Tolvåriga Mona träffar en kille på bryggan. Han heter Mikael och är inte som alla andra – dels för att han är omänskligt söt, men också för att han verkar ha noll allmänbildning. Dessutom är han smutsig och rädd för vatten. Ändå känner sig Mona oförklarligt dragen till honom. Hon vill alltid vara där han är och hon vill veta allt om honom. Vem är han? Var bor han? Och varför är han så konstig?

Mårten Melins tionde bok är en riktigt beroendeframkallande berättelse som snyggt balanserar grå vardagsbekymmer med sagans värld. Monas trassliga familjesituation utgör bakgrunden till hennes möte med Mikael och kärleken. Bara det hade kunnat räcka till en bra bok, men det här är alltså inte en simpel kärlekshistoria. För Mikael är ingen vanlig pojke.

Boken är skriven på klassiskt melinskt manér i jag-form och med en röst som verkligen känns som den är Monas. Jag får alltid intrycket av att Mårten Melin har väldigt roligt när han skriver och jag har väldigt roligt när jag läser. Det är en kul bonus att han pillar in detaljer man vet har särskild betydelse för honom. Han nämner till exempel ofta grisars situation (jag har läst att han är vegetarian och jag misstänker att särskilt grisar väcker hans sympati) och Bamse (han jobbade tidigare med att skriva Bamse-manus). I Som trolleri refererar han också vagt till sin egen bok Susanne och den lilla grisen. Som ni märker är det ett bra knep för att fans som jag ska känna sig lite extra viktiga när de upptäcker det. Jag bara måste orda om det, ju. :)

Boken är riktigt snygg också, med bladkantade boksidor:

Som trolleri av Mårten Melin

Bokstäverna på framsidan är förresten i guld egentligen (se bilden till höger), men det syns inte på omslagsbilderna man ser på nätet.

Jag tvekar inte en sekund innan jag lägger in Som trolleri bland Barnboksprats favoriter. Och du, läs den nu! Räcker inte min åsikt kan du läsa fler lovord hos Barnens bokklubb, Borås tidning och Bokfreak. Och så går det att läsa ett smakprov.se ur boken.

Vilken är den vackraste bilderboken? Rapunzel med illustrationer av Katalin Szegedi är prisbelönt för sin skönhet och det är inte svårt att förstå varför. Boken är full av bilder man kan studera hur länge som helst. Vid en första anblick såg jag att målningarna var vackra. När jag tittade lite noggrannare slog det mig att vissa delar ser fantastiskt verklighetstrogna ut. Szegedi gör nämligen collage och infogar riktiga ärtor, kryddor, spets och allt möjligt annat i sina bilder. Det tillför något alldeles extra och gör att jag har svårt att se mig mätt på bilderna.

Bilder säger ju mer än tusen ord, så det är bäst att jag visar några exempel. Bilderna är lånade från härifrån med tillåtelse, klicka för att se dem lite större:

Och i vanlig ordning visar jag också ett uppslag jag fotat:

Själva berättelsen är den klassiska sagan om Rapunzel – ni vet, hon med det långa håret som prinsen klättrar upp för? – i nyöversättning av Maud Mangold. Trots att jag fått i mig en hel del Grimm under uppväxten är det inte en av dem jag minns bäst, faktum är att jag inte varit säker på vem Rapunzel är när namnet dykt upp under senare år. Men nu vet jag, alltså! Jag passade på att jämföra berättelsen med den i en Grimm-samling jag såg på stan och kunde förvissa mig om att det är samma saga, bara som sagt i ny översättning.

Mer vackra bilder finns på Katalin Szegedis blogg (skriven på ungerska), från Rapunzel och annat.

Det är så roligt att läsa mina favoritböcker från barndomen, som jag plockat med mig från föräldrahemmet, och att sen skriva om dem här. Nu har turen kommit till Gunnel Lindes härliga Mamm- och pappsagor (först ut var En björnberättelse och resten kommer så småningom). Det här inlägget är främst tillägnat er som liksom jag nästan får nostalgiska spasmer bara av att se omslaget:

Mamm- och pappsagor av Gunnel Linde

Boken är från 1976 och består av sagor som handlar om mammor och pappor. Ofta handlar det om barn som väljer sina föräldrar, vilket de flesta säkert åtminstone ibland önskat att man kunde. Sagorna är fantasifulla och skruvade, med en härlig lekfullhet i berättandet. “Lindes böcker handlar ofta om barns fantasivärld i kontrast till en oförstående vuxenvärld”, står det på ne.se, och det stämmer bra för dessa sagor, även om fantasin ofta får flöda fritt i berättelserna och kontrasten uppstår av sig självt när man läser och vet hur det ser ut egentligen.

