Jag hämtar nappen

Micke ska passa Mannes lillasyster Titti en kort stund. Men det är inte så lätt. Det kvittar vad Micke gör, Titti bara skriker!

Får jag börja skriva om slutet? Ja? Tack. Boken slutar nämligen väldigt plötsligt. Det finns liksom inget regelrätt slut. Jag kände mig ganska snopen när jag läst ut boken, men samtidigt är det ganska roligt. Om vi bläddrar tillbaka till början får vi en snabb inblick, bara några minuter, i Mickes liv, men ändå tror jag många, både barn (storasyskon) och föräldrar, kan känna igen sig. Det är inte alltid lätt att förstå små barn som inte kan prata eller är så bra på att uttrycka sig på andra sätt. De skriker, men varför? Är de hungriga, trötta, uttråkade, vill de ha uppmärksamhet eller ny blöja? Micke gör allt han kan, men det verkar inte hjälpa.

Det finns en detalj i övre vänstra hörnet: Manne och toalettdörren. Illustrationen är väldigt liten och lätt att missa, men den har trots det en ganska stor betydelse för Micke och storyn. Jag gillar denna detalj, det känns finurligt och ett typiskt exempel på Lindenbaums humor. Något annat hon brukar jobba med är ljud. Om en högläsare läser med inlevelse tror jag detta kan bli en favorit för många barn, särskilt storasyskon. Och även föräldrar.


Jag hämtar nappen
Författare: Pija Lindenbaum
Förlag: Bonnier Carlsen (2015)
ISBN: 9789163879227
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Pudlar och Pommes

pudlar-och-pommes_rgb_inb-266x300Vi lever i en tid som kräver medmänsklighet. Men trots att känslan kan verka självklar, vi är ju alla människor, är det inte så enkelt. Nyligen rapporterades det om forskning som visar att olika delar av hjärnan aktiveras när du gynnar dig själv och när du hjälper andra. Och det sistnämnda tar mer kraft att lära sig. Men betoningen är ändå på ”lära”, att medkänsla är något som går att träna in.

img_3948När jag var på bokmässan i september hörde jag pensionerade barnläkaren Lars H. Gustafsson säga att han gärna skulle skriva ut Pija Lindenbaums senaste bok, Pudlar och Pommes (Lilla Piratförlaget) på recept. Vilken underbar idé va? Böcker på recept! Jag kan tänka mig både en och annan politiker som skulle behöva plocka ut några titlar på närmaste bibliotek. Det är ju gratis, krävs inte ens högkostnadsskydd!

Pudlar och Pommes handlar om hundarna Ullis, Ludde och Katta. De bor fint och trivs med sin pool och sin potatis tills en dag då allting ändras. Potatisen tar slut och någon kastar en stenbumling i deras pool. Ullis måste fatta ett svårt beslut, och hundarna ger sig ut på en farlig båtresa.

Lars H Gustafsson, som själv skrivit en handbok i att möta barn på flykt tillsammans med Unicef, tror att böcker som Pudlar och Pommes kan hjälpa såväl barn som är födda i Sverige som barn som har kommit hit på flykt i sina funderingar kring vad som händer i världen.

img_3950När hundarna kommer fram möts de av tre pudlar. Två av dem är snälla, bjuder in och tar om hand. Den tredje är snål, ja dum, vill inte släppa in hundarna. ”Om man har ett så här långt hus, då vill man vara ifred”. Har vi hört den förut?

Återberättat så här låter det nästan lite väl simpelt, lite skriva-på-näsan-skola i empati. Men som vanligt med Pija Lindenbaum finns humorn, det lite karga, vinda, knasiga. Och så finns detaljerna. Smågodis och pommes, och lilla vovve som den som tittar noga snart upptäcker får en mer dramatisk båtfärd än någon annan. Boken må ha ett betydligt rakare och tydligare budskap än den om Åkes mamma eller de om Gittan, men simpel är den absolut inte.

Denna text har tidigare publicerats i Skånska Dagbladet


Pudlar och Pommes
Författare: Pija Lindenbaum
Förlag: Lilla Piratförlaget (2016)
ISBN: 9789188279132
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Jag mot de andra/vise versa, eller: rätten att vara sig själv och bli respekterad

dorisEtt klassiskt drama utspelar sig. Igenkänningsfaktorn är hög – förhoppningsvis har ingen missat hur detta känns! Det lilla jaget är på tvärs med hela omvärlden, eller är det så att alla faktiskt är orättvisa och emot henne? Doris är en ljuvlig blandning av en vanlig människa, Stålmannen, Delila och ett penntroll.


En jag-berättelse, upplevelserna och berättelsen kommer inifrån Doris, hennes ålder är egentligen oväsentlig – jag vill påstå att det bor en liten Doris i oss alla.

Tanklöst, orättvist eller bara slentrian från de vuxnas sida… Doris markerar tydligt, under protest lyder hon de vuxna, anpassar sig för att åtminstone få igenom delar av sin vilja. Gång på gång får hon backa. Inuti kokar hon men sköter sin del av avtalet snyggt. När det är klart drar Doris, rymmer till sin egen värld men det räcker inte – det håller inte i längden att fly. Doris accepterar inte att bli osynliggjord, hon kräver upprättelse!

Doris vill fortsätta leken och bygga färdigt i sandlådan. En äldre bonusbror cyklar irriterande runt på hennes cykel. Mamman ropar att hon måste komma på en gång. Kalaskläderna som Doris med viss glädje valt ut duger inte enligt mamman. Pojken som cyklat får också strössla tårtan fast det var Doris belöning för att hon valde klänning istället för sjömanskläder… Nu har hon fått nog, och så är det föresten inget riktigt kalas, enligt hennes egen norm, eftersom ingen har paket – hon stannar i bilen.

”Sen vill jag ändå ha tårta. Så jag går in.
– Hon har knäppt snett, säjer Egon.
Jag kanske vill ha koftan så här.
Men alla kollar redan och skrattar.”

doris1Tänk dig själv! Och mamman har minsann inte klänning. Men Doris anpassar sig utåt sett, och till hemkomsten har hon sparat längtan, lust och skaparglädje: här ska byggas! Men där ligger hennes cykel som Egon hade, och nu säger mamma att HON ska ställa upp den. Den glada flickan vissnar och förvandlas, liksom byter skepnad – både medvetet och av den inre ilskan. Nu rymmer hon och de ska få se att hon inte tänker komma tillbaka!

Ingen märker att hon är missnöjd – eller i alla fall är det (demonstrativt) ingen som vill bry sig om det trots att bildens atmosfär utstrålar elektricitet eller hot om detonation – den arga lilla flickan är helt ignorerad. Hon tar på sjömanskostymen och packar ryggsäcken. Håret börjar resa sig och är ostyrigt – de inre känslorna behöver komma ut. Under flykten till en annan verklighet, där Doris är accepterad för den hon är, får bestämma själv och där människor lyssnar på henne, växer sig håret långt, vilt och vackert. Ganska snart råkar hon på motgångar och upptäcker att inget är förändrat i världen, den är fortfarande mot henne. Men kraften i håret består och den inre styrkan tar över – nästa fas, hon börjar bli till freds med sig själv och kan tänka klart: de saknar henne nog, bäst att gå hem.

Men ingen tycks ha saknat henne, ingen gråter eller letar, de spelar spel och låtsas som om inget har hänt. Då ryter hon till med all kraft och det nu röda håret tycks anfalla de förskrämda, hela hennes väsen vrålar: se mig, ta mig på allvar! Först då reds alla missförhållanden upp och det långa håret lägger sig i fina rullar.doris2

Som snusförnuftig vuxen tänker jag inledningsvis som de vuxna: äh, låt henne vara, hon är i trotsåldern, sekunden efter tänker jag: respekt! Som vuxen ska du ha respekt för den lilla människan, inte ignorera henne och slentrianmässigt säga vad som faller dig in utan att tänka dig för.

Fast ibland vill vi människor helt enkelt inte ha uppmärksamhet utan bara vara ifred med vårt och oss själva och vara motvals tills vi är färdiga med det.

(Motvals föresten, vem avgör vad som är mot och med – i vals gäller det mest att vara överens så man inte trampar varandra på tårna, kanske är det därför brudvalsen är så viktig, och att paret dansar den ensamma och alla tittar på hur samspelet fungerar. Men valsreglerna är satta av någon annan liksom dansnormen, ofta utan hänsyn till sammanhanget. Individuella- och friare pardanser där man uppmärksammar varandra och tar hänsyn ger bättre flyt i den samordnade rörelsen.)


Doris drar
Författare: Pija Lindenbaum
Förlag: Lilla Piratförlaget (2015)
ISBN: 9789187707384
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Bokmässan: konstvandring i tre bilderboksvärldar

Bokmässans logotypPå senaste Bok- och biblioteksmässan lyssande jag på ett seminarium som handlade om en konstvandring i tre bilderboksvärldar. Patric Steorn som är intendent för Thielska galleriet samtalade med författarna och illustratörerna Pija Lindenbaum, Maria Nilsson Thore och Jacob Wegelius (Legenden om Sally Jones, Mördarens apa)

Författara och illustratörerna på scen
Från vänster: Jacob Wegelius, Pija Lindenbaum, Maria Nilsson Thore, moderator Patric Steorn

Moderatorn Patric undrar i vilken ände arbetet med en bok som ska både skrivas och illustreras börjar?

Maria säger att hon är bildorienterad, texten kommer så sent som möjligt med så få rader som möjligt. Pija börjar i en känsla/stämning. Hon brukar hoppa mellan text och bild i skapandet. Hon är mer rädd för att göra bilderna än texten och sitter gärna och grejar med texten. Jacob börjar med en grundläggande konflikt och sedan går han direkt på formen. Han brukar börja med att layouta ett uppslag med bild och text. Där funderar över vilken känsla läsaren ska få när hen öppnar boken. När det är klart skriver han hela texten klart och därefter kommer bilderna. Formen är viktig eftersom den fysiska boken är hemmet för berättelsen.

Patric undrar om texten eller bilden är överordnad i böckerna? Vad stöttar vad? Eller säger de olika saker, kanske rent av motsäger varandra?

Pija tycker att texten säger en sak och bilden en sak. Hon tillägger att illustration är fel begrepp för hon berättar med bilder – hon beskriver bara inte exakt vad som står i texten. Själva texten utgör dialog och tankar.

Jacob layoutar ofta text och bild i rutor. Texten fungerar även som en nyckel till vad man ska titta på i bilden.

Maria brukar tänka på föräldrarna när hon viktar bild och text. Hon vill att hennes böcker ska gå att läsa både långsamt och snabbt. Lite text brukar vara skönt för föräldern, för då kan föräldern läsa i sin egen takt.

Var får ni inspiration ifrån?

Jacob tycker att det är roligare att läsa än att skriva och det är även roligare att rita än att titta. Han har ett manér som ej verkar gå att förändra (han har försökt). Jacob tittar ofta på foton och porträttgallerier från tidigt 90-tal.

Alla tre håller med om detta med ett personligt manér som ej går att förändra särskilt mycket.

Maria har gått på konstskola och hämtar inspiration från bland annat film och serier.

 

Patric går sedan in på sin analys av författarnas bildvärldar. 

Pija Lindenbaum

Pijas bilder brukar har en ganska flytande rumsbeskrivning, väggars linjer går åt olika håll och utgör olika perspektiv på samma gång. Bilderna har en modernistisk känsla och går ifrån det naturalistiska.

Barnen har ofta jättestora huvuden medan föräldrarna ”ses underifrån” med enorma lår och magar. Där finns en del platta färgfält och surrealistiska motiv med storleksförskjutningar, som t ex en jättestor tårta, en liten pall och en liten dörr som på bilden från Siv sover vilse.

Sneda väggar och förskjutna perspektiv
Sneda väggar och förskjutna perspektiv i Gittan gömmer bort sig
Förskjutna perspektiv i Siv sover vilse
Förskjutna perspektiv i Siv sover vilse

 

Jacob Wegelius

Patric undrar om Jacob är inspirerad av filmen Casablanca? (Men den hade inte Jacob sett). Det märks att Jacob är inspirerad av fotoalbum, cigarettetiketter, tatueringar och en gammaldags stil.

Mordarens-apa
Gammaldags stil på Mördarens apa
legendenomsallyjones
Tatueringsmotiv och gammaldags porträttinspiration i Legenden om Sally Jones

 

Maria Nilsson Thore

I Marias böcker gestaltas vardagslivet och interiörer. Det märks att Maria gillar Carl Larssons heminredning och Jugendstilen. Kompositionerna är ofta stela och bilderna är dekorativa.

En annan intressant sak är att djuren får komma in i finrummet. Möblemanget ger ofta en känsla av folkhem och 50-tal med klassiskt porslin och sneda skåpsluckor. Maria medger att många detaljer kommer från interiören i huset där hon växte upp.

Geparden Petra i sitt folkhemskök
Geparden Petra i sitt folkhemskök (Petras prick)
Interiör i Treo Enis och en till
Interiör i Treo Enis och en till

 Jag tycker att det är väldigt roligt att få ta del av tankarna bakom illustrationerna i böcker och denna gång var det extra intressant när en konstvetare analyserat teckningsstilarna. För två år sedan lyssande jag på Catarina Kruusvals seminarium om hennes bildspråk på Bokmässan.

Bokmässan: Pija Lindenbaum om queera bildvärldar

Logotyp BokmässanNär jag var på årets bokmässa så lyssnade jag på ett samtal mellan Patric Steorn som är intendent på Thielska galleriet och författaren och illustratören Pija Lindenbaum, känd barnboksförfattare. De pratade om barnböcker ur ett queerperspektiv. 

Pija tycker att barnböcker är en av de mest normativa kulturyttringarna, det är en otroligt konservativ konstform. Hon ger exemplet Elsa Beskows böcker och konstaterar att väldigt många barnböcker gestaltar kärnfamiljen som norm. Ofta är det dessutom far- och morföräldrar som köper böcker till barnbarnen och de köper det som de känner igen sig i. Pija säger att hon istället försöker beskriva sin samtid och numera är kärnfamiljen inte lika vanligt längre.

Pija Lindenbaum och Patric Steorn på en scen

Patric undrar om det är ett medvetet val att ta med queera faktorer i böckerna?
Pija säger att nej, det är något som kommit med på köpet. Det är inte hennes uppdrag att missionera. Hon vill att böcker inte bara ska spegla verkligheten utan även ligga i framkant. Hon vill skildra verkligheten/samtiden. I hennes böcker tar ”gaykillar”, svarta barn med flera plats. Hon visar på en värld av mångfaldig.

Hon är också noggrann med att inte göra HBTQ-faktorn till huvudfokus i berättelsen. Det finns andra böcker med fokus på själva HBTQ-frågan, men så jobbar inte Pija.

else-marie
Else-Marie och småpapporna

Ett exempel är Else-Marie och småpapporna som kom redan 1990. Den handlar om Else-Marie som har en mamma och sju småpappor som alla bor tillsammans. Frågorna om boken har förändrats under tiden sedan den kom ut. Det har varit mycket psykoanalys kring bokens tema. Handlar det om en pappa som är delad i sju?

Hon har fått mail från polyamorösa familjer i England som vill veta om hon ska fortsätta skriva böcker om polyamori? Pija konstaterar att böcker kan få stor betydelse i människors liv och att det är fint.

Jag älskar Manne handlar om könlös kärlek. Huvudpersonen i boken älskar sin kompis precis så som små barn kan älska sin pappa eller mamma. Detta är ett naturligt queert inslag i barns värld som Pija gestaltat i sin bok.

Lill-Zlatan och morbror raring är en annan bok som fått mycket uppmärksamhet. Boken handlar om Ella, även kallad Lill-Zlatan, som blir svartsjuk på morbroderns manliga partner. Pija hade själv fyra morbröder som liten varav en var speciell och hon var förälskad i honom.

Många heteromän och småbarnspappor hörde av sig till Pija och kände sig lurade. Boken handlar ju inte alls om en fotbollsspelande pojke utan om svartsjuka, en korthårig fotbollsälskande flicka och homosexuella män. Pija konstaterar att det är oerhört konservativt tänkt att alla korthåriga barn skulle vara pojkar och att flickor inte kan älska fotboll.

Lill-Zlatan med morbror och Steve i en soffaPija var lite tveksam inför utgivningen av boken om Lill-Zlatan. Hon undrade om den var för kontroversiell och om den skulle bli svår att sälja? Men vem bestämmer det? Inte var det hon själv och inte heller förlaget. Vissa delar av publiken var dock inte redo. Bland annat Barnens Bokklubb och vissa journalister var kritiska. Men boken har också blivit hyllad.

Kenta och barbisarna är en annan normbrytande bok. Förskolebarnet Kenta tycker om fotboll, men även dockor, och han möter på motstånd från de andra barnen. Han har i grunden en stark status bland de andra barnen och är känd som duktig på fotboll. Pija gjorde honom så för att han skulle ha något att bryta emot. Om det bara hade handlat om en mjuk kille med låg status så hade det tyvärr inte givit samma effekt som nu när Kenta kan göra lite nytta i barngruppen.

Patric undrar om det finns någon annan barnboksvärld som tydligt är queer? Pija nämner Mumintrollens värld. Den är både tolerant och spretig. När det gäller Tootiki så är könet oväsentligt, Hemulen har kjol och Tofslan och Vifslan är hondjur som hänger med varandra.

Själv tycker jag att Pija Lindenbaums böcker är mycket viktiga som normbrytare. De ligger verkligen i framkant och speglar samtiden mer än de flesta andra barnböcker som ges ut. Bara det att Gittan är en försiktig och blyg flicka som visar på svaghet, men som ändå klarar sig utan en starkare pojke, är ovanligt i dagens litteratur. I Lindenbaums värld finns många fina berättelser och karaktärer att identifiera sig med. Åsa Warnqvist publicerade för övrigt 2011 en intressant artikel i SvD om Pija Lindenbaums normbrytande verk för er som vill läsa mer. 

Barnboksprats recensioner av Ska vi va?, Jag älskar ManneKan jag med, Gittan gömmer bort sig, Lill-Zlatan och morbror raring, Siv sover vilse, Kenta och barbisarna, Gittan och gråvargarna & Gittan och älgbrorsorna.