Första barnboken med det lilla magiska ordet hen! Kivi & Monsterhund författad av Jesper Lundqvist och med illustrationer av Bettina Johansson. Jag har läst den själv och låtit några andra läsa den och bilderna har beskådats och det var som om jag redan vid första anblicken av den lilla huvudpersonen Kivi, bara såg en mysig unge med glasögon. Ingen tanke fanns hos mig om det var en flicka eller pojke och så är det just ingen tydlighet med om det är en flicka eller pojke. Det är ett tecknat litet barn rätt och slätt. Tituleringen är antigen Kivi eller hen. Bra så och något jag längtat efter i barnböcker. Detta att slippa lägga fokus på könet och olika förväntningar kopplade till det. Det ska erkännas att jag själv förr om åren skrivit både utkast och små historier med en huvudperson utan bestämt kön, men då har jag använt mig av namn som upplevts könsneutrala. Det är just användningen av det personliga pronomenet hen, som är banbrytande och lite våghalsigt. Kommer ordet att få genomslag och bli vanligt förekommande? Ingen vet ännu, men det viktiga här är att det fungerar i denna bok. Jag blir glad av att det rimmas och att det rimmas med känsla och framför allt att det rimmas med humor och lite tokiga nya böjningar:

HUND!” tjuter Kivi. ”GE MIG EN HUND!
Annars sover jag inte en blund!
Mappor och pammor och morbroster Jin,
en bryssling, en marfor, en halvkvartskusin,
små parvelpysor och storebröstrar;
alla står de runt sängen och tröstar
och visslar och tisslar och säger jovisst,
någon gång möjligen, nästan helt visst,
ska hen få en hund, kan de halvt säkert lova
– men bara om Kivi nu själv lovar sova.

Jag lät 4 barn (ålder 4-14) och 3 vuxna (ålder 31-62) ta sig an boken och några omdömen av text/bild blev: ”underfundigt”, ”påhittigt”, ”lekfullt”, ”klurigt”, ”roligt”, ”knasigt”, ”skojigt”, ”inte fint”, ”konstig hund”, ”sammanhängande historia”, ”bra bilder”, ”ojämna illustrationer med fint/fult”, ”driv i språket”, ”Hellsing-känsla”, ”musikaliskt rim”. En vuxen säger: ”Hunden är ju gräsligt obehaglig, men samtidigt mycket rolig och fantasifull, men små barn kan kanske bli lite rädda. Bilderna har ju många detaljer som barn kan titta länge på och fundera över tror jag. Hunden stökar nästan till lite för mycket ibland så jag tror att barn kan tycka det är skönt när den försvinner. Samtidigt uttrycks ju en kärlek mellan Kivi och hunden när hen badar och pysslar om den och det kanske visar för barn att barnet inte ska bry sig så mycket om det yttre.”

Själva ordet hen väcker en del tankar hos några medan andra låter ordet passera obemärkt. En av de vuxna säger: ”Det är alltid svårt att introducera nya begrepp, om de är komna underifrån så får de ofta bättre fäste. Hen kan säkert upplevas språkligt onaturligt av många och ordet är på något sätt politiskt korrekt och sådant kan stöta bort folk.” Av alla barnen var det bara 14-åringen som uttryckte tveksamhet: ”Hen är en bra tanke men förvirrande.” Två barn konstaterade lugnt att de båda var ju hen, de kände sig varken som hon eller han. Sammantaget så ansåg de flesta att hen fungerade så väl i texten att själva historien med Kivi tog överhand och därmed fick den full uppmärksamhet.

