Nu är Eddie tillbaka! Ni vet, han som lärde de små om julen i Eddie och julen. Den här gången har han fått en lillebror.

Jag har ju läst massor av syskonböcker – se etikett syskonböcker och inte alltid tyckt om vad jag läst, då det ofta är ett herrans tjat om syskonsvartsjuka på ett ganska hårt sätt. Den här boken lyckas visa att mamma och pappa blir uppslukade av bäbisen utan att det innebär att barnet tänker en massa mörka saker om syskonet. Visst blir det lite frustration, men den är inte riktigt riktad mot syskonet eller fenomenet att ha syskon, och dessutom klurar familjen ihop och lyckas hitta sånt som alla kan roa sig med tillsammans. Mysigt, tycker jag. Och det stämmer bättre med min bild av barn som får syskon. Min dotter (4½ år) kan bli frustrerad ibland när lillebror (6 månader) gör mamma (mig) otillgänglig, men jag känner inte riktigt igen det där att storbarnet vill lämna tillbaka bäbisen, slänga bäbisen i sopnedkastet eller vad det nu kan vara. Jag säger inte att det inte kan vara så, bara att den här versionen passar mig.

Fast det är klart, lite kul (och passande Eddie) hade det varit med ett NÄE BROR någonstans. Eddies charmiga språk från första boken är tyvärr inte med i denna (han har kanske blivit större, helt enkelt), men det är en fin bok ändå. Jag gillar den.

Lisa Bjärbo bjuder på fler smakprov ur boken på sin blogg.

---

Eddie får en lillebror
Författare: Lisa Bjärbo
Illustratör: Jesús Verona
Förlag: Rabén & Sjögren (februari 2013)
ISBN: 978-91-29-68640-1
Antal sidor: 32
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

 

 

 

 

 

 

 

 

”Vad spännande får jag se. Så söta!” En bra ingång till en ny bok av en 3–åring, fast det var nog mest den söta nyckelpigan på bokomslaget han kommenterade, vilket märktes när vi läste, prickar skulle räknas och färger bestämmas. Nyckelpigor går tydligen alltid hem för mindre barn. Insekter över lag är temat för dagen här hemma, ja barnen är 5 år och 3 år och världen är ny och spännande, ibland lite läskig till och med. Björn Bergenholtz är tillbaka med fler personliga faktaböcker och jag tycker det är fullkomligt lagom att han alltid väljer att ha med 25 utvalda sorter och presenterar dessa på ett enkelt vis. Det blir en genomläsning som alla orkar med. Illustrationernas höga kvalitet håller också intresset på topp och gör att vi senare kan komma att känna igen de små krypen eller skalen i verkliga livet.

I Känn igen 25 myror och andra småkryp är valet av insekter genomtänkt. Det är sådana vi kan få syn på lite då och då och nu vet vi vad de heter också och att de dessutom ofta är smarta och märkliga och udda och kul. De har idéer de små! Riddarskinnbaggen gillar att möta upp sina många vänner på ljust målade solvarma väggar. Eller dödgrävaren som luktar upp djurlik på nolltid och ser till att liket begravs i jord. Jordlöparen å sin sida när den ser sitt byte börjar den springa som en liten galning för att hinna upp. De korta textraderna vid varje djur är lättsamt skrivet och med ett fint tilltal och ibland med en humoristisk tvist. Insekter och kryp som är med är som följer: röd skogsmyra, hästmyra, småmyror, nyckelpiga, riddarskinnbagge, dödgrävare, spottstrit, bärfis, bladlus, tordyvel, jordlöpare, guldbagge, ekoxe, lysmask, skräddare, gräshoppa, vårtbitare, husspindel, korsspindel, vargspindel, lockespindel, tvestjärt, fästing, gråsugga och mångfoting.

Stranden blir mitt nästa mål. Jag kommer att ta mig dit själv om det är så. Känner en nyfikenhet. Inser förstås att jag flyttat till precis fel sida för att kunna stöta på den mest varierande mängden av fynd i form av snäckskal och musslor som jag kan beskåda i Känn igen 25 strandfynd. Västkusten är nämligen strandupptäckarens paradis. Musslor och snäckor är ju inte samma sak får vi lära. En mussla är gömd inuti och en snäcka syns lite utanför sitt skal. Det är främst dessa två i död form som blir till skatter på stranden. Men också döda eller levande maneter, strandkrabbor, sandmaskar, sjöstjärnor, sjöborrar, ostron och blåstång. Jag längtar verkligen till stranden nu, inte alls för att bada, utan för att leta och finna och sedan halvt briljera med namn och små egenheter på fynden som Björn Bergenholz delgett mig och barnen.

