Hur motsägelsefullt det än kan låta så är Kivi och den gråtande goraffen en bok att bli glad av. Det är andra boken i serien om Kivi. Den första delen har tidigare recenserats av Malin på barnboksprat. Läs recensionen här.

I den här berättelsen har Kivi bestämt sig. Hen ska ha en gorilla och där med basta! Det finns inget annat. Hela den brokiga familjen med mappor, pammor, storebröstrar, parvelpysar, marfor och morbror Jin ger sig iväg till zoo. En gorilla är svår att hitta, men i stället stöter de på en gråtande, beklämmande och ganska besynnerlig varelse. Utan vare sig namn eller definition. En varelse man gömmer undan. Till den dag då Kivi dyker upp.

Boken är fylld av språkglädje och underfundigheter. Rimrytmen, busigheten och de rappa replikerna får mig att tänka på Barbro Lindgrens vilda bebi. Det är en värld utan gränser där man kan göra precis vad man bestämt sig för, men inte utan samvete.
Jag blir glad av den här boken. Glad över Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons vida perspektiv på världen, glad av det spralliga språket, glad av de fantastiska bilderna som är färgglada, normbrytande och humoristiska.

Som barn vill man ju gärna läsa samma bok om och om igen. Som vuxen är jag inte lika förtjust i det. Kivi och den gråtande goraffen är dock ett undantag.

Kivi och den gråtande goraffen
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: OLIKA förlag
Antal sidor: 26
ISBN: 9789185845828
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

Orättvist är en barnbilderbok för barn mellan 0-3 år och handlar om syskonrivalitet. Varför får Lillskrot åka vagn och Storskrot gå? Varför får Lillskrot kladda med maten medan Storskrot måste sitta rak i ryggen och sköta sig. Halvvägs in i boken vänder handlingen. Nu är det Storkrot som får stanna uppe medan Lillskrot får gå och sova. Storskrot får använda saxen men inte Lillskrot. Orättvist? Ja, från barnens egna perspektiv kan det vara orättvist men här visas också sympati och förståelse för varje barn och i den ålder de befinner sig.

Jag fastnade speciellt för den här bilden i boken. Vad är det som sker där bakom barnen?

Mamma och pappa står och hånglar….ha ha…Jag tycker den här bilden är jättehärlig och väldigt ovanlig i barnböcker. Mamma och pappa är inte bara föräldrar utan också ett kärlekspar med en egen speciell relation. Jag tycker det var mycket fint att få se skildrat.

Det existerar genustänk på nästan vartenda bokförlag idag, tycker jag. En del böcker kan bli riktigt dåliga då författarna tar i nästan från tårna för att ändra traditionella könsroller och visa på hur olika vi människor är. Men Olika förlag, som även vann Rättvisepriset 2012, visar här hur en riktigt bra genusbok kan vara då det kommer naturligt och smidigt gestaltat. Författaren heter Åsa Mendel-Hartvig och illustratören Caroline Röstlund. De har båda tidigare gett ut böckerna om Tessla, som jag tyvärr inte har läst men Tesslas mamma vill inte och Tesslas pappa vill inte har recenserats tidigare här på Barnboksprat av Helena Ferry.

Texten i denna bok är direkt anpassad till sin ålder. Jag gillar det här korthuggna och när man ställer upprepade frågor som gör att den unga läsaren blir delaktig i berättelsen. Budskapet blir väldigt tydligt när handlingen vänder och man ser i både text och bild att nu är det Storskrot som får göra en massa saker just för att han är stor och att den lille också kan bli avundsjuk. Bilderna är så fint tecknade. Ansiktsuttrycken på både barn och vuxna är tydliga och boken lyser av en slags mysighetsfaktor trots att den handlar om starka känslor. Det är trygga vuxna omkring barnen får man en uppfattning utav vilket gör att syskonrivaliteten inte påverkas av yttre faktorer och problem utan ses som något naturligt i deras liv och utveckling.

Jag gillar även retrokänslan i bilderna. Barnen har korta frisyrer. Man ser inte ens vilket kön de är utav. Mamman har kort hår och pappan bär färggrant halsband. Föräldrarna delar också hushållet kan man märka av. Men allt detta kommer väldigt naturligt och inget som skrivs på näsan hos läsaren. Att barnen också är mörka medan föräldrarna ljusa gör att tankarna förs till att de är adopterade men även detta blir ett naturligt inslag i berättelsen.

Jag brukar sätta Stina Wirsén högst upp på listan för den skickligaste på att gestalta det stora i det lilla men här får jag en ny favorit. Att göra enkla barnböcker är svårt men med bild och text och en förmåga att få fram ett tydligt budskap på rätt sätt så kan man skapa fantastiska barnböcker. Det här är en sådan bok, tycker jag.  Jag gillar den skarpt!

Orättvist!
Författare: Åsa Mendel-Hartvig
Illustratör: Caroline Röstlund
Förlag: Olika förlag
Utgiven: 201209
ISBN: 9789185845835
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

+ +

Vi fick hem en pysselbox i brevlådan och Ava (3½ år) blev väldigt nyfiken. Jag lovade att vi skulle titta i den efter maten och det blev ett väldans tjat medan jag dukade av och sopade upp ris från golvet. Inte minst för att boxen var så svår att öppna att Ava inte klarade det själv, så hon hade ingen möjlighet att tjuvkika.

Vi började med att läsa boken. Jag har sett böckerna om UppfinnarJohanna förut, men aldrig läst dem. Uppfinnar-Johanna och skrämselmaskinen gavs ut redan 2010, men för vår del gjorde det ju ingenting eftersom vi inte hade den sedan innan. UppfinnarJohanna är en kreativ och påhittig tjej som i den här boken råkar ut för en dumming som säger att hon är för liten för att vara med. Johanna bestämmer sig för att hämnas genom att bygga en otäck skrämselmaskin. Bröderna Sten och Stanley är nyfikna på hennes projekt, men hon vill inte ge dem mardrömmar så hon säger åt dem att inte gå in i hennes rum och att inte trycka på knappen på maskinen. Men det hjälper förstås inte…

Boken om UppfinnarJohanna är i Poppis Pocket-format, det vill säga ett häfte med en snodd som går att hänga boken i (den syns på bilden ovan). Jag funderar på att hänga den någonstans i badrummet som toalettlektyr till Ava.

Ava lyssnade på hela boken trots att pysselboken och regnbågspennan låg på bordet och såg lockande ut. Det måste innebära godkänt betyg. Jag tyckte det var roligt med Johannas kreativitet och hur hon kombinerade många konstiga saker till sin uppfinning.

Sen var det dags för höjdpunkten: pyssel!

Pysselboken är mestadels helt fri, det vill säga utan instruktioner. Man förstår ändå vad man ska göra, därmed inte sagt att det är samma för alla. På första sidan ser man en massa glasögon och Ava kompletterade dem till huvuden. Notera att hon lämnade monokeln, jag antar att den inte riktigt finns i hennes begreppsvärld…

Vi pysslade igenom halva boken denna första pysselstund och det var riktigt mysigt och uppskattat. Regnbågspennan är en rolig idé, men den är ganska svår att rita med och det blir inte särskilt mycket färg på pappret av den.

Så här skriver OLIKA förlag om sin barnbox: Har du, som vi, saknat underhållning med sjysta värderingar? I affärerna har vi haft svårt att hitta pyssel som riktar sig till barn; inte antingen till flickor – eller pojkar. Jag förstår vad de syftar på för mainstreampyssel, men jag får lov att säga att jag är nöjd med de pysselböcker vi köpt med till exempel Bamse och Pippi. Fast det är förstås trevligt med alternativ och jag tycker verkligen om friheten i pysselboken. Nackdelen är att det känns lite… futtigt. Pysselboken är väldigt tunn. Boxen, alltså själva lådan, är så rejäl och lyxig att det känns lite snopet att den inte innehåller mer. Visst är det kul med ett boxkoncept, men jag hade hellre sett enbart en rejäl pysselbok i samma fina stil.

Poppis Barnbox: bilderbok (i Poppis Pocket-format) + pysselbok + regnbågspenna
ISBN: 978-91-85845-84-2
Förlag: OLIKA förlag

UppfinnarJohanna & skrämselmaskinen
Författare: Ann-Christine Magnusson
Illustratör: Lovisa Lesse

Rita & klura
Text och bild: Anna Tim

Första barnboken med det lilla magiska ordet hen! Kivi & Monsterhund författad av Jesper Lundqvist och med illustrationer av Bettina Johansson. Jag har läst den själv och låtit några andra läsa den och bilderna har beskådats och det var som om jag redan vid första anblicken av den lilla huvudpersonen Kivi, bara såg en mysig unge med glasögon. Ingen tanke fanns hos mig om det var en flicka eller pojke och så är det just ingen tydlighet med om det är en flicka eller pojke. Det är ett tecknat litet barn rätt och slätt. Tituleringen är antingen Kivi eller hen. Bra så och något jag längtat efter i barnböcker. Detta att slippa lägga fokus på könet och olika förväntningar kopplade till det. Det ska erkännas att jag själv förr om åren skrivit både utkast och små historier med en huvudperson utan bestämt kön, men då har jag använt mig av namn som upplevts könsneutrala. Det är just användningen av det personliga pronomenet hen, som är banbrytande och lite våghalsigt. Kommer ordet att få genomslag och bli vanligt förekommande? Ingen vet ännu, men det viktiga här är att det fungerar i denna bok. Jag blir glad av att det rimmas och att det rimmas med känsla och framför allt att det rimmas med humor och lite tokiga nya böjningar:

HUND!” tjuter Kivi. ”GE MIG EN HUND!
Annars sover jag inte en blund!
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.

Jag lät 4 barn (ålder 4-14) och 3 vuxna (ålder 31-62) ta sig an boken och några omdömen av text/bild blev: ”underfundigt”, ”påhittigt”, ”lekfullt”, ”klurigt”, ”roligt”, ”knasigt”, ”skojigt”, ”inte fint”, ”konstig hund”, ”sammanhängande historia”, ”bra bilder”, ”ojämna illustrationer med fint/fult”, ”driv i språket”, ”Hellsing-känsla”, ”musikaliskt rim”. En vuxen säger: ”Hunden är ju gräsligt obehaglig, men samtidigt mycket rolig och fantasifull, men små barn kan kanske bli lite rädda. Bilderna har ju många detaljer som barn kan titta länge på och fundera över tror jag. Hunden stökar nästan till lite för mycket ibland så jag tror att barn kan tycka det är skönt när den försvinner. Samtidigt uttrycks ju en kärlek mellan Kivi och hunden när hen badar och pysslar om den och det kanske visar för barn att barnet inte ska bry sig så mycket om det yttre.”

Själva ordet hen väcker en del tankar hos några medan andra låter ordet passera obemärkt. En av de vuxna säger: ”Det är alltid svårt att introducera nya begrepp, om de är komna underifrån så får de ofta bättre fäste. Hen kan säkert upplevas språkligt onaturligt av många och ordet är på något sätt politiskt korrekt och sådant kan stöta bort folk.” Av alla barnen var det bara 14-åringen som uttryckte tveksamhet: ”Hen är en bra tanke men förvirrande.” Två barn konstaterade lugnt att de båda var ju hen, de kände sig varken som hon eller han. Sammantaget så ansåg de flesta att hen fungerade så väl i texten att själva historien med Kivi tog överhand och därmed fick den full uppmärksamhet.

Mina efterord angående ordet hen:

Hen väcker känslor har jag fått erfara på sista tiden. Det finns stundtals en irritation som jag tror handlar om att en del kan tro att hen ska ersätta hon och han och slutligen ska allting bli helt könsneutralt och utjämnat. Och därmed tråkigt? För min del så är det spännande med språk i förvandling och om just ett enda ord kan förbättra och upplysa inom området jämställdhet, så är det mycket välkommet. Jag kommer att använda de ord jag vill, när jag vill. Ingen bestämmer över mig, kan inte alla känna så? De slipper då rädslan/känslan att bli överkörda. Alla har ett val och språket är levande och det blir till vad en själv gör det till. Detta lilla hen-verktyg kan till att börja med finna sin plats inom t.ex. barnböcker. För det kan väl vara härligt om det lilla barnet som hör sagan inte hänger upp sig på om huvudpersonen är en hon/han?

OLIKA förlag skriver om hen:

3 möjligheter istället för 2!

”Hen är inte bara höna på engelska. Det är dessutom svenskans tredje personliga pronomen! Ett komplement till hon eller han. Det är så vi vill se det: som ytterligare en språklig möjlighet som underlättar i en könsstereotyp vardag. För språket spelar roll, särskilt när det handlar om att befästa eller förändra tankemönster och normer. Ord som hon och han bär med sig många föreställningar som ofta är stereotypa. Och i en bok som den här, där det viktiga är vem Kivi är och vad Kivi gör snarare än om Kivi är hon eller han, är hen ett utmärkt ord att använda. Hen är inkluderande och det läsande barnet står friare att själv identifiera sig med karaktären, oavsett om barnet kallas för hon eller han. Vi tror och hoppas att hen på ett lekfullt sätt kan bidra till att både synliggöra och utmana genusfällor som gömmer sig i språket. Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?
Ps. Med hen följer henom istället för henne eller honom. Och istället för att använda man så används en. Ds.”

Kivi & Monsterhund
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2012)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789185845767
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

En ny bok med titeln Kivi och Monsterhund från OLIKA förlag blir Jesper Lundqvists första barnbok. Han har tidigare utkommit med boken Landgörst och radiojulkalendern Den Mytiska Medaljongen. Hundratals radioprogram och sångtexter till Sveriges Radios figur Radioapan är också hans verk. Jespers nya bok har en lite banbrytande vinkel, nämligen att läsaren presenteras ordet ”hen”, som används i stället för hon eller han och därmed är det höljt i dunkel om det är en flicka eller pojke vi läser om.

Varför är detta med att använda ett icke könsbestämt barn i din bok så viktigt?

– Jag skulle vilja vända på frågan: varför är det så viktigt att könsbestämma barn i alla böcker? Min upplevelse är att i de allra flesta historier, inte minst sådana som handlar om och är riktade till barn, spelar karaktärernas kön ingen som helst roll. Kivi och Monsterhund handlar om ett barn som önskar sig en hund, inte en pojke eller en flicka som önskar sig en hund. Därför skriver jag om ett barn, och inte om en pojke eller flicka – eftersom det helt enkelt inte är relevant för historien vilket kön barnet har. Förhoppningsvis gör det också att det är lättare för mottagaren av historien att identifiera sig med Kivi.

Vad tycker du är fördelen med att använda ordet hen i böcker framför att t.ex. bara använda ett könsneutralt namn?

– Det går utmärkt bra att bara använda namnet i vissa böcker – speciellt om de riktar sig till väldigt små barn, som håller på att lära sig språkets grunder – men när en börjar jobba med lite längre texter blir det svårare att klara sig utan personliga pronomen. De gör språket smidigare, det är därför de finns. Så varför inte använda dem?

Tror du att du får efterföljare nu som kommer att använda hen i sitt skrivande?

– Jag vet inte. Språket utvecklas hela tiden, men när det gäller pronomen är det svårt att få någonting nytt att fästa. Hen har funnits i många årtionden, men har ännu inte etablerat sig förutom i vissa mindre kretsar. Att ingen använt det i en barnbok tidigare är rätt talande. Samtidigt tycker jag mig se att vi lever i en dynamisk tid som öppnar upp för mer tolerans och acceptans, så jag tror hen kan ha en chans att etablera sig vid sidan av han och hon. Jag hoppas att det kommer fler hen-barnböcker och jag skriver gärna fler själv.

Kan det fungera lika bra i alla böcker att använda hen?

– Ja, det tror jag – utom i de fall där könet spelar roll (vilka alltså enligt min mening är ganska få när det gäller barnböcker). Därmed inte sagt att alla böcker borde använda hen. Det är förstås upp till den som skriver, på samma sätt som det är upp till den som läser att välja om den vill läsa en hen-bok eller inte. Hen är ytterligare en möjlighet, inte en begränsning.

Upplever du att människor känner till hen och att det används och hur hanterar du människor som fnyser åt hen?

– En del känner till det, en del gör det inte. För en del är det en viktig fråga och en del fnyser. Alla har förstås rätt till en egen åsikt. Jag kan tycka det är lite smålustigt att en del ägnar sin tid och energi över att bli upprörda. Det är ju inte så att hen kommer att ersätta han och hon. Hen är ett alternativ till oss som vill ha det – för de andra finns det tusen och tusen andra barnböcker att vraka mellan.

Använder du själv hen i dagligt tal/skrift? Upplever du det enklare att skriva än att säga hen? 

– Inte dagligen, men jag finner det användbart i många situationer: när jag inte känner till eller när jag saknar behov av att nämna könet på den jag talar om, när jag vet att den jag diskuteras inte vill könsdefinieras eller när jag vill göra en poäng av att uttrycka mig könsneutralt. Hen är del i min vokabulär – inte som en dogm utan som en möjlighet. Att skriva eller säga hen är hugget som stucket.

Blir ditt signum nu att du kommer att använda hen i alla dina verk framöver?

– Nej, tänkte jag skriva, men så kom jag på att ingenting någonsin blir som en tänkt sig. Därför är det nog bäst att lämna frågan obesvarad.

Precis som debutboken Landgörst är Kivi och Monsterhund skriven på rim. Det är driv i texten och även en del nyskapande ord. Det känns som om du haft väldigt rolig vid textens tillkomst. Är det lättare eller en större utmaning att skapa med rim? Finns det fler likheter mellan Landgörst och Kivi och Monsterhund än just rimmen?

– Jag tror de flesta som arbetar konstnärligt håller med om att begränsningar på något märkligt sätt skapar frihet. De ger en ramar att hålla sig inom, vilket gör att en kan låta fantasin löpa fritt inom dem utan att projektet riskerar att kapsejsa. Landgörst hade en väldigt hårt hållen struktur – den var skriven på vers, på rim, med ett visst antal rader till varje bild och så vidare – en tajt struktur vilket gav en enorm lustfylld känsla. Att säga att en bok skriver sig själv är måhända en klyscha, men det kändes faktiskt så i det fallet. Kivi och Monsterhund är enklare i strukturen, med rimmandet som enda restriktion. Det är en enkel historia, men med en vildsinthet och gränslöshet och bänglighet som jag låter återspeglas i språket. Jag hade, som du gissar, väldigt roligt när jag skrev bägge böckerna. Det finns förmodligen massvis med likheter mellan Landgörst och Kivi och Monsterhund, jag har ju skrivit bägge böckerna så konstigt vore det annars. Själv tänker jag mig Landgörst som en vuxenbok för unga och gamla barn, medan Kivi och Monsterhund är en barnbok som förhoppningsvis kan komma att glädja många vuxna.

Har du personliga barnboksfavoriter som företrädesvis belyser barnet mer än om det är en pojke/flicka?

Jesper ger mig inget konkret barnbokstips där barnet är i fokus, för det är inte alltid så enkelt som det först kan verka.

– ”Problemet”, berättar Jesper, när man ”ger” sin karaktär ett kön är att man måste förhålla sig till det på något sätt. Det finns en kulturellt och socialt inlärd norm som läsaren, och därför också författaren, måste förhålla sig till – vill man inte förstärka rådande könsroller blir alternativet oftast att spegelvända dem, vilket, som jag ser det, ofta får motsatt effekt än den avsedda, eftersom könsnormen ändå måste relateras till och oftast även finns med i historien, som motvikt (som till exempel Annika i Pippi).

Det jag försöker mig på, i Kivi och Monsterhund, är att, genom att undvika könsbestämning av karaktärerna, befria både mig själv och mottagaren av texten från att behöva relatera till kön över huvud taget. Kivi är inte ”en modig tjej” eller ”en känslig kille”, utan ett barn – med tillgång till alla känslor och tillstånd, utan att något av dem behöver understrykas eller förklaras. Till min glädje smittade denna inställning av sig på hela historien – som blev vild, mjuk, vildsint, gosig, bullrig, äcklig, mysig och galen, utan att be om ursäkt för det. Det jag upptäckte med Kivi var hur otroligt skönt det var att slippa relatera till normer och stereotyper över huvud taget – inget behövde ”ändras på” eftersom ingenting fanns att relatera till. Det är just där könsneutrala figurer har sin viktigaste funktion, avslutar Jesper.