Mina efterord angående ordet hen:

Hen väcker känslor har jag fått erfara på sista tiden. Det finns stundtals en irritation som jag tror handlar om att en del kan tro att hen ska ersätta hon och han och slutligen ska allting bli helt könsneutralt och utjämnat. Och därmed tråkigt? För min del så är det spännande med språk i förvandling och om just ett enda ord kan förbättra och upplysa inom området jämställdhet, så är det mycket välkommet. Jag kommer att använda de ord jag vill, när jag vill. Ingen bestämmer över mig, kan inte alla känna så? De slipper då rädslan/känslan att bli överkörda. Alla har ett val och språket är levande och det blir till vad en själv gör det till. Detta lilla hen-verktyg kan till att börja med finna sin plats inom t.ex. barnböcker. För det kan väl vara härligt om det lilla barnet som hör sagan inte hänger upp sig på om huvudpersonen är en hon/han?

OLIKA förlag skriver om hen:

3 möjligheter istället för 2!

”Hen är inte bara höna på engelska. Det är dessutom svenskans tredje personliga pronomen! Ett komplement till hon eller han. Det är så vi vill se det: som ytterligare en språklig möjlighet som underlättar i en könsstereotyp vardag. För språket spelar roll, särskilt när det handlar om att befästa eller förändra tankemönster och normer. Ord som hon och han bär med sig många föreställningar som ofta är stereotypa. Och i en bok som den här, där det viktiga är vem Kivi är och vad Kivi gör snarare än om Kivi är hon eller han, är hen ett utmärkt ord att använda. Hen är inkluderande och det läsande barnet står friare att själv identifiera sig med karaktären, oavsett om barnet kallas för hon eller han. Vi tror och hoppas att hen på ett lekfullt sätt kan bidra till att både synliggöra och utmana genusfällor som gömmer sig i språket. Kanske är hen det lilla ordet som kommer att uträtta stordåd?
Ps. Med hen följer henom istället för henne eller honom. Och istället för att använda man så används en. Ds.”

Kivi & Monsterhund
Författare: Jesper Lundqvist
Illustratör: Bettina Johansson
Förlag: Olika förlag (2012)
Antal sidor: 34
ISBN: 9789185845767
Köp: t.ex. hos Bokus eller Adlibris

En ny bok med titeln Kivi och Monsterhund från OLIKA förlag blir Jesper Lundqvists första barnbok. Han har tidigare utkommit med boken Landgörst och radiojulkalendern Den Mytiska Medaljongen. Hundratals radioprogram och sångtexter till Sveriges Radios figur Radioapan är också hans verk. Jespers nya bok har en lite banbrytande vinkel, nämligen att läsaren presenteras ordet ”hen”, som används i stället för hon eller han och därmed är det höljt i dunkel om det är en flicka eller pojke vi läser om.

Varför är detta med att använda ett icke könsbestämt barn i din bok så viktigt?

– Jag skulle vilja vända på frågan: varför är det så viktigt att könsbestämma barn i alla böcker? Min upplevelse är att i de allra flesta historier, inte minst sådana som handlar om och är riktade till barn, spelar karaktärernas kön ingen som helst roll. Kivi och Monsterhund handlar om ett barn som önskar sig en hund, inte en pojke eller en flicka som önskar sig en hund. Därför skriver jag om ett barn, och inte om en pojke eller flicka – eftersom det helt enkelt inte är relevant för historien vilket kön barnet har. Förhoppningsvis gör det också att det är lättare för mottagaren av historien att identifiera sig med Kivi.

Vad tycker du är fördelen med att använda ordet hen i böcker framför att t.ex. bara använda ett könsneutralt namn?

– Det går utmärkt bra att bara använda namnet i vissa böcker – speciellt om de riktar sig till väldigt små barn, som håller på att lära sig språkets grunder – men när en börjar jobba med lite längre texter blir det svårare att klara sig utan personliga pronomen. De gör språket smidigare, det är därför de finns. Så varför inte använda dem?

Tror du att du får efterföljare nu som kommer att använda hen i sitt skrivande?

– Jag vet inte. Språket utvecklas hela tiden, men när det gäller pronomen är det svårt att få någonting nytt att fästa. Hen har funnits i många årtionden, men har ännu inte etablerat sig förutom i vissa mindre kretsar. Att ingen använt det i en barnbok tidigare är rätt talande. Samtidigt tycker jag mig se att vi lever i en dynamisk tid som öppnar upp för mer tolerans och acceptans, så jag tror hen kan ha en chans att etablera sig vid sidan av han och hon. Jag hoppas att det kommer fler hen-barnböcker och jag skriver gärna fler själv.

Kan det fungera lika bra i alla böcker att använda hen?

– Ja, det tror jag – utom i de fall där könet spelar roll (vilka alltså enligt min mening är ganska få när det gäller barnböcker). Därmed inte sagt att alla böcker borde använda hen. Det är förstås upp till den som skriver, på samma sätt som det är upp till den som läser att välja om den vill läsa en hen-bok eller inte. Hen är ytterligare en möjlighet, inte en begränsning.

Upplever du att människor känner till hen och att det används och hur hanterar du människor som fnyser åt hen?

– En del känner till det, en del gör det inte. För en del är det en viktig fråga och en del fnyser. Alla har förstås rätt till en egen åsikt. Jag kan tycka det är lite smålustigt att en del ägnar sin tid och energi över att bli upprörda. Det är ju inte så att hen kommer att ersätta han och hon. Hen är ett alternativ till oss som vill ha det – för de andra finns det tusen och tusen andra barnböcker att vraka mellan.

Använder du själv hen i dagligt tal/skrift? Upplever du det enklare att skriva än att säga hen? 

– Inte dagligen, men jag finner det användbart i många situationer: när jag inte känner till eller när jag saknar behov av att nämna könet på den jag talar om, när jag vet att den jag diskuteras inte vill könsdefinieras eller när jag vill göra en poäng av att uttrycka mig könsneutralt. Hen är del i min vokabulär – inte som en dogm utan som en möjlighet. Att skriva eller säga hen är hugget som stucket.

Blir ditt signum nu att du kommer att använda hen i alla dina verk framöver?

– Nej, tänkte jag skriva, men så kom jag på att ingenting någonsin blir som en tänkt sig. Därför är det nog bäst att lämna frågan obesvarad.

Precis som debutboken Landgörst är Kivi och Monsterhund skriven på rim. Det är driv i texten och även en del nyskapande ord. Det känns som om du haft väldigt rolig vid textens tillkomst. Är det lättare eller en större utmaning att skapa med rim? Finns det fler likheter mellan Landgörst och Kivi och Monsterhund än just rimmen?

– Jag tror de flesta som arbetar konstnärligt håller med om att begränsningar på något märkligt sätt skapar frihet. De ger en ramar att hålla sig inom, vilket gör att en kan låta fantasin löpa fritt inom dem utan att projektet riskerar att kapsejsa. Landgörst hade en väldigt hårt hållen struktur – den var skriven på vers, på rim, med ett visst antal rader till varje bild och så vidare – en tajt struktur vilket gav en enorm lustfylld känsla. Att säga att en bok skriver sig själv är måhända en klyscha, men det kändes faktiskt så i det fallet. Kivi och Monsterhund är enklare i strukturen, med rimmandet som enda restriktion. Det är en enkel historia, men med en vildsinthet och gränslöshet och bänglighet som jag låter återspeglas i språket. Jag hade, som du gissar, väldigt roligt när jag skrev bägge böckerna. Det finns förmodligen massvis med likheter mellan Landgörst och Kivi och Monsterhund, jag har ju skrivit bägge böckerna så konstigt vore det annars. Själv tänker jag mig Landgörst som en vuxenbok för unga och gamla barn, medan Kivi och Monsterhund är en barnbok som förhoppningsvis kan komma att glädja många vuxna.

Har du personliga barnboksfavoriter som företrädesvis belyser barnet mer än om det är en pojke/flicka?

Jesper ger mig inget konkret barnbokstips där barnet är i fokus, för det är inte alltid så enkelt som det först kan verka.

– ”Problemet”, berättar Jesper, när man ”ger” sin karaktär ett kön är att man måste förhålla sig till det på något sätt. Det finns en kulturellt och socialt inlärd norm som läsaren, och därför också författaren, måste förhålla sig till – vill man inte förstärka rådande könsroller blir alternativet oftast att spegelvända dem, vilket, som jag ser det, ofta får motsatt effekt än den avsedda, eftersom könsnormen ändå måste relateras till och oftast även finns med i historien, som motvikt (som till exempel Annika i Pippi).

Det jag försöker mig på, i Kivi och Monsterhund, är att, genom att undvika könsbestämning av karaktärerna, befria både mig själv och mottagaren av texten från att behöva relatera till kön över huvud taget. Kivi är inte ”en modig tjej” eller ”en känslig kille”, utan ett barn – med tillgång till alla känslor och tillstånd, utan att något av dem behöver understrykas eller förklaras. Till min glädje smittade denna inställning av sig på hela historien – som blev vild, mjuk, vildsint, gosig, bullrig, äcklig, mysig och galen, utan att be om ursäkt för det. Det jag upptäckte med Kivi var hur otroligt skönt det var att slippa relatera till normer och stereotyper över huvud taget – inget behövde ”ändras på” eftersom ingenting fanns att relatera till. Det är just där könsneutrala figurer har sin viktigaste funktion, avslutar Jesper.

Nu har det kommit en uppföljare till Tesslas mamma vill inte. Den heter förstås Tesslas pappa vill inte. Min första tanke var: toppen att pappan också får en bok! Sen blev jag lite tveksam. Pappan har kostym och fokus är på att han ska gå till jobbet. Mamman har i sin bok vanliga kläder och boken handlar om att gå hem och sköta kvällsbestyren. Kunde det verkligen vara så att Olika förlag, av alla förlag, trillat i fällan att visa stereotypa föräldrar?

Nja. Det kan väl diskuteras, förstås, för det stereotypa finns ju där, men det utmanas ganska hårt också. Jo, pappan är kostymklädd, men boken bjuder på en bild av den kostymklädde mannen som vi aldrig sett honom förut. Här är en man som vill ha hårspännen och glitter, inte bara i fem minuter under en lek, utan som faktiskt går pyntad till jobbet.

Boken följer exakt samma mönster som sin föregångare (läs mer här). Det är omvända-roller-komik som gäller och texten är hårt hållen till sin mall. Och på slutet blir det mys. Ett koncept som funkade då och funkar nu, även om det krävs en del inlevelse av uppläsaren för att texten inte ska låta enformig.

Även i denna bok för Tessla förbli en unikaraktär som kan vara pojke eller flicka eller ingetdera om man så vill.

Jag tror att många barn kommer att skratta åt denna knasiga pappa!

Varför gråter pappan? är en ”känslodeckare” om Alvdis och Hamsa som får syn på en pappa som sitter på en bänk och gråter. Varför är han ledsen? Fantasin skenar iväg med barnen och när de ger förslag får man samtidigt en liten inblick i deras egna liv.

Duon Kristina Murray Brodin (författare) och Bettina Johansson (illustratör) har gjort fina böcker förut (Tyranno, Maskerad och Världens mamma och en katt), men det här är den första som ges ut på Olika förlag. Jag hoppas att de fortsätter jobba ihop, för de blir bara bättre och bättre. Text och bild samarbetar perfekt i ”Varför gråter pappan?”. De normbrytande detaljerna, som är ett signum för böcker både från skaparduon och från Olika förlag, kommer till stor del fram i bilderna. När det i texten står att Alvdis mamma ville vara ifred lämnas det åt texten att visa att hon var upptagen med att meka med bilen. Och när Alvdis säger att hen tappat sin dinosaurie visar bilden att det hände när hon åkte bakpå motorcykeln med mamma. Jag tog först för givet att Alvdis är tjej och Hamsa kille, men vid närmare eftertanke framgår det faktiskt inte. Och det är skönt, tycker jag.

Ett uppslag ur Varför gråter pappan?, klicka för större.

Sa jag att jag älskar Bettina Johanssons bilder? Det gör jag!

Som vegan uppskattar jag lite extra att ett av de normbrytande inslagen faktiskt handlar om mat:

- Pappan kanske är hungrig, säger Hamsa. För att maten är slut.
- Ja, han kanske vill ha falafel, säger Alvdis. Eller makaroner med ketchup.

Falafel, inte köttbullar! Och det passar så perfekt nu när min dotter äntligen har börjat tycka om falafel efter att ha vägrat smaka hur länge som helst. Kanske är det kanske rentav boken som inspirerat henne? Boken gick för övrigt hem hos oss båda, hon lyssnade väldigt koncentrerat när jag läste den för henne. Jag läser den gärna många gånger!

En mycket udda bok har hamnat i mitt hem. Illustrationerna är nästan psykotiskt hysteriska. Det finns mycket att upptäcka på varje uppslag och det går ganska långsamt att läsa boken med min 3-åriga dotter som just kommit in i ”vad är det?”-åldern. Jag vill ha baklava är helt klart den mest udda bok vi har i barnbokshyllan hemma. Men vad handlar den om då?

En dag har Perian med sig goda baklava-kakor. Den namnlösa huvudpersonen (som inte visar sig förrän på sista sidan) blir alldeles förtjust och försöker få sina mammor att köpa baklava. Men mammorna förstår inte vad baklava är och huvudpersonens storasyster Kim föreslår att hon ska leta upp det på nätet. Men vilket nät då? Huvudpersonen går på jakt genom huset för att leta i näten efter någon som kan receptet till baklava.

Jag och min familj var i Turkiet i somras och då fick vi smaka på sötsliskiga baklavakakor. Sedan dess har ordet baklava verkligen fastnat i mitt huvud. Det är festligt med en titel och ett tema i en bok som fastnar på samma sätt. Även min dotter har snappat upp ordet.

Språket i boken är väldigt varierande. Den är trevlig att läsa, även om den är lite upprepande i mitten. Illustrationerna är färgstarka, konstnärliga, varierande och konstiga. Varje uppslag är ett litet äventyr för både barn och vuxen.

Olika Förlag som ger ut boken satsar på normöverskridande böcker. Jag tycker att det är jättebra att huvudpersonen har två mammor och att de inte gör någon deal av det. Det är även bra att de visar upp en mycket positiv sak med invandrarkultur i Sverige. Det finns så mycket spännande som invandrarna för med sig, varför inte prova något nytt i matväg?

När jag läste om boken på nätet tyckte jag att det var intressant att de även tar upp internet. Men tyvärr görs det ingen större grej av själva internet i boken.

Längst bak finns recept på baklava för den som vill testa att baka.

Gör mig en tjänst! Titta på bilden här nedanför (klicka på den så ploppar den upp större). Försök att inte se vad som står under bilden förrän du läst och begrundat det som står i bilden.

Klar? Bra. Titta inte på bilden nu, försök att svara på frågan ändå: vad heter björnen och bofinken i bilden?

Okej, jag luras. Det framgår inte vad de heter. Men jag tänker mig att du vid det här laget har en föreställning om vilka djuren är. Säg mig nu, i din föreställning, vilket kön har djuren? Om du inte genomskådade mitt experiment, eller lyckades stänga av hjärnan medan du läste, är chansen stor att du tänkte att de är pojkar. Det är norm att djur kallas för han (handen på hjärtat, vad säger du om gosedjuren där hemma?). Det är norm att anta att de är manliga när inget annat anges tydligt med en gång, men i Björnen som längtade hem får vi veta först på den tredje textsidan att björnen är en hon.

Björnen som längtade hem är en bok från Olika förlag, som gör sitt bästa för att bryta de gamla mossiga mönstren. På samma gång som jag blir glad över att björnen är en flicka blir jag väldigt ledsen över att jag ska behöva bli glad för en sån sak. Ska det verkligen vara så konstigt att det krävs ett förlag med särskilt normbrytande inriktning för att det ska hända?

Ett uppslag ur boken

Den tjattrande bofinken är förresten en han, men det får man veta först mot slutet av boken.