Se också barnboksprats tidigare recensioner av bokserien:

Känn igen 25 blommor och Känn igen 25 fiskar

Känn igen 25 fåglar och Känn igen 25 svampar och bär

Känn igen 25 fjärilar och flygfän, Känn igen 25 sniglar, kryp och kräldjur, Känn igen 25 fåglar

Känn igen 25 däggdjur och Känn igen 25 träd och buskar

---

Känn igen 25 myror och andra småkryp
Författare & illustratör: Björn Bergenholtz
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 27
ISBN: 9789129687019
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Känn igen 25 strandfynd
Författare & illustratör: Björn Bergenholtz
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
Antal sidor: 27
ISBN: 9789129687002
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Åkerbo är en bok som handlar om hur det är att växa upp i Sverige på 1920-30-talet. Berättelserna är i Astrid Lindgrenstil och jag tycker att boken är väldigt mysig. Det är nyttigt och kul inte bara för barnen utan även mig som 80-talist att få höra om hur det var att leva i Sverige för snart hundra år sedan.

Boken utgörs av korta anekdoter som är från författarens mammas barndom. Berättelserna handlar om Gitta och hennes sex syskon som bor i ett rött hus som heter Åkerbo. Vi får bland annat läsa om när Gitta får operera örat och ligga på sjukhus samt när Gittas storebror får vandrande pinnar som förökar sig och skrämmer slag på mamma Hildur.

Illustrationerna i svart och rött passar bra till temat. Boken fungerar utmärkt för högläsning, men jag tycker att kapitlen är något korta. Det känns lite avhugget.

Det är spännande att läsa om en svunnen tid. Det var mycket som var annorlunda förr. Boken bidrog med några ögonöppnare för min femåriga dotter (som inte är särskilt bevandrad i Astrid Lindgrens värld), jag fick bland annat förklara vad barnaga är och att det finns huggormar som är giftiga i Sverige. Boken kan nog bli ett bra diskussionsunderlag.

På det hela sammantaget en mycket trevlig bok.

Åkerbo – sju syskon, fyra våningar
Författare: Annika Huett
Illustratör: Annika Huett
Förlag: Rabén & Sjögren
Antal sidor: 83
ISBN: 9789129683950
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Emil och jag är jämngamla, när berättelserna börjar är han fem år, det var jag också när den första av böckerna gavs ut. Stora Emilboken innehåller samtliga Emil-böcker: Emil i Lönneberga, Nya hyss av Emil i Lönneberga och Än lever Emil i Lönneberga. Om Emil hade vuxit upp i dagens samhälle hade han troligen försetts med en ’bokstavsdiagnos’ och böckerna hade fått en varningstext av genusvetare och feminister, lyckligtvis blev berättelserna om den lille gossen klassiker och fick leva vidare!

Att som barn lyssna till och läsa om Emils bravader var roligt, och så här femtio år efteråt minns jag alla de episoder jag läser och alla Björn Bergs bilder, men det finns stycken som jag reflekterar över på ett annat sätt. Konstigt nog minns jag inte att jag läste Emil för mina barn, på 80-talet låg böckerna inte i tiden, ändå tror jag inte att de undgick Emil och hans hyss; dessutom är jag övertygad om att böckerna har präglat mycket av den senare litteraturen i ’rackarunge-genren’.

Han vill ju alltid gott, den där Emil – men hur kan det jämt bli så fel: att all hans glädje, kreativitet, godhet och spontanitet alltid slutar i katastrof… (Så är det med vissa barn.) Stolt vill han överraska och glädja sin svårflirtade snåla pappa med alla kräftorna som de har fångat, han och Alfred, och han ställer det stora karet med krälande kräftor framför pappans säng så att han ska bli glad när han vaknar… ja, ni kan ju räkna ut vad som händer. Men ibland har pappan verkligen anledning att vara stolt över sin gosse, och erkänner det också, som när Emil genom sitt goda handlag med djur lyckas få en alldeles egen häst av en elak hästhandlare under Vimmerby marknad eller när han av kärlek och envishet, med det egna livet som insats, räddar sin käraste vän Alfred från att dö i blodförgiftning under de värsta snödygnen i det småländska minnet – en oerhört stark berättelse som fick mina ögon att tåras. En annan av mina favoriter är berättelsen om griseknoen, de jästa körsbären och Emils nykterhetslöfte efter den händelsen… Ja, du får läsa själv vad som hände! Och för varje hyss/dumhet han gjorde blev han instängd i snickarboden och täljde sig där en gubbe.

Till all lycka hade Emil en mamma som trodde på honom och nedtecknade hans hyss, och en nära relation till drängen Alfred – annars vet man inte hur det hade gått, förmodligen inte så bra. Ja men, säger ni: Emil är ju bara en påhittad karaktär! Men det är just den där blandningen mellan fiktion och verklighet som Astrid Lindgren är så bra på!

Hon är en fantastisk berättare, och att utgå från den blå skrivboken som Emils mamma skrev ner hyssen i är en kreativ idé som kan inspirera till exempelvis dagboksskrivande. En av mina reflektioner när jag läser är att mammans anteckningar ändå bara utgör en liten grund och att ryktena och berättelserna i bygden är det som håller Emils liv och levene ännu levande – det traderade, det som berättas från en generation till en annan. Att lyfta fram betydelsen av bygdens muntliga berättande fyller en viktig funktion och är liksom inbakat i helheten. Växlingen, flytet och balansen är så suveräna; den mellan det personliga berättandet, de ordentliga dialektalt stavade anteckningarna i skrivboken, dialogen mellan karaktärerna och det direkta tilltalet till läsaren, ofta som förklaringar: ”Men hur kunde man vädra då, undrar du kanske? Kära barn, hur kan du fråga så dumt! Vem har sagt att man vädrade i fattigstugan, sådana galenskaper var ingen intresserad av…”.

Björn Bergs svartvita teckningar gör berättelserna än mer levande, de är aktiva, figurerna rör sig när någon läser och man tittar på dem!

Astrid Lindgren skildrar människorna och landsbygdens samhällsstruktur på ett både pedagogiskt och underhållande sätt, även om det handlar om svunnen tid så tror jag inte att dagens barn har något problem med att förstå och identifiera sig med Emil och Ida, däremot lär de sig förmodligen en hel del om äldre tider och dess villkor. Författaren karaktäriserar exempelvis den snåle småländske bonden och den korkade flamsiga pigan, stereotypa kategoriseringar som i dag är tabu – men Lindgren gör det med sådan skicklighet, humor och värme att det egentligen aldrig känns nedlåtande – om det nu inte är så att man särskilt vill lyfta fram denna typ av problematik. Alla de individer/karaktärer som befolkar Emil-böckerna ’fanns förr’ oavsett om de var konstruerade av sin omgivning eller genuina sedan födseln. Fattigstugans hjon, prosten och hans fru, doktorn, pigan och drängen, hästhandlaren, godtemplarna i nykterhetslogen, borgmästaren, hjälpgumman och den förnäma fru Petrell – och så Emils lilla timida syster, hans kloka och kärleksfulla mamma och så den stackars pappan – Anton Svensson i Katthult, som alltid var den som kom i vägen för Emils hyss – och utan vilken dessa böcker inte hade kunnat skrivas.

Titel: Stora Emilboken
Text: Astrid Lindgren
Bild: Björn Berg
Förlag: Rabén & Sjögren (2013)
ISBN: 9789129687316
Antal sidor: 383
Jämför priser 
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

För 29 år sedan mötte Ulf Löfgrens underbara karaktär Ludde sina läsare, nu är det dags för nästa generation att få bekanta sig med den knascharmiga kaninen. De flesta Luddeböcker jag har stött på har varit så gott som utslitna, så en ”varsamt moderniserad” ny utgåva känns som helt rätt satsning!

 

 

I denna första bok presenteras Ludde i egen hög person, från grunden – glad och naken – allt kan hända.

 

Ludde kan verkligen konsten att trassla till det för sig, som när han ska klä på sig – inte för att det är lätt alla gånger, men man kan ju passa på att ha lite kul under tiden man lär sig. Och tänk så mycket mer man lär sig av att göra annorlunda; om sig själv, sin kropp, koordination, funktion, färg och form. ”Eller hur”, säger berättaren varje gång det blir rätt, efter att för varje försök ha ifrågasatt klädernas plats upp-och-ner och på kroppsdelar där de uppenbarligen inte passar med ett ”Men hur…?”.

”Nu”, ”först” och ”sedan” hör till andra begrepp som kommer på köpet när Ludde försöker få rätt ordning på plaggen. Berättelsen fortsätter och nya vardagliga föremål och situationer tillkommer: en stol, ett bord, en tallrik med köttbullar… hur ska dessa användas och hanteras? Ludde tokar till det och utvecklas, medan berättaren är den som alltid vet vad som är rätt – så klart!

Som vuxen kan jag tycka att det är en fördelning som inte är så kreativ och att den vuxnes ständiga pekpinnar blir lite tjatiga – men jag vet av erfarenhet att för en två-treåring är det såå roligt, och dessutom ganska självklart att den vuxne vet bäst – så varför trassla till det: Ludde är underbar och efter en hel del strapatser kommer han slutligen i säng – med pyjamasen på. ”Men hur ligger Ludde i sin säng?” Ska man ha fötterna på kudden när man sover…?!

Luddes omedvetna charm och uppsyn är svår att motstå liksom hans mysiga kläder. Vad som har moderniserats i den nya utgåvan vet jag inte, men kan tycka att det är lite synd att bladen inte är av lite kraftigare kvalitet – eftersom även denna utgåva lär bli välläst.

 

Titel: Ludde
Text och bild: Ulf Löfgren (2013)
Förlag: Rabén & Sjögren  (2013)
Antal sidor: 23
ISBN 978-91-29-68698-2
Jämför priser 
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris