Etikett: piratförlaget

Maj-Britt, Mars-Britt och husvagnen

När jag började läsa boken kändes det som att jag inte skulle tycka att den var något vidare. Men sen: Oj! Boken hann bli både knasig och spännande innan det var över.

Åttaåriga Maj-Britt är den som håller ordning på sin knasiga familj. Hon är ansvarstagande, skötsam och lugn som en filbunke. Mamma får en massa livsfarliga idéer hela tiden, pappa har inte så mycket att säga till om och lillasyster Juni har något fel i hjärnan som gör att hon är fullkomligt oregerlig (men världens finaste unge ändå). En dag får Maj-Britt syn på en flicka i den övervuxna trädgården intill deras egen. Flickan säger att hon heter Mars-Britt. Mars-Britt har en stor och otäck hund och bor i en husvagn på tomten tillsammans med sin mamma Anna, i väntan på att de ska få ordning på huset. Till skillnad från Maj-Britt är Mars-Britt ett spralligt yrväder som kan bete sig riktigt ofint, men mamma Anna är mer lik Maj-Britt. Tjejernas familjer börjar umgås och det visar sig att de med alla sina olikheter kompletterar varandra riktigt bra.

Av titeln att döma skulle man kunna tro att historien kretsar kring husvagnen, men den har i stort sett redan spelat ut sin roll när den introducerats. I stället handlar det om lite av varje som sker och alltihop kulminerar i att Juni försvinner och alla måste leta (det är då det blir spännande).

Det är en fin bok som kan inspirera en hel del existensiella funderingar. Hur ska man vara, egentligen? Är det bättre att vara på ett visst sätt, eller är det kanske bra att alla är olika? Och hur är det med lögner egentligen? Hur kommer det sig att alla säger att man inte får ljuga, men så ljuger de ändå?

Har ni förresten hört att Piratförlaget startar barnboksförlag? Det brukar ju stå Lilla Pirat på deras barnböcker, men nu ska det bli ett riktigt Lilla Piratförlaget, som dotterbolag till Piratförlaget. Kul!

Maj-Britt, Mars-Britt och husvagnen
Författare: Anne Holt
Illustratör: Anne Holt (syssling till författaren)
Antal sidor: 135
Förlag: Piratförlaget 2011
ISBN: 978-91-642-0352-6
Köp: jämför priser

Doktor Proktor och världens undergång. Kanske.

Äntligen är den tokroliga trion tillbaka – den pyttelille illrödhårige och kaxige Bulle, den modiga och stavningskunniga Lise och den gänglige, brylépuddingälskande uppfinnaren Doktor Proktor. För mig som njöt hejdlöst av Doktor Proktors pruttpulver och uppföljaren Doktor Proktors tidsbadkar råder det inga tvivel om att det är ett kärt och hett efterlängtat återseende. Jag läser om stora framgångar i Norge som vittnar om att jag inte är ensam om min förtjusning över den här bokserien, som till och med mynnat ut i en utställning på Naturhistoriska museet i Oslo (den skulle jag vilja se!).

Den här gången blir det farligt på allvar; jorden råkar ut för en diskret invasion från närmsta rymden. Det är månkameleonter – håriga, otäcka varelser med långa tånaglar, klasvis med hemorrojder och dålig koll på när dubbla konsonanter ska användas – som kommer för att grädda alla människor i våffeljärn och äta upp dem. För att slippa besväret att döda människorna först tänker de sätta igång ett världskrig och så att säga låta människorna göra jobbet själva. Och det börjar alltså i Norge. Månkameleontbossen Jodolf kamouflerar sig (ja, de är ju kameleonter!) som körledaren Hallvard Tenoresen som hypnotiserar Norges befolkning med körsång. Bokstavligt talat. Våra vänner blir tvungna att bilda motståndsrörelse och får i vanlig ordning god hjälp av doktor Proktors uppfinningar, men också av en sjubent peruansk sugspindel vid namn Perry.

Lite smakprov. Klicka på bilderna för att se uppslagen de finns på.

Det är precis lika galenkul skrivet som i de tidigare böckerna och jag imponeras ideligen över språklig lekfullhet och stolleskojiga infall. Nesbø lyckas klockrent med konststycket att både skriva oväntat och ändå följa en logik, genom att detaljerna som leder till berättelsens krumbukter har planterats finurligt och snyggt i förväg. Det är roligt att pruttpulvret och jätteanakondan i kloaken som figurerar i tidigare böcker får vara med även här, men tidsbadkar fick de inte användning för den här gången.

Min enda invändning är att det känns synd att faran den här gången är så påtaglig och extern. Det blir liksom ännu knäpplustigare när problemen både beror på och löses av doktor Proktors uppfinningar, men genomförandet är helgjutet även denna gång så det är bara en liten, liten invändning. Det här är höjden av knaskomik! Det är otroligt underhållande och så vansinnigt inspirerande att jag blir sugen på att själv försöka skriva någonting roligt.

Doktor Proktor och världens undergång. Kanske.
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164203335
Smakprov: smakprov.se
Köp: jämför priser

Mystiska Milla och vintercirkusen

Nu är den här, den tredje boken om det modiga lilla tygspöket Milla och hennes jakt på de tio sanningarna. Jag skrev om den första boken här och den andra här. Den här gången går resan till Sankt Petersburg, där den onde syfabrikören Hektor Mysac ämnar gifta sig med sin sekreterare fru Vampe. I packningen ligger syfabriksspökena, som ska användas som dukar, näsduk och brudslöja under festligheterna. Milla får en fulltecknad agenda: rädda sina spökvänner, stötta sin stackars människovän Pinneus (syfabrikörens son), hitta den tionde sanningen och dessutom rädda Pinneus försvunna mamma och möjligtvis sin egen försvunna mamma också. Allt detta mynnar ut i en spretig transportsträcka till berättelse och jag undrar hur materialet ska räcka till ytterligare sju böcker.


Skavlans illustrationer imponerar

Jag vill verkligen gilla Mystiska Milla, för det är så mycket som är coolt med konceptet och böckerna är så snygga. Men det kommer tyvärr ett men. För att skjuta upp det oundvikliga börjar jag med det jag gillar; böckerna är verkligen toksnygga! Läckra, svarta och stilrena omslag och mängder av fullkomligt fantastiska färgillustrationer av Fredrik Skavlan. Sidorna svämmar nästan över av uttrycksfulla figurer, krusidulliga fasader och ornamenterade trappor. Det är jättebra att illustrationerna får ta så mycket plats, vilket de sällan får i böcker med så här mycket text.

Men gott och väl halva boken går innan jag överhuvudtaget bryr mig om handlingen. Jag läser bara för att bli klar. Sen blir jag i alla fall lite nyfiken på vad grejen är med Pinneus mamma, men trots att hon glimtar förbi står de i övrigt så driftiga Milla och Pinneus handlingsförlamade och ser på när hon försvinner igen. Det känns snopet. Det hintas även om Millas mamma och det enda som känns viktigt när jag läst klart är att man fått en ledtråd om mödrarna.

I övrigt består boken av tröttsamt mycket upprepningar kring annat:

  • Komik kring hur de fångade syfabriksspökena stretar emot när människorna hanterar dem som de tygstycken de ser ut att vara.
  • Att alla precis hela tiden kommenterar att Pinneus har en ful halsduk eller dylikt när han går omkring med Milla.
  • Spökslang. Okej, jag har fattat grejen nu, men varför måste det vara en sån ketchupeffekt på det? Det är snyggt att väva in uttryck som ”uggy” och ”happa upp sig” i texten, men det som framförallt sker är att karaktärerna öser ur sig mantra-aktiga haranger i stil med ”Cyber, happ och flow, stjärntro och okuvlig ande, för sjungande spirea”.
  • ”Ryska” som i själva verket är svenska med ”ski” påhakat på orden, t.ex. ”Du är förloradski! Jag är hemskski! Ondski!”
  • Att Mysacs hund Grymma Gräll ständigt ska vara i centrum och behandlas bättre än sonen Pinneus.

Visst måste Milla rädda syfabriksspökena och visst råkar hon ut för onda gobelängspöken, men vad den egentliga faran är känns grumligt. Okej, det är förnedrande att användas som bordsduk, men det känns inkonsekvent att spökena kan göra motstånd och föra ett himla liv i vissa lägen men är totalt hjälplösa i andra. Milla kommer närmare gobelängspökena än tidigare, men de framstår något antiklimaktiskt som relativt ofarliga och lekfulla mobbare.