Många minnen väcks till liv när jag läser dessa sagor. Jag känner igen mycket, men har så dåligt minne att jag knappt kunde komma ihåg någonting innan jag började läsa, trots att jag verkligen tänkte efter. Min starkaste minnesbild var av en pojke som tog med sig smörgås att äta ute. Nu när jag läst är jag inte ens säker på att minnet är från den här boken. Jag hittar visserligen meningen “Nästa dag gick Alois till stationen med en smörgås i fickan” i sagan “Pappan som inte kom med tåget”, men kan det verkligen ha varit det? Klart att det kan, eftersom det inte är helt ovanligt att någon liten detalj från ett barndomsminne växer i proportion, men jag vet inte… Jag har bestämt för mig att det var ostsmörgåsar och att det hände flera gånger. Dessutom känns det som att det var en kiosk inblandad på något vis. Kan det vara någon helt annan bok jag minns, eller blandar jag kanske in sagan “Pojken som ville bli mamma” också, där det faktiskt figurerar en kiosk? Hjälp mig gärna att lösa gåtan, om du minns någon bok med ostmackor…

Här är en översikt av sagorna i boken:

Ärtmamman och Kexpappan, Russinmamman och Snörpappan

Det var en gång en flicka som inte hade någon pappa och inte någon mamma. Hon bodde i en stor våning alldeles för sig själv med mattor på golvet och möbler i hörnen och telefon på väggen. Mattorna hade flugit dit av sig själva. Möblerna hade kommit knegande uppför trappan och bett att få bo hos flickan en vinter när det var riktigt kallt ute. Och flickan tyckte synd om dom och släppte in dom till sig. Telefonen hade hon fått av en tant som inte ville ha den längre.

Så börjar den första sagan. Flickan, som heter Kullerbytta, har visserligen väldigt roligt där hon flyger omkring alldeles själv på mattorna i sin våning och undervisar byrån i konsten att hoppa hopprep, men ändå längtar hon efter en mamma och en pappa. Hon ringer till en häxa hon känner och får ett recept. Hon ska hälla vatten i fyra flaskor med skruvlock och så lite mjölk, tandkräm, teblad och kaffesump i varje. Sen ska hon lägga en ärta i den första flaskan, en kexbit i den andra, ett russin i den tredje, en snörstump met knut i den fjärde. Sen måste flaskorna stå i garderoben med korkarna påskruvade i två dagar och hon får absolut inte titta in där oavsett vad hon hör.

Till slut har hon en ärtmamma, en kexpappa, en russinmamma och en snörpappa i miniformat i flaskorna. Häller man ut dem i badkaret växer de till sig. Men vilka föräldrar ska hon välja? Fyra stycken är ju lite väl många att hålla reda på.

Mamman som polisen kom och tog
En av mammorna som Kullerbytta tillverkar säger “Nu gör du som jag säjer, annars kommer polisen och tar dej!” hela tiden. Det är ju inte så kul, så Kullerbytta ställer ut henne farstun. Så kommer det sig att det faktiskt är mamman som blir tagen av polisen. Lyckligtvis tar polisen väl hand om henne, trots att hon är så folkilsk.

Pappan som såldes på loppmarknad
En av papporna som Kullerbytta tillverkar säger “Jag har inte tid”, hela tiden. Han blir också utslängd och får skvalpa runt i sin flaska ute i farstun.

Bild från sagan om Pappan som såldes på loppmarknad.

Kexpappan trodde att det snart skulle komma en kontorschef förbi och fråga om inte Kexpappan ville vara kontorschef i hans ställe under semestern. Han vill nog att jag ska bestämma en del viktiga saker medan han är borta, och han vill att jag ska tacka ja till platsen inom en vecka, tänkte Kexpappan. Men då säger jag: “Jag har inte tid”, när han frågar.

Det kommer ingen kontorschef, i stället hittar ett barn honom och försöker sälja honom på sin loppmarknad. Han blir köpt av en pojke som inte har någon pappa längre och som tycker att Kexpappan är så lik hans gamla pappa som också alltid sa “Jag har inte tid”.

Pojken som ville bli mamma
Lasse tycker att det är så orättvist att bara mammor kan föda barn, men är driftig nog att se till att han också får bli mamma. Han bygger ett plastmonster och lägger i en plåtburk som han surrar fast på magen. Graviditeten varar i en vecka och sen föds Lasses alldeles egna monster, som han döper till Heppson-Kneppson Knickedick. Knickedick är förnamnet, fast det kommer sist. Knickedick är jätteduktig på att räkna, men han måste ha en halstablett i timmen för att må bra. Hur ska Lasse klara av att förse sitt monster med mat?

Vov, sa mamma – grr, sa pappa
Embla och Atle tjatar och tjatar på sina föräldrar om att de ska få en hund, men det blir aldrig någon. Som tur är har Embla och Atle förmågan att trolla med teckningar. Så fort de ritar någonting på ett papper så blir det som de ritat, fast först dagen därpå. Alltså ritar de varsin hund. De ritar lite för stort, så de måste rita svansen på baksidan. Mamma och pappa vet förstås att Embla och Atle har den här förmågan och de förstår vad de tänker göra. När Embla och Atle sover smyger de sig in i deras rum, letar rätt på teckningarna och suddar ut dem. Men de missar svansarna… och på morgonen när de vaknar har mamma och pappa fått hundsvansar och börjar bete sig som hundar!

Vov, sa mamma – grr, sa pappa

Det blir ett fasligt sjå för Embla och Atle att hålla reda på hundföräldrarna, som bara vill leka hela tiden. De smiter från jobbet och letar upp Embla och Atle i skolan. Atle har inte tid med dem, för han har räkning och är mitt i ett tal som han vill se om det blir rätt. Och Embla ska ha roliga timmen och klä ut sig.

Pappa säger:

Jag har bitit Blomgren i benet och jagat upp kassörskan i ett träd. Jag vill inte vara därborta, jag vill vara med dej i stället. Det är mycket roligare. Vi kan gå ut i skogen och springa ikapp.

Mamma säger:

Det är inget roligt på jobbet. Så fort jag ser en fågel utanför fönstret måste jag hoppa upp och skälla på den. Och jag bara skriver vov-vov med skrivmaskinen på vartenda papper. Det hjälper inte hur många gånger jag skriver om. Kan jag inte få ligga under din bänk om jag är alldeles tyst?

Vad ska de ta sig till?

Den eldsprutande mamman
Nina och Tina och Kilian har en väldigt bra mamma. Utom en gång i månaden. Då förvandlas hon till en eldsprutande drake! När de frågar andra barn om råd får de veta att alla mammor är såna. Det går inte att göra någonting åt det, trots att de försöker allt de kan komma på. När det börjar gå över gråter mamman och är ledsen för att hon blir så otäck. De måste se till att hålla sig undan vid den där tiden i månaden!

Apelsinbarnet
Vickelas mamma har ett barn i magen. Det vill Vickela också ha, så hon äter ett apelsinbarn. Ni vet, en sån där liten apelsin inuti en stor. Pappa får pyssla om både mamma och Vickela och ge dem varm mjölk om mornarna så att de inte ska må så konstigt. Och en vacker dag föds Apelstina! Det går till så att Vickela helt enkelt blåser ut henne. Och när hon vill ha henne i säkert förvar är det bara att suga in henne igen. Vilket smidigt barn! Dessutom är Apelstina lika stor som Vickela och kan redan göra en massa saker.

Pappan som inte kom med tåget

Det var en gång en pojke som hette Alois. Nej, förresten, det hette han inte. Han hette något annat. Men vi kan låtsas att han hette så. I efternamn hette han i alla fall Underdahl. Alois Underdahl alltså.

Får man verkligen börja en berättelse så? Klart man får! Åtminstone när det är en mamm- och pappsaga, för i dem är allt möjligt.

Alois har ingen pappa, men han har fått en hund för att inte känna sig så ensam när mamma är på jobbet. Men Alois saknar ändå sin pappa. “Kommer han inte tillbaka till oss nån gång?” brukar han fråga och mamma brukar svara att hon inte tror det. Men det tror Alois! Så han går till tågstationen för att vänta på sin pappa. Eller ja, en pappa, snarare. Någon som ser ut som en bra pappa. För Alois vet inte hur hans pappa ser ut, inte förrän han får syn på honom.

Luddes mamma och trollkarlen

Det vare en gång en stackars mamma som tyckte att hon var alldeles hopplös. Hon tyckte att hon var ful och dum och lat och elak och att korven bara ville bli vidbränd, hur hon än bar sig åt. Hon brukade sitta hemma hela dagarna och knåda små töntiga, knorpiga lergummiguttor som ingen ville köpa. För det var det enda arbete hon vågade sig på.

Lyckligtvis träffar den stackars mamman en trollkarl som tycker särskilt bra om alla som är fula och dumma och lata och elaka, och såna som bränner vid korvsnuttar. De passar perfekt ihop och trollkarlen har en trollformel som gör mamman både söt och klok och duktig och snäll. Den lyder: “Min lilla, söta, kloka, duktiga Elva-lisa. Det finns ingen som bränner korvsnuttar så härligt som du!” Allt verkar bli helt perfekt… ända tills mamman blir för perfekt för trollkarlen.

Jordbävningen

Det var en gång en pojke och en flicka som inte var födda än. Dom var på ett trevligt ställe där man kunde springa omkring i pyjamas hela dagarna och göra vad man hade lust med. En dag fick dom lust att bli syskon och bo i en liten stad i Norrland.
- Pax för att heta Silla! sa Silla.
- Pax för att heta Svante! sa Svante.
Dom kikade i ett nyckelhål, som man kunde se hela världen i och pekade ut var dom ville bo.
- I det där blåa huset på torget, sa Silla.
- I det där fönstret som glänser, sa Svante.
Sedan gick dom till stormarknaden för att välja ut en pappa och en mamma åt sig.

Den här sagan känns väldigt typisk för mamm- och pappsagorna. Barnen har mycket, för att inte säga allt, att säga till om och mammor och pappor kryllar det av. Man blir inte mamma eller pappa för att man får ett barn, utan man är helt enkelt mamma eller pappa och sen kan man bli vald av ett barn!

När de letar mammor och pappor på stormarknaden är de noga med att läsa innehållsförteckningarna på dem:

“Innehållsförteckning: Bra pappa som gillar att vara hemma. Brunt skägg och plattfötter. Diskar, sjunger, löser korsord, spelar på penna”, stod det på en. “Bruksanvisning: Låt honom sova länge på morgnarna. Ta inte ett nytt glas varenda gång du dricker vatten.”
På en annan stod det: “Innehållsförteckning: Duktig mamma som kan köra racerbil. Mörkt hår. Diskar, samlar på minibilar, tycker om barn som inte är rädda. Bruksanvisning: Glöm inte att säga att hon är världens duktigaste”.
- Inte dom två sa Silla till Svante. Dom passar inte ihop. Båda vill diska!
- Nä, dom blir nog osams om vem som ska diska först, sa Svante till Silla.

Tänk vad praktiskt, med innehållsförteckning och bruksanvisning på mammor och pappor!

Hur gick det sen?
Boken avslutas med att vi kort får veta hur det gick för Kullerbytta, Atle och Embla, Nina och Tina och Kilian, Vickela och Apelstina, Alois och de andra i sagorna.

Så här skriver Gunnel Linde på bokens baksida:

Den här sagoboken är som gjord för alla föräldrar som vill ha dåligt samvete medan de läser sagor. Den passar extra bra för mammor och pappor som tycker att dom själva är dumma och elaka, otåliga, oförstående, oförsvarliga och konstiga mot barn. Men egentligen är det inte dom boken är gjord för. Den är tvärtom gjord för barn, som vill veta hur vuxna människor kan hitta på att vara rätt som det är. Och vad man kan göra åt det.

Med hjärtliga hälsningar från en mamma och ett barn i samma person.

Gunnel Linde

Jag tror att Gunnel Linde hade väldigt roligt när hon skrev dessa fina små berättelser, så roligt att det smittar av sig på läsaren. Det här är sagor man blir glad av!

Har ni hört den där om tjejen som sov i hundra år?
Skämt åsido, nu har det kommit en ny bok med den gamla sagan om Törnrosa, med bilder av Lena Sjöberg.
Som de flesta kanske vet, handlar sagan om en kung och en drottning som önskade sig ett barn. En dag när drottningen tog ett bad stack en groda upp huvudet och sa att de inom ett år skulle få en dotter.
Grodans ord gick i uppfyllelse och de fick en fin dotter. Eftersom de ville fira att de fått sitt vackra barn bjöd de in till fest på slottet, dit bland andra stadens tretton kloka gummor blev bjudna. Nu var det tyvärr så att kungen endast hade tolv guldtallrikar (oh, the horror!), vilket gjorde att en av gummorna fick stanna hemma.
Var och en av de tolv gummorna gav prinsessan olika goda egenskaper, som skönhet och rikedom. När den elfte av gummorna hade givit sitt löfte kom plötsligt den trettonde, objudna, gumman fram.
Hon sa att prinsessan skulle sticka sig på en slända när hon var femton år och därefter dö. Efter detta klev den tolfte gumman fram. Hon kunde inte ta bort den onda förbannelsen men hon försökte mildra den och sa att prinsessan inte skulle dö, bara sova i hundra år.

Ja, sen vet ni kanske vad som händer?

Klassiska sagor kan lätt bli lite tråkiga, tycker jag. Dock är den här berättelsen uppiggad av enormt tjusiga bilder av Lena Sjöberg. Jag älskar verkligen bilderna, de bär sagan på ett superfint sätt. Som små konstverk är de!

Så för min egen del är det bilderna som gör den här boken intressant, eftersom sagan ju inte är sådär väldigt himlastormande och nyskapande. Dock tycker jag om sagor för det de är, gamla berättelser som hängt med länge, länge.

Törnrosa
Illustratör: Lena Sjöberg
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 26
ISBN: 978-91-29-67131-5
Köp: Jämför priser

Sugen på att läsa sagor alldeles gratis på nätet? Här är ett webbtips:

Än så länge finns tre sagor om räven Felix på äventyr (Trolldrycken, Ballongfärden och Presenten) samt en saga för mindre barn om ett kalas (Kalas på savannen).

Jonny skriver på sajten att sagostunden med barnen ofta är höjdpunkten på dagen hemma hos dem. För att dryga ut berättelseutbudet började han skriva och illustrera egna berättelser och dessutom dela med sig av dem på hemsidan.

“Felix kunde knappt tro sina ögon, det var verkligen en snigelbuss (ur Felix på äventyr – Trolldrycken).”

Bilderna är väldigt söta och charmiga med många lustiga detaljer. Synd bara att de inte är färglagda, men om Ava hade varit lite äldre hade hon förstås kunnat färglägga sina egna sagor.

Du kan också läsa Jonny Carlssons blogg om arbetet med sagorna.

Jag har alltid tyckt mycket om sagor och berättelser om det lite annorlunda och övernaturliga. Sagor om troll, tomtar, vättar, älvor och andra sådana sagoväsen har alltid fascinerat mig. Att det är gamla berättelser som först berättades muntligt och som sedan blivit nedskrivna gör att det känns lite extra speciellt att läsa. Sagor som många, många hört före oss. Jim Henson’s The Storyteller var en stor favorit på TV när jag var liten.

I John Bauers förtrollande sagovärld får vi stifta bekantskap med prinsen utan skugga, prinsessan Tuvstarr, stortroll, bortbytingar och många andra figurer.

Sagorna är skrivna i början av 1900-talet av olika författare såsom Jeanna Oterdahl, Helge Kjellin och Helena Nyblom. Det är inte några moderna sagor och således har de ett ganska ålderdomligt språk. Frågan här är om barn förstår alla ord. Läser man högt för barnen kan man, om man orkar, byta ut orden medan man läser mot något som barnen förstår. Det är dock inte så pass konstigt språk att man måste sitta och översätta hela sidor.

Jag har inte tänkt läsa ur den här boken för Wilma innan hon fyllt ett par år minst, då sagorna är relativt svåra och bilderna är inte sådär hippt färggranna som i böcker för mindre barn. Dock inte sagt att mindre barn inte kan uppskatta boken!

Jag tycker att det är en väldigt vacker bok, med fint skrivna sagor och underbara bilder av John Bauer. Jag tror absolut att många barn som tycker om att mysa med en kopp varm choklad och höra magiska berättelser skulle uppskatta den här sagoboken. Särskilt om man läser högt för dem!

John Bauers förtrollande sagovärld

Författare & illustratör: Diverse, John Bauer

Förlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 221

ISBN: 978-91-638-6333-2

Köp: i din närmsta bokhandel, eller kanske på adlibris!