Björnen som längtade hem är en söt bok, en finurlig saga om den stackars björnen som anlitar Djurens bostadsförmedling inför vintern. Inget av bostadsförslagen passar henne. Hon vill inte bo med fiskarna i vattnet, med ormarna i rotvältan eller i fågelboet i trädet. Till slut kommer lyckligtvis en lösning, på ett fyndigt sätt.

Det är en bok med ganska mycket text och den rekommenderas från cirka 3 år. I slutet finns även ett avsnitt med fakta om djuren som figurerar i berättelsen.

Allan och Mike är en jordnära berättelse om vänskap och omtanke. Allan och Mike går på samma förskola. En dag bestämmer de sig för att leka pappa – barn och går på promenad. De tittar på hundar, äter glass och råkar ut för en liten olycka som kräver att de plockar fram doktorsväskan.

Tora von Platen framställer huvud-karaktärerna som snälla, omvårdande pojkar. Mike vill leka pappa och tar väl hand om sin lilla skyddsling. I verkliga livet finns många mjuka och omhändertagande pojkar och män, men i kulturen blir de sällan porträtterade (möjligen som klantiga eller töntiga pappor). Jag tycker att böcker som utmanar traditionella mansroller är mycket viktiga. Alla barn behöver förebilder som Mike – en omhändertagande, men samtidigt inte är fjollig eller töntig pojke.

Olika förlag som ger ut boken satsar på böcker som väljer bort förminskande stereotyper och normer. Barnen i boken har färgglada kläder och boken är befriad från trista könsroller. En pojke på förskolan har halsband och Allan har rosa byxor. Flickorna är inte passiva utan kompisen Evelina är snarare ganska tuff i sin framställning.

Illustratören Emili Svensson har på ett skickligt sätt fångat rörelserna hos småbarn och det finns många fina detaljer som t ex de blåa plasttossorna på mamman, doktorsväskan i hårdpapp och Allans napp (en likadan lekte min dotter med när hon var mindre). Bilderna och karaktärerna är uttrycksfulla och detaljerade, men jag kan ibland ha lite svårt för de sneda och ibland nästintill fula ansiktsdragen.

Min dotter krävde omedelbar omläsning och fler gånger lär det bli.

På grund av de korta meningarna passar boken bra från 0-3 år. Jag tror att boken ger härlig igenkänning till alla barn som går på förskolan.

Barnboksprat recenserade nyligen böckerna om Dojo. Nu gästbloggar Karin Salmson, författare till bokserien och förläggare på Olika förlag, om hur Dojo kom till.

Vi fick in bilderna som så småningom blev Dojo till förlaget för länge sedan och fastnade direkt för dem, de kändes som om de kunde fånga ett litet barn och vi tyckte dessutom att det saknades en ny karaktär för de minsta. Figuren var då en flicka i samma form som nu och hade tre kompisar som liknar de som finns i böckerna nu. Illustratören Marcus Brengesjö hade gjort enkla historier runt dem, men vi kände att de behövde ytterligare arbete och att vi trodde att de skulle vinna på att det kom in någon annan i den kreativa processen. Ofta händer det ju saker när en författare och en illustratörs ansträngningar möts! Eftersom jag är författare valde vi att låta mig testa, jag har tidigare skrivit mest för vuxna men har också fem barnböcker bakom mig – men att skriva för de riktigt små var faktiskt en utmaning. Vi har verkligen stött och blött de få ord som är med i böckerna. När jag skrivit så skickade vi text och bild till lektör och ut till pedagoger för att få respons. Det gör vi alltid och anger aldrig vem som är författare eller illustratör så att vi ska få ett så neutralt utlåtande som möjligt.

Karin Salmson och Marcus Brengesjö

Figuren hette först Doris när den kom från Marcus. Efter att kikat lite på henne, med sin tunika, så tyckte vi att vi hade mer att vinna på att busa om henne till en han – men att namnet gärna fick vara ganska fritt. Dojo var ett namn som helt enkelt dök upp i mitt huvud när jag jobbade med manus, jag gillade hur det låg i munnen och det kändes ”sägvänligt” för alla åldrar och etnicteter.

