta in intryck, så länge de inte får möjlighet att fylla sin själ.  Som väktare ses de som obevekliga just eftersom de inte förstår att de kan känna med andra människor. Men med ett finurligt och fantasifullt trollbarns hjälp kan även ett kallt hjärta börja pumpa varmt blod. Boken för också tankarna till rasism och hur vi kategoriserar människor. Stenkonungen låter inte Allikin och flickan leka för att de är av olika sort och fängslar flickan för att hon inte hör hemma i skogen. Men som tur är finns ju Allikin där och gör uppror. Med hjälp av den visa och uråldriga Trädmodern och sitt kreativa tänkande klarar Allikin av Stenkonungen.

Artikeln ”Skräckmästaren Hans Arnold är död” i Dagens Nyheter

Allikin
Text: Runo Lindskog
Illustrationer: Hans Arnold
Förlag: Alla Barns Bokklubb
Antal sidor: 28
ISBN: 9179041159
Köp: Boken finns inte i nyutgåva. Just för tillfället finns det ett par begagnade exemplar på Bokbörsen.
Låna på bibliotek

Joshua Kraik får ta över ett manusskript från en person som just blivit mördad på ett mystiskt sätt. Den mördade personen har skrivit ner fakta, intressanta notiser och samlat betydelsefulla föremål som berättar om vampyrers ursprung, historia och samtid.

I takt med att Kraik sätter sig in i materialet blir också han mer insyltad i mystiska händelser. Vi får följa vad som händer med Kraik med hjälp av dagboksanteckningar och brev, många till en vacker kvinna, som säger sig vilja hjälpa honom. Vi märker att Kraik blir mer och mer förföljd och ser brev där han tar kontakt med en advokat, som kan ta hand om manuskriptet om något skulle inträffa honom.

Precis i början av boken finns den här texten:

Det finns med där som en liten livlina för att visa att vi ännu rör oss i fantasins värld, men i övrigt är texten skriven som om allt i den vore sant, vilket gör bokens koncept väldigt intressant. Den består av tre huvuddelar:

• Faktatexter om vampyrer (manuskriptet)
• Brev och dagboksanteckningar från narratorn Joshua Kraik
• Andra ”insamlade” texter och föremål, till exempel hår från en vampyr och en skärva från änglarnas svärd.

I en kombination av de här tre delarna blir det en ganska spännande och mysigt läskig bok. Vi lär känna Joshua Kraik med hjälp av breven och anteckningarna samtidigt som vi lär oss mer om vampyrer.

Jag är inte säker på vilken målgrupp jag skulle vilja rekommendera Vampyrologi för. Mina barn tycker att det är jättespännande att lyssna på faktadetaljer, läsa breven och titta på alla bilder och attiraljer. Men textnivån är anpassad för mycket äldre barn. Så sammanfattningsvis skulle man kunna säga att det är en bok för många åldrar. Begränsningen nedåt bygger på hur mycket skräck föräldrarna vill låta barnet uppleva, medan begränsningen uppåt handlar mer om att till exempel de ”insamlade” attiraljerna känns lite fåniga då de är lite billiga och plastiga.

Äkta drakskinn?

Text: Archibald Brooks (fiktiv) (The Templar Company)
Illustrationer: Gary Blythe, Anne Yvonne Gilbert, Nicki Palin, Colin Simpson och Helen Ward
Svensk text: Leif Jacobsen
Förlag: B Wahlströms
Antal sidor: 28
ISBN: 9789132157745
Köp: jämför priser

På lördag är det Alla helgons dag, en dag för att hedra alla döda. Att prata om döden med barn är inte alltid det lättaste, men ibland känns det lättare med en bok som utgångspunkt. Vill du ha tips på böcker som handlar om döden kan du klicka dig vidare här nedanför:

Döden måste inte alltid vara så läskig, vilket de recenserade böckerna visar. Däremot kan det hända att det dyker upp en och annan läskig typ här på Barnboksprat de närmaste dagarna. Håll utkik efter bilden som visas här nedanför.

Vi kommer även att uppmärksamma det nordiska litteraturevenemanget Nordisk Biblioteksvecka. Denna vecka sätts berättandet i fokus på bibliotek och skolor runt om i Norden och Baltikum. Årets tema för Nordisk Biblioteksvecka är nordisk mystik, så vi på Barnboksprat hänger på det temat. Välkomna in och kura i höstmörkret!

Nordisk biblioteksvecka

Som barn var jag riktigt rädd för Mumins värld. Därför känner jag mig själv lite förundrad över hur mycket jag uppskattar Muminböckerna nu. Det är inte så att de blivit mindre läskiga, de är fortfarande riktigt läskiga, eller kanske
snarare läskiga på riktigt. För Tove Janssons värld berör på ett väldigt speciellt sätt. För att en bilderbok ska kännas läskig räcker det inte med att det finns en massa läskiga typer i den. Det som jag tror gör att Muminböckerna kan betraktas som läskiga är att stämningen går att känna igen från det verkliga livet. Mimindalen är mörk, men inte för mörk. Några händelser är lite magiska, men mycket är också väldigt verklighetstroget. Det finns en del otrevliga typer och en del snälla, men de är aldrig helt onda eller helt goda. Hela tiden detta täta samspel mellan fantasins och verklighetens värld. Som barn var jag mest bara rädd för den här världen, men som vuxen har jag lärt mig att tycka om den med viss rysning genom kroppen.

I Hur gick det sen?: boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My är den här känslan, av såväl underbar fantasi som verklig vardag, väldigt tydlig. Det är dessutom en intensiv blandning av becksvart mörker och solvärmande ljus. Mumintrollet har varit och handlat mjölk och på vägen hem finner han Mymlan i tårar. Mumintrollet får veta att Lilla My är försvunnen, varpå de startar ett stort räddningsuppdrag. Trots att de inte har någon aning om var Lilla My är har de inte svårt att hitta på ställen att leta på, både i verklighetens och fantasins dimensioner.

Den värld som skapas i samspel mellan Tove Janssons olika former av fantasi och kreativitet, dels i texten dels i bilderna, skapar ett unikt konstverk.

I det här konstverket som presenteras i Hur gick det sen?: boken om Mymlan, Mumintrollet och lilla My får dessutom läsaren/lyssnaren lov att vara med aktivt. I varje blad i boken finns det nämligen ett hål som ger en viss hint om vad som kommer att hända på nästa sida. Med hjälp av texten, som är på vers, uppmuntras vi dessutom att själva gissa historiens fortsättning.

Med den här boken skickar distributören Bulls Presstjänst en inbjudan att besöka deras muminmonter på Bokmässan i Göteborg 23-26 september. Det går bra att gå dit för att titta på och diskutera Tove Janssons verk, eller tävla om glass och resor.

Läs mer om muminmontern här.

Författare och illustratör: Tove Jansson
Förlag: Alfabeta
Antal sidor: 32
ISBN: 9789150104004
Köp: jämför priser

Timmy sitter ensam på sitt rum. Ja, det är inte bara på rummet han är ensam för trots att hans pappa och mamma är hemma så är de ändå inte riktigt där. Mamma tittar på sjuka djur på TV och pappa bygger modelljärnväg som Timmy inte får vara med på. Inte ens när Timmy upptäcker någonting riktigt märkligt bakom sin vägg verkar pappa och mamma bry sig.

När det visar sig att det har bildats en tunnel i Timmys vägg kan han bara inte låta bli att klättra in, även om det verkar riktigt läskigt. Men på andra sidan är det verkligen ruskigt. En ödslig stuga, ser han, och en gubbe som står och häller upp något kletigt och rött i burkar. Timmy vänder tillbaka genom tunneln. Men han är fortfarande nyfiken och nästa dag tar han med sig sitt mjukisdjur Råttis och tar sig igenom tunneln igen. Men vad är det för några som lunkar omkring i den här världen? Hjälp, några björnlika varelser kommer rakt emot honom! Timmy flyr tillbaka in i tunneln och kan andas ut på sin sida av väggen. Men var är Råttis? Timmy måste ha tappat honom på andra sidan!

Världen som Timmy upptäcker är riktigt fascinerande. Hemma är Timmy ensam och har tråkigt, men vilka möjligheter finns det i den nya världen som han hittat? Samtidigt som Timmy tycker att den är jätteläskig, kan han inte låta bli att dras till den. Hela boken, med sina mörka bilder, lite vampyraktiga karaktärsstil, den ärgade bakgrunden, textens melankoli  och så förstås handlingen, andas väldigt mycket utanförskap och vilja att helt oväntat hitta värme. Om stilen EMO skulle gå att sätta på en bilderbok för barn har vi en självklar kandidat här. Bokens skapare, Lina Blixt, som även är serietecknare och konstnär ger oss en annorlunda och mörk, men ändå varm barnbok med en helt alternativ stil. Den här boken blev en av mina favoriter nästan direkt. Den enda nackdelen med den är att den tar slut lite för snabbt, jag så gärna skulle vilja läsa mer om de här dubbelvärldarna. Så snälla Lina Blixt, kom med en uppföljare!