Och den tionde sanningen dyker liksom bara upp, det är ingenting som tydligt eftersträvas under berättelsens gång.


Smakprov ur Mystiska Milla och vintercirkusen (klicka för större)

Det jag uppskattat mest i de tidigare böckerna, förutom Skavlans fina bilder, är de fantasifulla och fyndiga detaljerna kring det faktum att spökena är gjorda av tyg. Tyvärr blir det inte mycket nytt sådant i Mystiska Milla och vintercirkusen. Har vi redan fått veta det mesta? Vad ska resterande sju böcker bestå av egentligen?

Jag ser med nyfikenhet fram emot att recensioner av boken ska börja dyka upp. Kanske är det bara jag som inte är imponerad. Har jag rentav missat poängen? Jag vet med mig att jag är svårflörtad vad gäller vissa typer av humor och kanske är det meningen att man ska tycka att boken är jätterolig. Den tänkta målgruppen kanske gör det, men jag är inte road och saknar antagligen därför desto mer ett tydligt och engagerande fokus i berättelsen.

Nästa bok heter ”Mystiska Milla och jordgubbsgiftet” och det påstås att den fjärde sanningen är annorlunda än de tre första. Vi får väl se…

Uppdatering: Nu har Lotta Olsson recenserat i DN. Hon är inte förtjust.

Mystiska Milla och vintercirkusen
Författare: Unni Lindell
Illustratör: Fredrik Skavlan
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 230
ISBN: 978-91-642-0317-5
Köp: jämför priser

Mystiska Milla och Sjustjärnan

Mystiska Milla och SjustjärnanNi vet väl att spöken är till förväxling lika alldeles vanliga tygstycken och att det farligaste för spöken är konfektion? Allt som sys, alltså. Om inte, läs genast första delen i serien om Mystiska Milla, nämligen Mystiska Milla och spökskolan.

Mystiska Milla och Sjustjärnan är den andra delen i en planerad serie om tio böcker. Jag skulle gissa att upplägget i samtliga kommer att följa samma mall som första och andra boken gör, nämligen att Milla måste ge sig ut i världen och hämta hem någon stackare som hon har försatt i knipa. Till sin hjälp har hon människovännen Pinneus Mysac och några kända personer i spökform. Varje äventyr leder till att hon lär sig en av de tio sanningarna om livet som spöken måste hitta.

I den här boken är det Tuffa Thilia som måste räddas. Det är Millas fel att hon hamnade i en trave lakan som kördes iväg i en lastbil, åtminstone tycker Thilias mamma Arga Augusta det. Milla måste flyga långt ut i rymden, ända till Sjustjärnan, för att få reda på att det är till London hon ska åka för att hämta hem Thilia. Där får hon hjälp av Florence Nightingale, William Shakespeare och Sylvia Plath. Och Pinneus Mysac, förstås. Det är inte särskilt mycket man får veta om kändisspökena och det är inte säkert att man ens förstår vilka de är. Men i slutet av boken finns en infotext om dem och tanken är att berättelsen ska väcka intresse att kolla upp dem mer.

Mystiska Milla och Sjustjärnan
Fredrik Skavlans härliga bilder förgyller Mystiska Milla och Sjustjärnan

Fredrik Skavlans bilder är underbara och Unni Lindells tygspökvärld är skickligt sammanvävd med många fyndiga och genomtänkta idéer. Det är främst de bakomliggande idéerna jag tycker om, själva genomförandet når inte riktigt ända fram (till mig i alla fall). Språket är inget speciellt, det blir rentav knaggligt ibland med alla konstiga krystade namn och svengelskt spökprat. Berättelsen har sina poänger, men jag tar mig mest igenom den för att få mysa över spökvärlden. Dessutom har jag lite svårt att riktigt tycka om Milla. Det ska förstås föreställa charmigt att hon hela tiden måste prata som om hon är dum i huvudet och inte bryr sig, trots att det inte är så, men jag tycker det är irriterande. Samtidigt är det bra att det är en tjej som får vara bångstyrig huvudperson och slippa vara så där präktig som barnboksflickor ofta är.

Det ska bli spännande att följa projekt Milla och se var det hela slutar. Nästa grej är tydligen att Milla ska bli musikal. I den tredje boken, som ges ut på svenska i mars, kommer Milla att bege sig till Ryssland och träffa Fjodor Dostojevskij. Nifse Nella og vintersirkuset är redan utgiven på originalspråket norska.

Mystiska Milla och Sjustjärnan
Författare: Unni Lindell
Illustratör: Fredrik Skavlan
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 200
ISBN: 9789164203021

Doktor Proktors tidsbadkar

Doktor Proktors tidsbadkarBli inte förvånad om det plötsligt dyker upp ett badkar på ett oväntat ställe. Eller en sisådär två, tre stycken badkar. Det är förmodligen bara doktor Proktor och hans vänner som reser i tiden. Doktor Proktors tidsbadkar är den andra boken Jo Nesbø skrivit om den skranglige och småtokige professorn och hans unga vänner Lise och Bulle. Med tanke på hur fantastisk Doktor Proktors pruttpulver är hade jag skyhöga förväntningar och tycker faktiskt att uppföljaren håller måttet.

Redan i första boken fick vi höra talas om doktorns ungdomskärlek Juliette Margarin. Nu har han åkt till Paris för att leta rätt på henne, men det krävs många resor i både tid och rum för att övervinna de hinder som satte stopp för de unga turturduvorna för så länge sedan. Lyckligtvis har doktor Proktor uppfunnit ett tidsbadkar som lämpar sig utmärkt för ändamålet. Det enda kruxet är att han inte har fått med sig tillräckligt med tidstvål, som är ett måste för tidsresor. Han fastnar någonstans i historien, men lyckas skicka ett meddelande till Lise och Bulle, som kommer till undsättning efter diverse kringelikrokar.

I den första boken imponerades jag framför allt av det fantastiskt tokroliga språket. Det finns i den andra boken också, men överskuggas en aning av att berättelsen är spektakulärt spännande och äventyrlig. Det blir en hejdlös jakt som passerar många milstolpar i den franska historien. Vi får veta hur Gustave Eiffel fick inspiration till sitt torn, vi tipsas om hur man bäst vinner Tour de France, vi levereras sanningen om slaget vid Waterloo och vi får ta del av vad som egentligen hände med Jeanne d’Arc. Nesbø väver ihop alla trådar riktigt snyggt, precis som i första boken, och bollar tidsloopar och paradoxer på omöjlighetens kant, men får det hela att hålla ihop och kännas genomtänkt.

Här kommer smakprov i text och bild (från olika ställen i boken):

Medeltiden visade sig vara väldigt mörk. Både beck- och kolsvart. Mörk som i en kolsäck. Fullständigt nattsvart, faktiskt. Allt detta hade Bulle slagit fast där han stod upprätt i badkaret och ropade ut i mörkret:
”Är det någon här?” Rösten ekade.
”Jag är här”, sa en röst bredvid honom.
”Det vet jag väl”, sa Bulle. ”Vi kom i samma badkar. Jag undrade om det fanns någon annan här. Ser du något?”
”Nej”, sa doktor Proktor. ”Juliette? Juliette?”
Inget svar.
”Juliette!” upprepade professorn. ”Juli… Aj!”
”Vad var det?”
”Jag fick något i huvudet igen.”
”Vadå?”
”Jag vet inte, men det kändes som ett badkar.”
”Är det någon här?” Det var Lises röst.
”Jag är här”, hördes en hes, ökentorr stämma.
”Det vet jag väl”, viskade Lise. ”Vi kom i samma badkar. Jag undrade om…”
”Vi är här allihop”, sa Bulle. ”Men var är vi? Det är ju omöjligt att se något.”
”Vi är exakt där vi ville vara”, sa doktor Proktor. ”I Jeanne d’Arcs fängelsehåla.”
Bulles ögon började vänja sig vid mörkret och han kunde skymta ett litet fönster med galler högt uppe på väggen. Och konturerna av tre vita badkar som stod huller om buller.
”Juliette har varit här”, sa Bulle. ”Jag kan se hennes badkar.”

Doktor Proktors tidsbadkar
Ett uppslag ur Doktor Proktors tidsbadkar

Nu undrar jag bara när den tredje boken om doktor Proktor kommer. Jag vill ha mer!

Doktor Proktors tidsbadkar
Författare: Jo Nesbø
Illustratör: Per Dybvig
Förlag: Piratförlaget
Antal sidor: 312
ISBN: 9789164203045
Köp: jämför priser