Böcker från Olika förlag följer principen ”ut med stereotyper och in med möjligheter”. Vi vill ju att de ska kunna vara som vilken bra bok som helst, men vårt ”tänk” särskiljer dem ändå från annat på marknaden. Som att Dojo har en rosa klänning, att Gorby har lila byxor och en blomma på magen, att Maya och Aisha inte har rosa eller opraktiska kläder. Vi ville också att namnen skulle ha en internationell prägel eftersom de då är öppnare för den mångfald som finns i samhället idag. När det gäller innehållet så är det till exempel Dojo som tycker det är läskigt med höga höjder och Maya som är stark och hjälper Dojo ner och sen klättrar högt upp i ett träd medan Dojo är hjälpsam. Eller som i Dojo har kalas där Dojo rör sig i hemmiljö, bakar och dukar fint och sedan är det Maya som får en stor trumma, Gorby som får en vacker flöjt och Aisha som får en tuff gitarr. Enkla små detaljer som vi hoppas kan bidra till att öppna upp föreställningarna om vad som är möjligt och tillåtet. Varje liten detalj i sig spelar ju inte så stor roll, men lägger man ihop alla detaljer i böcker, och i samhället i övrigt, så skapar de ett så tydligt manus för hur man får vara som flicka och som pojke. Vi hoppas på att våra böcker kan vara en del av att vända ut och in på lite föreställningar och skapa fler möjligheter för barn att utvecklas friare. Men det är ju också så att många barn agerar könsöverskridande och det känns viktigt att de får känna igen sig och bli bekräftade så att de inte tror att de är fel. Men i vår ”ut & in-princip” ligger också att böckerna ska vara så bra att de åker ut och in i bokhyllan! Vårt kvalitetsbegrepp är brett och alla delar i det är nödvändiga för en utgivning.

Vi har fått många positiva reaktioner på böckerna. Nån sa att det var skönt att få ett alternativ till Molly Mus, och jag kan se att man sätter de här böckerna i samma fack. Det är enkla böcker för de minsta. Och jag fick ett mail från en läsare som var glad att det fanns böcker med genustänk för de minsta nu, för hon tyckte att det bara fanns böcker för äldre barn med en medvetenhet och att böckerna för de små glömdes bort eftersom de inte har lika mycket handling att jobba med. Annars är det många som vittnat om hur fångade mindre barn blir av Dojo, och det känns ju härligt!

Framöver räknar vi med att utöka trilogin med fler böcker. Kanske mest för föräldrarnas skull, så att de slipper läsa samma böcker hela tiden, haha!

När jag bläddrade i den här boken i väntan på bussen sa damen som satt bredvid mig plötsligt att hon hade läst den för sina barnbarn. ”Jag fick läsa den många gånger!”, sa hon. Och det kan jag förstå, Tesslas mamma vill inte! är nämligen både rolig och mysig.

Tesslas mamma vill inte gå hem från parken, inte klä av sig, inte äta och absolut inte gå och lägga sig. Tessla får vara påhittig och göra allting roligt för sin bångstyriga mamma. Kanske hon vill tvätta händerna om de tar blomsprutan? Ja, det vill hon! Kanske vill hon tvätta håret om hon får blåsa såpbubblor samtidigt? Ja, det vill hon! Kanske vill hon borsta tänderna om hon får använda många borstar? Ja, det vill hon!

Om det vore på riktigt vore det en ganska hemsk historia, men i boken blir det komiskt och det är lätt att tänka att det är en lek med ombytta roller. Kanske handlar det egentligen om en väldigt bra mamma, som brukar hitta fantasifulla sätt att göra allt det vardagsgrå lite mer färgsprakande för sitt barn – just den här gången genom att leka att de bytt kropp. Det är verkligen härligt att få se en så livfull och sprudlande mamma i en barnbok!

Tesslas mamma vill inte gå hem från parken.

Tessla är en unikaraktär, alltså en karaktär som inte könsbestäms på något vis i boken. Unikaraktärer är ett intressant koncept, men en stor risk är att läsaren utgår från att karaktären är en pojke, eftersom det är normen. Kanske är det här första gången jag varit med om att i stället missta en unikaraktär för en tjej. Alltså, det är såklart inte fel att läsa Tessla som en tjej, men jag utgick från att hen var uttalat tjej. Det beror kanske mest på att namnets slutbokstav är det klassiskt feminina A:et – hur många mansnamn slutar på A? Gösta, Ola, Loa, Noa och smeknamn som Kenta och Berra, men inte så många fler.

Hur som helst, det här är en härlig bok! Som bonus får man en massa bra tips på hur man kan hantera bångstyriga barn (eller mammor…) som inte vill göra ditten och datten – knepet med många tandborstar har vi provat tidigare, men jag fick några nya idéer också.

Ava, snart 2 år gillar också boken. Hon brukar komma med den och säga ”mamma nej, mamma nej”.

Olika förlag har en ny bokserie för de allra minsta. Den handlar om en vitprickig rosa blobb vid namn Dojo. Kanske är han en… hund? Min första reaktion när jag bläddrade igenom böckerna var ärligt talat inte särskilt positiv. Jag hade svårt att ta till mig bilderna, som ser ut att vara snabbritade i Paint. Men när jag började läsa böckerna med Ava, snart 2 år, fick jag lov att inse att de faktiskt är riktigt trevliga. Och på något vis passar bilderna, de gör böckerna färgglada och uttrycksfulla, med en hel del roliga detaljer.

Dojos hus

I Dojo på skattjakt får Dojo idén att leta efter en skatt. Han börjar leta inne och Maya kommer snart och hjälper honom. Men de hittar ingen skatt inne. Kanske finns den ute?

I Dojo har kalas bjuder Dojo in alla vännerna på fest. Det blir fiskdamm och var och en får ett instrument, vars ljud fångas i text för läsaren att härma. Det blir ett musikkalas!

I Dojo gömmer sig är Dojo borta! Är han i garderoben? Nej, där är ju hunden. Är han i… ja, så fortsätter det och varje gång ges en ledtråd genom exempelvis en nos som sticker fram. Jag och Ava har haft väldigt roligt när vi sagt ”nääää” och gissat vem som ska dyka upp på nästa sida, så hittills är det den här boken vi gillar mest av de tre.

Maya får en trumma - BOM BOM!

Böckerna känns väl sammanhållna som serie i och med den gemensamma första bilden och det återkommande persongalleriet. Samtidigt är koncepten helt olika i varje bok, så man får både igenkänning och omväxling.

Dojos vänner heter Maya, Aisha och Gorby. Dojo och Maya är jättebra namn, som är lätta att säga helt rätt även om man är liten.

Men det som är riktigt intressant med dessa böcker är förstås att de är skrivna enligt devisen som står tryckt på baksidan: ”ut med stereotyper, in med möjligheter”. Dojo-böckerna kan absolut passera som alldeles vanliga småbarnsböcker, men samtidigt är det inte svårt att hitta exempel på var stereotyper undvikits. Det mest uppenbara är kläderna. Dojo (kille) är klädd i rosa, Maya (tjej) har gröna hängselbyxor, Gorby (kille) har en gul tröja med en blomma på magen och Aisha (tjej) är klädd i blått. Till antalet är de jämnt fördelade, två tjejer och två killar, och ingenting i deras handlingar är stereotypt. Den mest actionfyllda av de tre böckerna är Dojo på skattjakt och i den är Dojo och Maya lika driftiga. Båda tar initiativ, båda klättrar och är djärva och båda får hjälpa varandra varsin gång.

Så fort Ava får syn på Dojo-böckerna ropar hon ”Dojo!” och vill läsa dem. Det är ett gott betyg.

Avslutningsvis tänkte jag bjuda på lite högläsning ur Dojo gömmer sig: